Pengar har alltid varit ett kärt, men bekymmersamt, tema inom kultursektorn. Kulturutövare har i alla tider kämpat på och finansierat sina kulturella verksamheter med egna pengar, inkomst från ett arbete utanför kultursektorn eller via stipendier och bidrag. Pengar har varit en betydelsefull del av deras vardag. Även en kulturarbetare bör ha tak över huvudet och ett mål mat om dagen. Det som har varierat över tid är omvärldens syn på kulturarbetaren och kulturens roll i vårt samhälle. Kultur har varit allt från en samhällelig belastning till ett demokratiskt verktyg till dagens syn - kulturen; den nya tillväxtindustrin.

Den som till stor del citeras när man börjar använda kultur och ekonomi i samma mening är Lisbeth Lindeborg som 1991 skrev en rapport; "Kulturen som lokaliseringsfaktor". Rapporten var ratad av många när den utkom, men citeras idag allt oftare. Det Lisbeth Lindeborg i korthet säger om kulturens roll i dagens Europa är att kulturen idag fungerar som en motor för den samhälleliga utvecklingen. I de regioner där man satsar på kultur för kulturens egen skull föds det också en naturlig tillväxt för regionen som helhet. Kulturen har alltså en tendens att skapa positiva biverkningar som påverkar hela den samhälleliga kontexten. Istället för att se kultur som ett färgglatt djupt hål som kostar en förfärlig massa pengar och som ställs mot äldreomsorgen i lokalpressen, kan en ekonomisk satsning på kulturen ge utdelning i form av rena pengar. De positiva effekter som ett rikt kulturliv för med sig innefattar att både högutbildade och större företag lockas att bosätta och etablera sig och i kölvattnet skapas en rad andra näringar t ex bussbolag som ordnar resor, affärer, caféer som öppnas, osv.

Dessa argument har sakta tagit sig in i både beslutsfattarnas och kulturarbetarnas medvetande och tillhör numera den allmänna uppfattningen i många läger. Minsta kommun eller region tittar förhoppningsfullt på sitt kulturella utbud för att utröna huruvida det finns en utvecklingspotential i just deras lokala nisch.
Idag konkurrerar regioner med omvärlden på ett nytt sätt bl a genom att man direktkommunicerar med omvärlden via den nya teknologin och att en ny samhällsstruktur är under uppväxt. Då blir det nödvändigt att hitta det där lilla extra som lockar både investerare, arbetsgivare och som kan hålla kvar invånarna i den egna regionen. Det kan handla om allt från att satsa på kulturturism till att profilera sig som en musikregion eller, som i Trollhättan, där målet har varit att skapa ett filmproduktionscentrum för nationella och internationella filmer.

Industrisamhället är - i alla fall i vår del av världen - en epok som håller på att tyna bort för att istället ersättas av kunskapssamhället. Kulturen bidrar till medborgarnas bildning och blir därför extra viktig när nu kunskapssamhällets grund ligger i bildning. Utan den grundläggande bas av kultur är det svårt att se hur bildning skulle kunna vara gedigen och kvalitativ. Beslutsfattare har vetskap om att ett innehållsrikt kulturliv är en oersättlig plattform för kunskapssamhället och utgår därför allt oftare från en planering med kulturen som integrerande faktor.

Kulturarbetarna får med detta, fantastiska argument för att försvara sin verksamhet och sin blotta existens. De behöver inte längre prata om något så flummigt och omodernt som livskvalitet eller demokrati, utan kan istället ta till siffror som svart på vitt bevisar deras samhällsnyttiga gärningar. Det har blivit legitimt för en kulturarbetare att blanda in ekonomi i sin verksamhet. Och varför arbeta gratis - hur tillfredställande det än månne vara - när omgivningen kan slå mynt av just deras verksamhet.

Frågan är väl om det är så mycket som förändrar sig i kulturarbetarens plånbok. Många av de kulturellt verksamma kan fortfarande bara delvis försörja sig på sin verksamhet. Det inverkar givetvis negativt på kulturlivet. Målet måste vara att förändra kulturarbetarens position genom att ge konstnären och kulturarbetaren en lön som hon eller han kan leva på och som motsvarar den samhälleliga nyttan. Den dagen som kulturarbetarna kan ta ut en skälig lön - då vet vi att kulturens roll på allvar har förändrats och stärkts. Då vet vi att ordet "kultur" inte bara används som en tom retorisk slagpåse av politiker med fingret i luften.

Text: Pia-Mari Räihä
Projektledare på Illusion film & Sonet film
2001.03.15