|
|
Konferensen Konstiga företag, Artificial Business, ägde rum här i Göteborg den 27 och 28 mars. Det bärande temat var ekonomi och kultur. Hur skall kulturens ekonomiska självständighet kunna stärkas i en tid där kulturen allt mer börjar accepteras som även samhällsekonomiskt vinstgivande? Redan måndagen den 26 tjuvstartade konferensen då en handfull av föreläsarna talade inför bland annat kulturverkstans studenter. Justin O´Connor, bland mycket annat föreståndare för Manchester Institute of Popular Culture vid Metropolitan University, inledde. Han talade om stadens speciella miljö, hur staden sågs som något smutsigt i början av 1900-talet. Idéströmningar kom om hur staden skulle förvandlas till en rationell maskin som skulle ersätta smuts och kaos. Senare modernistiska tankar som kom att dominera i Europa jämförde inte bara staden med en maskin, maskinen skulle även vara progressiv, under ständig tillväxt. O´Connor pekar på Jane Jacobs som på 60-talet opponerade sig emot detta rådande paradigm för att istället hävda stadens behov av "kaos". I detta så kallade kaos skapas mänskliga möten som är vitaliserande för staden och inte alls är något problematiskt. Med bland andra Henri LePebvre och Richard Sannet som exempel talade O´Connor om hur det efter modernismen håller på att växa fram en ny diskurs där även stadens kaotiska delar har sin givna plats. Längre än detta går, enligt O´Connor, Jonathan Rabun som talar om "Soft City". Städer är helt enkelt kaotiska och farliga, nästan mardrömslika platser. Här blir människor ensamma och här sker mord. Städer alienerar och förändrar identiteten hos invånarna. Men samtidigt är städer föränderliga, mjuka, och förändras med och av sina invånare. Detta är alltså långt ifrån tidigare diskurs med staden som en rationell maskin. Justin O´Connor citerar Rabun som menar att "Living in city´s is an art". Följaktligen bör språket man använder om staden då vara minst lika mycket konstnärens som ingenjörens. Och för att bringa ordning i detta kaos som staden består av har kulturen en viktig roll att fylla. Både O´Connor och flera andra påpekade under konferensen nödvändigheten av utrymme i staden där oväntade möten kan ske och där det råder ett slags bohemiskt kaos. Sarah Rowlands och Janine Hague, båda verksamma i Northern Quarter Association, talade både under måndagen och tisdagen om sina erfarenheter från stadsdelen Northern Quarter i Manchester. De påpekade att en fara ligger i att bohemiska områden, med attraktiva hyror för personer inom kultursektorn, blir för hippa; för dyrbara i fastighetsmäklarnas ögon. Hyrorna riskerar att skjuta i höjden och kulturproducenterna måste som djur efter skogsbrand söka sig vidare. Levan Khetaguri, bland annat ordförande i Stichting Caucasus Foundation i Tbilisi, Georgien, - ett georgiskt kulturnätverk som driver kulturprojekt inriktade på bland annat utbildning och internationellt utbyte - talade både på måndagen och tisdagen. Likt flera andra poängterade han vikten av att arbeta i nätverk. Det är för svårt att överleva ensam och i ett fungerande nätverk kan man utbyta information och erfarenheter . Det handlar om att både kunna ta och ge, att inte hålla inne med information utan dela med sig av den. Khetaguri skiljer mellan två slags nätverk. Dels det relativt slutna nätverket med gemensam policy som formas uppifrån och ner i hierarkin. Men vad han ser som eftersträvansvärt är mer horisontella nätverk där samarbetet baseras på individuell nivå och inte på relationer mellan representanter för länder och större organisationer. Det viktigaste inom nätverk är intressegemenskap. Det är dessutom ett enkelt och inte minst billigt sätt att få saker gjorda. Nätverket bör regelbundet omprövas och om inte intressegemenskapen eller utbytet längre finns så upplöser man helt enkelt nätverket. Inte minst utifrån sin egen erfarenhet betonar Khetaguri hur viktigt internationellt samarbete är för att komma vidare i sin verksamhet. Även detta samarbete vill han bygga upp kring horisontella nätverk och frihet från statliga institutioner. Mikael Franzén, lektor i ekonomi vid Göteborgs universitet, efterträdde Khetaguri som talare på Pusterviksteaterns scen under tisdagen. Inledningsvis påminde han om hur vetenskapen ekonomi från början var en moralfilosofi. En definition av ekonomi med detta i åtanke kan då vara att man skall göra bästa bruk av knappa resurser. Det viktigaste bör ju trots allt vara att skapa ett bra liv och ett bra samhälle - inte att tillfredsställa en labil marknad. Franzén talade om hur staten skall verka för det allmänna goda, inte för privat vinst. Lite provocerande talade han sedan om hur kulturpolitiska åtgärder ofta tycks verka omvänt. Det verkar vara de sektorer som förbises som klarar sig bäst. Tydligast syns detta inom musikindustrin där populärmusiken trots, eller kanske tack vare, statens obetydliga stöd vuxit explosionsartat. Är det då fel att stödja kulturen med statliga medel? Som så ofta är frågan mera invecklad än att det räcker med ett enkelt ja eller nej. Franzén betonar istället att det måste till en närmast intuitiv fingertoppskänsla för att veta vad som bör stödjas och på vilket sätt. Det finns alltså behov av personer, insatta i kultursektorn som kan tolka mellan bidragssystemets bestämmelser och dem som arbetar med kulturproduktion. En större flexibilitet efterfrågas också av Franzén då han anser att tanken om att det skulle vara möjligt att planera utvecklingen och tillväxten inom olika sektorer framstår som gammal och omodern. Justin O´Connor talade på tisdagens föreläsning om kulturindustrin. Vad som produceras inom denna industri är varor som ges symboliska värden. CD:s som i materialhänseende kostar ett par kronor hundrafaldigar exempelvis sitt värde. Och produkterna blir sedan bara imaginärt konsumerade. Som ett landmärke i denna definitionsdjungel talade O´Connor om hur kulturindustrin är den kultur som produceras utanför bidragssystemet. Kultur spirar ofta upp ur mörka skrymslen i samhället men det bör accepteras att kultur även produceras på en kommersiell marknad. Att helt lämna över till marknaden skulle bli allt för elitistiskt menar O´Connor. Men för att demokratisera kulturpolicyn bör vi dock röra oss utanför bidragssystemen och då nå även dem som sysslar med kulturindustri. Genom att tala om hur kulturen ofta produceras i mörka skrymslen återknyter han till behovet av en urban infrastruktur där det finns rum för kulturindustri och där kulturen kan vara ett sätt att bringa ordning i kaos. Under onsdagens uppföljande samtal talades det om motsvarande nationalparker för kulturarbetare. Hus med en rimlig hyra där artister och frilansare kan arbeta. Kanske ligger det något i idén men hur som helst handlar det i slutänden om politik. Vad vi värdesätter och finner värt att stödja. Stora delar av kultursektorn är - och kan framförallt med relativt enkla medel bli - en inkomstbringande sektor. Det finns då också ett behov av att kunna definiera kulturens värde. Samtidigt riskerar vi, som Khetaguri påpekade, att förlora något mycket viktigt om vi börjar se kultur bara som en möjlighet till inkomst. Det är till och med tveksamt om all kultur verkligen bör vara inkomstbringande. O´Connor talade även om att de som vill verka för kultursektorn både bör ha en ingående förståelse för sektorn och en förmåga att se relationer mellan det lokala, regionala och globala. Han talade också om hur organisationer som CIDS (mer om dem längre ner) arbetar med att stödja det lokala, att identifiera vilka behov som finns genom en dialog med kulturutövarna samt genom att erbjuda utbildning och kurser efter behov. Först ut bland föreläsarna på tisdag eftermiddag var Stuart Worthington, projektledare för ett två år gammalt musiknätverk i Manchester. Fokus ligger på ekonomisk utveckling av regionens musikindustri. Man vill kunna ge motsvarande stöd som personer som vill öppna en traditionell butik kan få, fast inom Manchester Music Network riktar man sig förstås till blivande musiker. Något Worthington pekade på var vikten att inte tävla med andra utan att göra sin egen grej utifrån sina egna förutsättningar. Detta med särskild adress till dem som eventuellt vill starta verksamheter liknande CIDS eller MMN i andra städer. Han talade också om hur de inom musiknätverket försökte hjälpa "småföretagarna" uppåt i näringskedjan och flytta inkomsterna från mellanhänderna till de verkliga kulturskaparna. Worthington besvarade senare även den känsliga frågan om svart ekonomi och dess vara eller icke vara. Han menade att vi måste sluta ljuga om detta och istället föra en öppen debatt. Det finns förstås mycket negativt med svarta löner men samtidigt måste vi inse att mångas musikkarriärer aldrig skulle komma igång utan möjlighet till spelningar på svartklubbar. I samma anda men med ett större kulturindustriellt fält arbetar Andy Lovatt, föreståndare för Cultural Industries Development Service. CIDS försöker vara en plattform för verksamma inom den kulturella och kreativa industrin. Detta sker främst genom förmedling av information och kontakter. På detta vis sprids även kännedom om dem själva, alltså via mun-till-mun-metoden snarare än via annonser som både är kostsamma och oftast inte når rätt mottagare. Lovatt påpekade också att verksamheten knappast kan fungera om den inte verkligen får de inblandades förtroende. De verkar dessutom som "tolkar" mellan den statliga sektorn och kulturproducenter med egna företag - och i omvänd ordning. CIDS ser sig själva som en del av kulturindustrin och menar sig därför ha goda möjligheter att hjälpa andra inom samma industri. Och genom att inte låsa vid någon specifik strategi utan ständigt känna efter med fingret i luften, vad som är på gång, kanske den av Franzén efterlysta fingertoppskänslan kan växa fram. Anna-Karin Brazee, som studerat både teater och ekonomi, talade sedan om konsumtionsvärde. Varför kan företag ha intresse av att sponsra kulturen och vilka faror finns i detta? Som exempel på företag som anordnat utställningar kring det egna varumärket tog Brazee upp Armani och Absolut. När dessa kommersiella produkter får tillträde till museernas utställningssalar vinner de inte bara exponering för besökarnas granskande blick. Dessutom förknippas märket automatiskt med den höga kvalitet, goda smak, historia och kontext som museet som institution förmedlar. Dessa institutioner som skall vara befriade från kommersiella intressen riskerar, enligt Brazee, att få sin trovärdighet ifrågasatt om de allt för lättvindigt involverar sig med kommersiella intressen. Onsdagens uppföljande
samtal i kulturverkstans lokaler
skulle knyta ihop konferensen samt applicera vad som sagts på
den västsvenska regionen. O´Connor sade bland annat
att Göteborg som ett första steg måste undersöka
vilka behov som finns och låta dem som arbetar inom kultursektorn
själva få reflektera över sin situation och sina
behov. Utvecklingen av kultursektorn måste ske som dialog
och inte genom ovanifrån pålagda åtgärder.
I de olika gruppdiskussionerna kom behovet av en god kulturell
infrastruktur upp. I sammanhanget diskuterades musikindustrin
men de olika delarna behövs troligen mer eller mindre inom
även andra sektorer. Basen i en sådan infrastruktur
är utbildning som givetvis skall vara öppen för
alla. Sedan följer i en stigande skala olika scener där
kreativitet och talang kan utvecklas: underground-, independent-,
overgroundrörelser samt den kommersiella marknaden. För
att individer och företag skall kunna stanna i regionen
och arbeta med kulturproduktion krävs att en sådan
infrastruktur fungerar. Det är också viktigt att ta
reda på var glappen finns som gör det svårt
för exempelvis musiker eller författare att komma vidare
mot en ekonomisk hållbar verksamhet inom regionen. Under
diskussionen konstaterades också att redan vid studiet
av regionens behov så startar en positiv process där
nätverk kan bildas och nya kreativa idéer och möten
kan komma till stånd. Ännu en gång inhamrades
betydelsen av internationella kulturnätverk som bör
baseras på handel och utbyte med regioner jämförbara
med Göteborg. Kikar vi på Manchester och exempelvis
CIDS-projektet kan vi säkert lära oss mycket men Göteborg
bör inte kopiera konceptet rakt av. Istället för
att ovarsamt rusa fram bör vårt motsvarande CIDS-projekt
skapas utifrån de speciella behov och möjligheter
som finns just här i göteborgsområdet.
|