1997 fick Justin O´Connor vid Manchester Metropolitan University (MMU) i uppdrag av staden Manchester att göra en översikt kallad: The Cultural Production Sector in Manchester, Research and Strategy. Titeln är i sig en tydlig illustration av de olika perspektiv som vägs samman. På den svartvita illustration som utgör rapportens framsida sitter en man på en kulle och blickar ned på en stad av skorstenar och tjock fabriksrök.

Läsaren anar en tyst diskussion med industrialism, fackföreningsrörelse, tidsstudiemän, löneförhandlingar och kolsvarta näsdukar. O´Connor hör till den sällsynta skara akademiker som inte håller sig för fin för att blanda sig i det smutsiga politiska kompromissandet. Han samarbetar gärna, som i denna studie, med kommunaltjänstemän. Rapporten omfattar 218 sidor och har tagit två år av sådant arbete att färdigställa. Men dess förutsättning är många års medveten kunskapsproduktion vid MMU.

Norra England är hårt drabbat av arbetslöshet. I staden Manchester, industrialismens födelseort, anställer idag kulturen fler än stålindustrin. Manchester är ungefär av Göteborgs storlek, och har ca 65 000 studenter. Dessa deltar i och driver en mängd kulturprojekt. Allt från små musikklubbar, teatrar, filmklubbar, webb-byråer, design- och arkitektfirmor osv. Läsaren antar att studenter och forskare vid MMU skrivit många uppsatser om musikklubbar och Oasis, om 10cc och om de killar som tämligen okända lämnade stan och blev Beach Boys i USA. Men de kunskaper som rapporten tagit fram visar på en vidare överblick som placerar kulturens betydelse även ekonomiskt och sociologiskt på ett sätt som blir värdefullt beslutsunderlag för kommunpolitiker. Rapporten uppskattar att kultursektorn sysselsätter knappt 5 % av den arbetsföra befolkningen i Stor Manchester. Deras sätt att räkna sysselsättning är intressant. Det inbegriper inte bara de som själva utövar kulturen, utan även de som tillverkar sådan teknik som används liksom de som sköter logistiken runt en konsert, en filmvisning, osv . Beräkningsgrunden verkar ge kulturlivet en rättvisande ekonomisk betydelse och framstår som samhällsekonomiskt relevant.

Kultur produceras i kreativa miljöer, med utövare och publik som är en blandning av inflyttade studenter och bofasta. Den äger ofta rum på kvällar och på natten, i kvarter där hyran är låg men klubbtätheten hög. Många i publik och på scen har nån slags akademisk utbildning, men de utövande har inte skaffat sina kulturproduktionskunskaper på universitetet. Denna har de tillägnat sig på kortare kurser, genom självstudier, eller genom att lära av vänner. Många av de som intervjuats inför studien menar att de aldrig skulle "sign up" för en kurs i något de i och för sig vet att de bör kunna. Deras egen livsstil är alltför kaotisk för att kunna inordnas i de scheman som kurser kräver.

Kreativitetens förutsättningar i de livsstilar som skapar kreativa miljöer är en kärna i O'Connors arbete. Genom sin attraktionskraft på nyanlända och (ännu) icke-etablerade kreativa begåvningar blir låghyreskvarteren växthus för produktionsidéer som kan skapa anställning och inkomster även mellan nine to five och på andra platser i staden. Baksidan av framgång är att den leder till att just framgångsrika företag flyttar in i kvarteret. Med betalningsstarka företag stiger hyrorna och låghyreskvarteren blir högstatuskvarter. Med högre hyresnivå sjunker inflödet av de personer vars intellektuella riskvillighet ännu var stor och billig. Dessa personer var fattiga nog att vilja bo och roa sig enkelt och oetablerade nog att vilja dela med sig av idéer och tankegods. Framgången kanske ökar omsättningen av pengar, men den stryper omsättningen av idéer, vilka var dess ursprung. De kreativa kluster där nydanande produktionsidéer föddes avfolkas och blir offer för sin egen framgång.

Den läsare av rapporten som är stadsplaneraren får sig en tankesällare, liksom de som vill att unga musiker skall spela för att bli nya ABBA, Roxette och Cardigans. Inte bara Sveriges handelsminister hoppas att nya storsäljande lättlanserade världsstjärnor skall dra in försäljningsframgångar till sina länder. Regeringen Blair lär snegla flitigt på Robbie Williams försäljningssiffror. Men det är möjligt för att inte säga troligt att de tänker helt fel. Det verkar som om kreativitet inte föds ur framgång, utan i miljöer där misslyckande inte kostar miljoner och där diskussion av dagens föreläsare, planering av demonstrationer och studentpolitiska utspel går hand i hand med förälskelser, resor och vänskap - och musikupplevelser på en klubb. Nätverkstrukturer, och informell halvgrå ekonomiska villkor verkar vara kännemärken för den kaotiska livsstil som föder och följer kreativitet. O'Connors egen lojalitet och tillhörighet här är omedelbart förnimbar.
Enligt O'Connor är det här, som kulturen har sitt raison d'être. Kultur skapar sammanhang och mening. Det är en pågående tolkning av samtiden, som uppstår i okontrollerbara möten under opretentiösa former. Mening, ett svårgripbart fenomen, är helt omöjligt att förhandla om och helt omistligt. Samtidigt kan naturligtvis "A vibrant local cultural scene act as a key attraction for business and individuals". Denna kulturens dubbelhet kan vara en stor fördel, påpekar O'Connor, genom att Manchester:
- Maximerar tillfällen för lokala musiker att utveckla sina talanger och sina karriärmöjligheter i musikindustrin.
- Bibehåller och utvecklar musikens infrastruktur genom att se till att behålla talang och en vibrant local scene.
- Utvecklar nya marknader för den lokala musikindustrin
- Stödjer en diversifierad och högkvalitativ lokal musikscen till nytta för den lokala publiken och för turister.

För att tydliggöra dessa förslag har O'Connor mfl på MMU tagit fram ett koncept kallat Culture Industry Development Service, CIDS. CIDS är en (intermediary structure eller) genomtänkt förmedlande struktur som skulle erbjuda kontakter med finansiärer, med kompetens som kan arrangera korta riktade utbildningar (IT-kunskaper, tillämpad ekonomi och skattefrågor, kontraktsjuridik mm) som svarar mot aktörernas egna önskemål, underlätta kanalisering av kapital/riskkapital in i den kulturella sektorn. De som arbetar i denna position skulle lära sig bidragsnormer hos ett stort antal fonder, projektledning, mm. CIDS byggs i samarbete mellan Marketing Manchester (motsvarar Göteborg & Co) i samarbete med kommunens kulturförvaltning, i samarbete med regionens kulturnämnd, i samarbete med det lokala fria kulturlivet och i samarbete med universitetet. Men avgörande för CIDS-konceptets framgång är inte i första hand dess kontakter med det etablerade Manchester eller hur mycket pengar de kan komma att ställa till musik- och kulturlivets förfogande. Avgörande för CIDS framgång är om de lyckas bibehålla sitt förtroendekapital bland aktörer på the vibrant local scene i låghyrekvarterens musikliv.

Och nu till sensmoralen i denna artikel.
Med mycket pengar skulle CIDS kunna sprida stipendier och priser omkring sig. Den typen av relation med musik- och resten av kulturlivet vill man inte ha. Lärdomen i berättelsen är att det inte går att köpa de miljöer där kreativitet föds. Stora pengar gör CIDS och/eller kommuner till kulturens kung Krösus. Allt de tar i blir guld, men förlorar sitt liv, inbegripet sitt kulturliv.

Text: Ulf Carmesund, projektledare Kulturverkstan
2001.03.15