anna
persson

 
 



Om att skriva:
Jag skriver för att få uttrycka mina känslor.

  
 
   
dikter  
.I .II .III .IV .V .VI .VII .VIII .IX .X .XI .XII
   

 
       
 
.I




jag tittade på dig, älskade dig och viskade i ditt öra
nu mister du mig

sedan svimmade jag

sedan växte jag flera hundra mil du
sa att jag blev längre dag för dag och
jag trodde dig

sedan slutade jag gråta och blev sinnessjuk
av separationsångest
och allt var sorgligt då du miste mig
    
 
 
       
 


.II


jag var en fransk skulptris i 1700-talets Nice gjutandes enorma fittor
i cement då jag inte satt i min franska
trädgård vid ett stenbord och drack Monsieur Rouge
jag var en känd författare som skrev att allt var möjligt
jag var en prostituerad i ett skyltfönster i Amsterdam som inte visste
bättre
och sa fuck off till alla som tog för sig
jag var en stjärna i rymden som blinkade
jag var en italiensk societetsdam med uppåtnäsa på bjudning i Milano
jag var en rysk student som kunde åtta språk flytande inklusive ett
stamspråk i södra Afrika jag var omöjlig
att handskas med
jag var den ryska studentens syster inspärrad på sinnesjukhus där jag
låg och skakade och inte förstod vad
som hade gått fel
jag var en snorkråka i Dalai Lamas näsborre
jag var en ettårig bebis i en säng på ett barnhem i Kina som tänkte att
mer än så här
är jag värd någon måste älska mig
jag var president i världens största supermakt och jag gjorde världen
bättre
jag gav tog från de rika och gav till de fattiga
jag var vinden
jag blåste upp till oväder där det behövdes
jag blåste av alla kvinnor i fjärran östern deras slöjor sedan hörde
jag mig för
jag var ensamseglaren ute på havet med en halv meter långt skägg och
jag kände mig fri
jag var rockstjärnan som knullade sönder sig efter varje spelning
jag var en fattig slusk i ett gathörn i Nairobi som ingen la märke till
jag var en hund om så vill som lyfte benet och kissade på varenda
lyktstolpe i hela Stockholm
jag var redig
  
 
 
     
 




.III


händer drog orden ur mig stakades
sedan första dagen jag såg dig hade stunden varit väntad
ge mig tillbaks mitt liv tänkte jag medan allt föll isär
ta mig tillbaks till 1800-talet
kunde kastat upp runt närmsta hörn ­hulkat mig tom
för den värld jag så hänsynslöst just trasat sönder spottat på
du måste förlåta mig
du måste förlåta mig
jag kände mig som en stor förbannad lögn
när jag tittade på dig och såg vår värld upplösas i pulverform
och försvinna på skakande ben ut genom dörren
  
   
   
 




.IV


storstadsintensiteten kryper
längs huden på mig
då jag dragit den av mig
om kvällarna ska tapeterna flagna
och välla ut i mina drömmar
där en hel stad skriker efter mig på hjälp
där en hel stad darrar utan min närvaro
i mina instängda drömmar om andra sidor
ska gatorna komma att märka mig när jag kliver ut
och väser ”staden som svajar lätt får klara sig utan mig”
och mitt liv ska simma fram i kloakerna
vilt frossande i de kroppar
som där avlagts att ätas av råttorna

och alla resor jag har gjort
är bilder upphängda på mina väggar
är skvaller om något så mycket mer hemma
än det här
  
   
   
 



.V



för att bevisa
din oskuld
var du tvungen
att från varenda vrå
i det dunkla rummet
sopa fram alla de ord
som legat där i glömska
bakom dörren
virvlat runt i vinddraget
medan du sprungit där
fram och tillbaka
  
   
   
 



.VI


vi kunde sitta i
den välvårdade parken

tills den växte igen
hålla om varann och säga
vi behöver inte botas
vi behöver bara rymd
kunna sätta händerna i taket
i stjärntäcket
ifall vi vill
höra att det inte finns
någon sanning
förutom den vi sett
osynligt hjula fram
mellan buskarna
lika vilsen som
hårlocken i din panna
för att påminna oss
om att höja rösterna
låta våra maniska
gapskratt eka
över staden

  
   
   
 



.VII



tyst erövrar du trappsteg för trappsteg
i det sovande hemmet
registrerar du de döda kropparna
och hör din röst viska att
mycket närmre än så här
kommer vi nog inte
  
   
   
 



.VIII



jag är den enda
du någonsin kommer att älska
i veckor och åter veckor
kommer ensamheten plåga dig
när det är över

lämnar mina bara
flämtningar
i din håriga armhåla

som ett tecken på
att det måste knullas mer i landet

innan jag går
  
   
   
 



.IX
de här orden är bryggor
ni vet sådana man kan se ligga och guppa
vid strandkanten med ett stort mörker
gapandes bakom sig
de här orden är bryggor
som lossar mig från stranden
för mig ut i rymden
för mig bort från trygga land
från tysta pressande land
från går fram och tillbaka i rummet land
från det är så mycket jag vill säga
men låter det bli osagt land

de här orden är bryggor
som för mig ut i rymden
guppandes över de sju haven
  
   
   
 




.X



när jag såg dig slinka ut genom dörren
försiktigt möta världen på gatan igen
liksom visslandes låtsas som ingenting
så gjorde du redan då allting mycket tydligare
över hur mycket du skämdes
och jag tyckte så synd om dig
för jag har läst om dig och lärt känna dig
din lilla hemlighet
brakade samman så fort du mötte min blick
och aldrig har jag känt mig så smutsig
min varsamt smekande blick
genomborrandes din
  
   
   
 





.XI




mina händer kupar jorden

natt efter natt förundras jag över de stjärnor
som retsamt blinkar över himlavalvet
jag undrar hur det som är så långt borta
kan vara så nära
hur kan det va att min hand kan kupa jorden
medan jag själv är skapad från den
att jag själv simmar i det svarta hav
som även stormar i mitt inre
att alla stjärnor förnöjsamt
blinkar även där
ovetandes om den rymd de fyller någon annanstans
förundrar det mig att de även eller också är en blomma
ett fält en himmel
  
   
   

 


.XII
om jag bara för en dag kunde få leva i din värld
och få höra dig viska allt om livet
som var värt att viskas för
så skulle jag sluta undra
om du bara för en dag tog mig med
in i din spegelbild
och log med mig en stund
du anar inte hur stort det skulle va
att få åka lite hiss med dig
och dina känslor
det avstånd du likt smulor
sprider på golvet där du går
är inte hälften så stort som närheten
när du kommer tillbaks
eller kanske på besök
från viskaland
.
  
   
   
 
 

 
  / aalstra@yahoo.se *skriv till { anna }