jenny
strandberg 		 
 


 
 
. De lyckligaste människorna i världen

. Jag bor bara här

. Hej

. Sticky fingers
   
   
 
       
 




. De lyckligaste människorna i världen

Självklart,
bor de i rivningslägenheten
i den del av staden där känslan är som starkast

Rödbrunt tegel
Balkonger av smidesjärn
Ihopsjunket och vattenskadat
Envist,

som om det böljande golvet hittat stöd mot listen som släppt
vid den skeva väggen, med den bubbliga tapeten mot taket,
fuktigt och fläckigt, över golvet som hittat stöd mot listen
och i en enda bärande punkt håller huset uppe.

Där,
på krönet,
du ser det knappt,
bor de lyckligaste människorna i världen

De bor i varandra
på varandra
av varandra
i en tid som inte går framåt
bara svagt ackompanjeras av ytterdörren
som öppnas och stängs
öppnas och stängs

Det finns ingen värme
inget varmt vatten
ingen dusch
De lyckligaste människorna i världen vet
att krypa tätt ihop
i en enda bärande punkt
är det starkaste sättet att leva
    
 
 
       
 


. Jag bor bara här
Någon har satt en kavel mot Örebro. Tryckt hemtrevnaden framför sig. Kavlat ut den mot fönstren, så att soffbord och fåtöljer, mattor och stolar, lampor och porslin trycks mot de bågnande rutorna. Ljussatt pelargonieestetik. Belamrad rädsla i lyckliga fyrkanter. Mot gatan. Ingen går förbi. Fruktträden kastar sina impressionistiska skuggor mot trädgården och en del av trottoaren. Det är en helt vanlig kväll. Utanför lurar mörkret.

- Var bor du?
- Jag bor här.
- Men var bor du egentligen?
- Jag bor bara här.

Bakom fönstren bor man på riktigt, lever på riktigt, med barn eller utan, men gravid och förlovad, eller inte, men vill gifta sig efter förlossningen eller till midsommar, när barnet fötts eller inte, gråter på begravningen eller skrattar åt morfars skämt om lilltösen eller gossen, älskar… på köksmattan kanske, men alltid på riktigt i den av fönster perforerade staden.

- Jag är inneboende. Jag bor bara här.

Bakom fönstrena rycker örebroarna på axlarna och fortsätter planera nästa födelsedag, plocka svamp att frysa in, bär att göra marmelad av till alla kommande frukostar på samma ställe. Solen går upp. Letar sig igenom fruktträdens grenverk. Det är en helt vanlig morgon. Utanför lurar ljuset.
  
 
 
     
 


. Hej



De möts fastän han helst inte vill
i en handrörelse
och tre överräckta rosor

Han vill lämna henne fattigare
gå sin väg oberörd
men de kan inte hjälpa att mötas
i dörröppningen på elfte våningen
lockar hon på hans frånvända blick
ger honom alla sina pengar
för täckjackans skull
för att den är varm
bara
inte snygg
alls
Vem är han?

Nästa gång hon öppnar dörren ligger den där. Röd och levande mot stengolvet. Beviset. De kunde inte hjälpa det.
  
   
   
     
 


. sticky fingers



Dina handflator är stora och torra
desperata
längst ner på dina slappa armar
griper de tag i mej
på ett sätt handflator inte får
gripa tag i en annan människa
- Jag ska säga dej sanningen
En ensam skjortkrage i mörkret
huvudlös mellan ljusblixtarna
av svart, osynlig hud

Jag har sett dej tidigare
iakttagit klumpigheten
flanellskjortan
ivrigt gungande bredvid svartklädda
nitbepansrade
cirklar som slutit sig samman
tätare
till skydd för dina höftrörelser
knäböjningar
svängande nävar
och jag hade velat säga förlåt

Eller dansa med oss!
men klivet framåt blev stumt
förvirrat och alldeles tillräckligt
för dina stora handflator
att nå fram, rå om, föra bort, vardå? nej!
Jag vill inte gå
smärtsamt medveten om hur lite jag har att ge

- Jag ska säga dej sanningen
Dina handflator för mej närmare och närmare
flanellskjortan
som hotar att sluka mej
göra mej lika rutig och ensam
utanför de svarta, unga cirklarna
i okända hörn
säkert långt borta
där ingen är
ingen ser

fastän jag vet
att vi varit överallt
  
   
   
   
  / aalstra@yahoo.se *skriv till { jenny }