Monotont
arbete vid löpande bandet är historia. Idag är
det kreativitet som gäller. Nyckeln till detta är kultur,
men varje gång kultur ska möta andra samhällsfenomen
börjar folk flacka med blickarna eller mumla otydligt. Allt
tydligare framträder istället sanningen som en besvärjelse.
Man kan också vända perspektivet in och ut. Bara för att det är svårt måste det inte vara fel. Låt oss utgå från detta när vi betraktar Aha-dagarna i Stockholm 25-26 oktober, en mönstring av upplevelseindustrin i Sverige. Det är KK-stiftelsen (som i kunskap och kompetens) som har analyserat ett nytt strategiskt utvecklingsområde för att under 5 år satsa 60 Mkr på forskning och utveckling.
Kulturen fick en lovande upptakt i sammanhanget. "16 experter och 15 delområden, några frågor?" Några lösryckta fraser från förstudien till KK-stiftelsens nya satsning lästes upp och sjöngs ut av operasångare från Stockholms rika kulturliv med stöd från Södra Latins kammarkör. Det går att förena så aparta företeelser som en utredning och scenkultur utan att det blir pretentiöst. Det går t.o.m att få handelsminister Leif Pagrotsky att gap-aha-nde agera logotyp för mötet. Men här börjar åsikterna gå isär om det lämpliga i beteendet.
Varför ska man ha tråkigt när man kan ha kul? Det är en ståndpunkt som kom att bli ett centralt tema på konferensen. In på scenen kommer en hotellägare av besynnerligt snitt. Per Lydmar från Lydmars hotell. Han arrangerade en konstutställning under två dagar på hotellet, till en kostnad av 1,5 Mkr. "Bara för att det är kul." En kuf i mångas ögon. Men det kom 5.000 besökare, vilket måste betraktas som en oväntad framgång.
40-talisterna fattar ingenting av detta, hävdar Per Lydmar. Nej, detta verkar vara långt från planerad och kontrollerad verksamhet, med stadig pension på fickan. Själv är han 60-talist. "Vi får jobba på det". Med andra ord: upplevelseindustrin är något helt annat än skogsindustri och planerad semester. "Men 80-talisterna kommer att surfa på utvecklingen".
Upplevelseindustrin tycks kunna vara gränsöverskridande, vilket antagligen även gäller för det framväxande kunskapssamhället. Arkitekt Gert Wingårdh berättade om hur arkitektur, författarskap och konst ska förenas i bygget av ett nytt flygledartorn på Arlanda. Den ursprungliga idén var ett torn som ska bestå av två skaft. Det ena står för teknikdyrkan, det andra om utlämnande och skörhet. På detta reagerade flygledarna starkt negativt, de ville inte höra talas om död och olycka. Det slutade med ett tvärgående band med den mångtydiga frasen: "Jag måste ha somnat som en dålig herde". Man får något att tänka på när man sitter i flygmaskinen. Vilka upplevelser kan det tänkas ge?
Dags att reflektera innan upplevelsefarkosten fått allt för hög hastighet. Skådespelaren Linus Thunström fick uppdraget att förmedla kritiska ståndpunkter. Kan industri och kultur samverka utan att det sker på kulturens bekostnad? Ska kultur bara bli ett redskap för att förgylla upplevelseindustrin? Kommer kultur att förlora sig själv och tappa sitt tuggmotstånd?
Om det inte sker en ömsesidig utveckling kan det gå som med första dagens avslutande premiärvisningen av en film som var tänkt som en kombination av konsthantverk, modevisning och forskningsrapport om smarta kläder. Ett pretentiöst anslag som gjorde filmen sämre och forskningsrapporten obegriplig.
CW [30.10.2000]