malin
emanuelsson
Om att skriva:
När jag skrev de här texterna ville jag berätta om verkligheten - min verklighet - på ett sätt som var verkligare än verkligheten. Jag försökte uppnå det genom att behålla en stämning från dagen när jag satte mig vid tangentbordet. De människor jag skrev om kanske inte alltid skulle känna igen sig i min beskrivning av dem, men det spelar inte så stor roll, för jag var inte ute efter att skriva något som
. porträtt av nana
. oscars rum
. siri och paul
porträtt av nana
sen blir det nåt slags behov, att jag måste gå till datasalen och skriva dagbok. runt omkring mig, folk som flamsar och tramsar och jämför sina gästböcker. tänker att jag borde ta en promenad istället, men sen, jag måste skriva.
att jag annars blir för instängd här, att jag är instängd på den här skolan med mina tankar. att jag kanske borde göra samma sak som ida, skaffa lägenhet i stan. men hon har pojkvän, nån att dela med. jag vill också ha, inte pojkvän men flickvän. jag ville att hon som jag tecknade på java idag skulle se mig, och sen gå fram till mig och be att få titta. istället är det oscar och mats och dom är bra, men dom är här och inte samma sak. ellen sa att oscar och jag var så smala och fokuserade och det är vi, men på kvällen när jag är ledsen, då vill jag att nån ska säga, om spring lola, inte som oscar, bra koncept utan snygg tjej.
* * *
oscar och mats och jag har bildat någon slags syjunta. vi snackar om den och den mänskan, den och den lektionen, den och den festen. i natt var det vilt på björkängen, vid fyrasnåret bankade någon på idas fönster och väktare från stan tillkallades.
året innan oss var hela området en enda dygnet-runt-fest som flippade ut, lärare och elever som bråkade, någon som fick ett klösmärke. oscar säger att det var ett gäng desperata bisexuella människor som skapade dålig stämning. jag blir olustig och försöker lyfta samtalsämnet, säger att privatlivet och skolan liksom går ihop här,
och nu måste jag gå till mio och grundera några pannåer.
* * *
redan fem i sex är mio fullt med folk. sabina sitter i rökrummet och är nervös, vi tvåor går runt med närvaroblock och drar dåliga krokiskämt. det var väntat att det skulle komma många, men inte så här, alla allmänesteter, alla ettor och hälften av tvåorna är där. oscar blir organisatören, moa den som snackar, jag assisterar bredvid, säger så och så gick det till i fjol.
sen klär sabina av sig och salen är varm av kvällssol och packad med stafflin. vi tvåor går runt och utövar makt, rättar till teckningar som är alltför naturalistiska och konturbundna. efter ett tag känner jag mig överflödig, jag lämnar lärarrollen till de andra, går till datasalen och loggar in på lunarstorm.
* * *
huvudet är alldeles tjockt av förkylning och terpinex men jag fortsätter att måla. jag funderar på varför just nu och varför så mycket. och jag tänker: för att glömma ellen, för att jag har nått konstnärlig mognad, för att jag nästan har fått en egen ateljÈ. men sedan finns det en annan förklaring.
en eftermiddag, onsdag kanske. vi har haft bildanalys i hörsalen hela dan, alla är uttråkade utom jag, jag blundar och gissar vilt - magritte? hopper? nej klimt kanske. och anja svarar och berättar små anekdoter ur sitt liv, om vilt främmande turkar som ville köpa hennes tavlor utan att titta. och sedan, jag går till nästan-ateljÈn och bläddrar fram till porträtt av nana, en matisse-inspirerad norrman har tecknat av sin tjusiga syster på 1910-talet. jag skissar av tavlan och anja kommer in, tittar på bilden, det blir liksom tyst på ett egendomligt sätt och sen samlar hon sig och hämtar en plastficka för att markera tavlans mittpunkter - - - det är som om hon ska säga nåt, jag avbryter med att säga nåt förnumstigt om den expansiva konstnärliga utvecklingen i 1910-talets norden - - - men efteråt alldeles svag och jag får kasta den första skissen av nana.
man kan inte teckna när handen darrar så.
* * *
jag blandar ihop influensa med depression för nu när febern har sjunkit och huvudvärken släppt är allt väldigt roligt. jag orkar göra något annat än ligga i sängen och snyta mig, läsa darlings hejdå-nummer och lyssna på
P3:s valvaka (som mest var eskobar och applåder).
igår tjuvstartade jag mitt friska liv genom att
gå en promenad i pensionärstempo och sedan ge mig in på en riktig roman.
nja nästan riktig roman, more fire av karolina ramqvist. det var coolt,
jamaica och reggae och våld och fattigdom och sex. men sen är det en tanke
som hela tiden kommer upp i huvudet, att hon är säg 27 och har knullat
och rest och levt farligt och ansvarsfullt så mycket mer än jag. samma
sak när jag lyssnar på marit bergmans skiva eller läser darling, att skribenterna
skulle tycka att jag var mesig. möjligt möjligtvis inte linda skugge med
tankekedjor som skrivkramp - arbetslös - inga pengar - socialen - vräkt
- dö. så tänker jag också, så kanske kanske kan jag platsa på ett hörn
i fittstimgänget.
nya cilla i klassen pratar postrock och har en pojkvän som säljer reggae
och hiphop. hon ska ha tema graffiti alternativt muralmålning och klär
sig med stora hörlurar och baggy. oscar blev vansinnig på henne när hon
sa att radiohead var akademiska men jag tycker att hon är cool och lite
så som jag tror att darlingmänskorna är. sen är hon polare med ellens
synthkompis.
* * *
jag tänkte att det borde funka. efter teceremoni med oscar, efter att
moa slutat behandla mig som ett ufo, när helene särskilt bett att jag
ska komma.
men sen sitter jag där ändå och vet inte vad jag ska göra med händerna.
jag har ingen cigg, vill inte ha, och alla frågar malin vill du ha vin?
och jag säger att ja, det skulle vara gott. någon häller upp och jag tänker
NU DELTAR JAG. NU DELTAR JAG, det gör inget att jag inte sjunger med i
allsången. och nu säger jag nåt, det kanske till och med var roligt. men
nu, nu blev det plötsligt lite tyst. mitt fel? jag går och hämtar skissblock
och börjar teckna av, tänker att om jag bara tecknar riktigt bra spelar
det ingen roll om jag inte pratar bra, att det är en utmaning att teckna
bra i det här ljuset, så här hopträngd mellan mänskor jag inte riktigt
känner, efter några glas vin.
naturligtvis blir det inte så bra och jag lämnar svältan vid tiotiden,
går en promenad till sjön med velvet underground i hörlurarna.
oscars rum
gubben i biljettkassan säger att ja, han betjänar alla, alla av motsatta könet och skrattar. hedemora-fyllot på centralen säger att jag får akta mig för att hamna mellan låren på den där, pekar på någon, antagligen en kille i min ålder - och jag blir glad. jag blir glad för plumpa sexistiska skämt och drar fingret mot den lila skarfen.
fyllot sa att jag såg utbildad ut, trodde att jag var läkarstuderande, undrade var jag kom från, vart jag var på väg. från småland, svarade jag svävande. och han undrade om dialekten, om jag var för fin för att prata småländska. och jag tänker att jag är fin, livet är fint, alla höstfärgerna idag, jag fick lust att skaffa en engångskamera och bara fota för färgskalorna, satt och grät på en bänk i skogen, att det kan vara så vackert och att det kan vara en hemsk såpa,
det som hände mellan dem, det som händer mellan oss…
& det är dyrt att vara älskad. jag köper engångskameran för jag bara måste fota träden i slottsparken, träden i vårdsätraskogen som ser ut som sagan om ringen utan att jag läst den. att det är en annan form av kärlek för jag börjar älska böckerna och skivorna för att jag vet att han gör det, för att jag vet att han tycker om annonsen för pingstkyrkan jag snodde på bussen, den med alla ord om kärlek död himmel helvete förlorad son. jag vet att han kommer förstå. och jag köper becks nya på musikörat, det finns fyra omslag, jag står en kvart för att välja det vackraste, blir ett med becks ansikte nästan helt dolt av blå färg. jag tror han kommer gilla, för det stod i sonic att den var som gjord för te och höstlöv. jag längtar efter något och jag vet att det finns där, att jag för första gången inte kommer bli besviken. jag köper mutations också, spelar nobody’s fault but my own och tycker att den är lycklig,
och det är groteska installationer i häftet.
* * *
det att inte fly, bli livrädd, bara vara, se vad som händer…på kvällarna, bland nepalesiska svärd och panoramabilder från himalaya, vinröda tyllgardiner à la david lynch och persiska mattor. han sätter inte på någon musik, bara ibland, mogwai, elva minuters instrumentalt som brakar loss till helvetet. vi dricker varm choklad också, och ska åka till jönköping och se disney.
* * *
jag & oscar, minna & mats, sara & jonas…korridoren kryllar av par och vi har par-tedrickningar och parutflykter och är gulliga mot varandra. det är så mycket som aldrig varit jag som plötsligt är jag. att sitta på barabar och grovhångla och dricka öl. det är som en revolt mot mig själv. mot den som stänger in sig på rummet med en bok och en deppig skiva och dagdrömmer. får för mig att jag sviker, men att jag i så fall bara sviker mig själv, och att det faktiskt finns saker som fortfarande är jag,
när oscar och jag är ensamma, efter barabar och uppvisningar, att ligga på hans säng och prata om oro, att han verkligen lyssnar och förstår vad jag är orolig för, att jag förstår vad han säger, om föräldrarna som blir äldre, vännerna som flippar ut…
* * *
tanken är ny. att det enda felaktiga jag kan göra är att älska för lite. att jag kan knacka på hans dörr hur mycket jag vill, att jag är flickvän och inte plåster. och om det är nån som stänger dörrar så är det jag, att jag långsamt vänjer mig vid att lämna en liten springa öppen. josh rouse strömmar ut ur högtalaren och oscar frågar vad det är och att det är bra och jag kan bränna om jag vill och jag säger att jag läste en recension, det skulle vara ett par på femtiotalet som alla låtar handlar om,
men jag vet inte. och sen hör vi mats och karin i korridoren och vi går ut och är sociala och minna är också där, jag får hennes text som är sorglig men stilsäker (det där varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt) och jag filosoferar lite om mats cornflakes och oscar skrattar och tar min hand och vi diskuterar ölfläckarna på golvet, någon som var i vårt kök i natt, snodde en yoghurt från karin, och att köket är för litet, att vi borde slå in jonas rum,
* * *
marie hejar på mig vid tiofikat, medan vi brer rågbullar säger hon att hon saknar mig på skrivarverkstan, och jag får sån lust att gå dit igen, diskutera lesbiska undertoner och triangeldramer i prosaform. men vi har konstnärlig anatomi med zoltan och jag måste fokusera, inte springa mellan olika saker.
i grindstugan bläddrar alla i ansökningshandlingar, läser upp arbetsprover som är orimliga, det ska vara teckningar, målningar, foton, skulpturer, och skolorna har inriktningar, vissa ska söka något antroposofiskt i järna. jag vet inte, jag vill bara vara här, kanske skjuta mig själv dan efter avslutningen, slippa söka, gå på intervjuer, bli nånting.
det regnar ute, snöblandat, och vi flätar varandras händer. han är alltid varmare än mig, om fötterna också. han sa, får du kalla fötter nu? och han berättar att anja har blivit så oväntat trevlig mot honom på sistone, pratar blandtekniker en hel halvtimme, och jag får onda aningar, att hon gör det på grund av mig.
* * *
sen finns det en verklighet också, bortom konstnärliga prestationer och fikabröd. det ösregnar och blåser och jag halvspringer mellan gatorna och frågar efter vårdcentralen. det visar sig att den ligger på andra sidan sjön - svett och regnvatten blandar sig under tröjan. jag är dum för jag har ju gått här förut, borde veta att jag aldrig skulle in mot stan. tiden rinner ut, klockan är mer än tjugo i, jag ringer numret, säger vilken byggnad är det, jag hittar inte. högst upp på kullen ska det ligga, men jag står bara framför en glasdörr med texten rehab. jag springer ner igen, frågar någon på apoteket, också upp.
tillslut hittar jag familjecentralen, i korridorerna finns oranga soffor och tidningen ”gravid” ligger på borden. mammor i min egen ålder går med barnvagnar och på affischerna kan man följa hur ett barn blir till. jag blir så ledsen, säger till alla snälla mosiga mammatyper att jag missat min tid, och alla vill hjälpa mig, men ingen hittar mig i registret. en barnmorska med praktikant förbarmar sig över mig och jag får sitta på deras rum och prata blodpropp, minipiller, penetrering.
när jag ska hämta ut mitt recept upptäcker jag att jag glömt plånboken hemma och i förvirringen snattar jag en ask tandpetare.
* * *
det känns som om både tryggheten och osäkerheten har blivit uppförstorade i kubik. det är vackert när snön ligger på de ännu höstfärgade träden, när de röda stugorna har fått vita tak. att ha oscars hand på ryggen när vi dricker te och minna och mats och några estetettor skrattande bredvid. men samtidigt, när samtalet glider över på kvinnligt och manligt, att det är tjejen som får ta smällen, och johanna säger att hon blev humörförändrad av p-piller, ”en massa hormoner” och jag vet att oscar och jag tänker samma sak, att han får dåligt samvete och jag blir orolig. och minna som konfronterar mig ute på en promenad, ”varför malin?” och jag kan inte riktigt svara, säger något flummigt om att jag måste utforska min heterosexualitet.
* * *
vi är instängda på en fjällstation någonstans i småland. snön är meterhög och yr som i en skakad glaskula. varje gång jag kommer in på rummet tömmer jag byxorna på en halvliter tö. fötterna är våta och kalla och jag tecknar av oscar när han masserar dem. richard har gummistövlar, nästa vecka ska jag hämta tinas moonboots. vi dricker te och äter nudlar. sen ska vi dricka varm choklad och se på kubrick (om vi får igång jonas dvd). datasalen är nästan tom, bara utbytestjejen från kaliningrad, hon sitter här varje dag, chattar med ryska vänner och lyssnar på freestyle.
* * *
jag har alltid tänkt på kärlek men aldrig på förhållanden, inte verkliga förhållanden, förhållanden som innebär att man ska vara snäll och lyssna och umgås och ta hänsyn till varandras behov och dela allt. nu delar vi till och med drömmar, jag berättar om vår resa till nepal, jag glömde pass och han kom bort på flygplatsen i katmandu,
en man kom fram och sa att jag hade en kniv i ryggen, jag blev förskräckt men kände ingen smärta, det måste var hans och idas knivkastning som satt spår, han läser modern drömteori på sängen, jag ligger på golvet och klipper collage, alltid donnor som posar, en sångerska som heter iris och är svartvit i sonic, jag undrar om det är dumt, om jag borde klippa killar,
men samtidigt, männen med skarpa blickar på böckernas insidor, paul auster, jarvis cocker och han den nye, carl-johan vallgren.
* * *
någon gång, kanske inte så väldigt sent, vaknar jag och hör tinas röst genom väggen. hon pratar fort och ivrigt och med uppsaladialekt, och jag vrider mig och önskar att rösten ska ta slut. jag tänker att han vill sova, och jag blir irriterad men jag vet inte om det är jag som blir irriterad eller om det är jag med oscars öron.
på kvällen har han läst om jagbegreppet i boken om hjärnan, och han säger att jaget är ett efterkonstrukt, han säger så, ibland tappar han de svenska orden, han säger simplifiera och klarifiera, han var alltid bäst i engelska.
mina föräldrar sen, jag undrar vad jag gett mig in på. det är nog mest pappa, att han pratar om digitalkameror och strapatser till fots timmen efter att jag pratat med oscar om digitalkameror och strapatser till fots.
då får jag så konstiga vibbar.
* * *
det är när vi går ut mot lövhult, innan jag bestämt mig, och han berättar att han lagt allt gammalt bakom sig, att han inte längre gömmer saker, att det inte finns några hemliga papper på rummet, att han inte längre stänger in sig i en privat sfär och inbillar sig att det skulle finnas något dyrbart att skydda. det finns inget sådant.
jag är rödvinslullig och har kaffe och aladdin på tungan. allting går fint, vi pratar om samma saker. på stan när vi är ensamma - apocalypse now (redux), sigur rÛs, mörkrets hjärta, DNA-analys - och hemma vid middagsbordet - apocalypse now, sigur rÛs, mörkrets hjärta, DNA-analys. jag sträcker mig så långt att jag i gemytlig ton berättar att vi kallar varandra för autistisk tjockis och DAMP-skelett - hela familjen skrattar.
sen här uppe vid datorn, när oscar gått ner på rummet och satt på sigur rÛs parentesskiva, försöker jag analysera lyckan och fundera på om det var så jag tänkte mig. rödvinsmoset i hjärnan finns fortfarande kvar, och jag tänker lite på hur min bild såg ut, ellen och jag, morrissey och håkan, revolt och oförstående föräldrar - - -
* * *
ibland räknar han. säger sjunde oktober, tjugonionde oktober. jag rättar, säger tredje oktober, tjugonionde oktober. sen något om minna och mats, att vi knappar in, för vårt är mer intensivt, minna är bara där en vecka ibland. fast nu är jag ensam, och jag är trött, har gått en promenad och duschat, satt på mig morgonrock.
ibland skämtar vi. han säger, så fort jag åker kommer du sätta igång med feministiska orgier. och jag lite retsamt, tror du det? på tea & sympathy bläddrar jag i bang och spiller kaffe på trycksvärtan, jag vet inte om han gillar att jag läser den, men han lånar under det rosa täcket.
ingen har lånat så mycket böcker som han. min bokhylla kantrar nästan, och jag tänker att vi skulle kunna vara simone & sartre. att det är så jag vill att ett förhållande ska vara.
men det är inte bara böcker. på morgonen, det är jag och han och tina. vi dricker kaffe och skämtar om saringas. jag pillar förstrött på hans rygg, det kommer så enkelt nu. våra händer, ryggar, munnar. jag reser mig för att brygga nytt kaffe, och sen går jag tillbaka och pillar. nästan innan jag börjat upptäcker jag att det är tinas rygg, jag blir förskräckt och drar tillbaka handen. jag tror inte att nån av dem har reagerat, men ändå. jag kan inte pilla på vem som helst.
siri och paul
på kvällarna kan dom bevaka ingången till lindängen södra. dom kan stå
med protokoll och skriva ”oscar och malin lämnar byggnaden 21.15, återkommer
22.03 med statoilpåse”. vi kan inte se vad dom gör. vi kan inte se hur
fint dom har det. för det ÄR smakfullt och vackert. på väggarna afrikanska
masker och tavlor, mest tavlor som dom har gjort, jag fäster mig särskilt
vid en naken sittande kvinna som röker (oljepastell?) och tänker att anja
måste ha tyckt om den där supande krokiteckningen jag hade med på utställningen
i våras.
men det är inte överdådigt, det närmaste jag kan komma i stil är farmor
och farfars hus. jag trivs på sådana ställen, men skulle inte kunna göra
något sådant själv. det handlar inte om ålder, jag kommer inte laga indisk
mat till tretton pers och komponera vackra vardagsrum ens när jag är trettiofem.
zoltan säger att han är omaterialistisk, men att han tycker om det anja
gör. själv har han bott i en wolksvagen med surfingbräda som enda tillhörighet
stora delar av sitt liv.
vi går igenom bokhyllorna. mina ögon stannar vid en bok av siri hustvedt,
paul austers fru. sen när vi ligger på oscars rum säger jag att paul auster
är omaterialistisk, men att han bor i en smakfullt inredd lägenhet på
brooklyn, och att det är siri som har inrett.
eller hur var det egentligen? det finns en annan version, farligare, mer
intim.
jag visste inte ens om jag skulle gå och till en början sitter jag bara
i soffan och läppjar på limevattnet, kollar av bokhyllorna så som jag
brukar när jag är hemma hos någon för första gången. sedan, när maten
serveras - det är indiskt - och jag byter limevattnet mot öl, bryts något
upp inom mig. jag vill ge kvällen en chans. zoltan sitter i vår ände,
jag anstränger mig att konversera och till med prata. det går bra, jag
behöver bara sticka in en fråga här och där, så är han igång. hela tiden
är jag svagt medveten om att hon sitter i andra ändan av bordet, att hon
ser hur vi pratar. ser att jag inte alltid är blyg och fladdrig. att jag
kan glänsa.
i soffan sedan - jag flyttar över när zoltan för en stund reser sig -
sitter hon två kuddar ifrån mig. hon är så vacker och avslappnad, röker
som kvinnorna på pastellerna, och jag säger saker som hon måste förstå
är riktade till henne, som kanske kan göra henne varm inombords, och samtidigt
är jag lätt flörtig mot oscar. jag är på topp och när samtalet börjar
flumma ut ger jag oscar en blick och vi tackar för oss och går hem.
* * *
suzanne br¯gger hade en sexfantasi om sluskiga gubbar. hon blev inte av
med den förrän hon hade testat.
jag har fixa idÈer som bara växer och växer innan jag tar tag i dem. som
att anja MÅSTE se mina akryl-pastell-stilleben, jag går så långt att jag
bjuder in henne till korridoren. jag ställer upp dem tillsammans med ett
nytt modellmåleri, nästan tigger om beröm, och hon säger det, hon säger
malin, du är en väldigt begåvad tjej.
efteråt kan jag vara yrkesmässig och diskutera fördelarna med att prova
monokromt skiktmåleri. jag lovar att inte värja för det, trots att, som
jag säger,
det ligger mycket långt ifrån mitt vanliga sätt att måla.
* * *
när det händer blir jag rädd. när jag totalt uppfylls, måste springa från
lektionen och sätta på pulp. då önskar jag att vår kontakt var mer normal.
sen, en dag, är jag alldeles nollställd, jag försöker känna, försöker
darra, rodna, möta blicken - men inget händer, jag kladdar utan mening,
pratar hit och dit, med henne också, säger något om problem med färgskalorna,
hon säger vattnet rinner jag hör inte och jag upprepar färgskalorna. färgskalorna
funkar inte.
* * *
ibland försvinner skönheten. dimman, regnet och slasket tränger sig in
i krokisalen och gör teckningarna smutsiga, döda. håkans kropp blir som
tunga säckar staplade på varandra. den tredje dimensionen finns inte där,
armarna blir som streck utan djup. varje gång zoltan kommer förbi vet
jag att han kommer att titta besviket, ibland le lite uppmuntrande - det
går bättre nästa gång. men det gör det inte.
och runt omkring mig - oscar tecknar kantigt och intressant, ida gör underbara
laveringar, catrin dramatiska muskelstudier. jag ser på dom och ser att
dom är bättre, men ingen inspiration, bara avundsjuka. jag undrar vad
jag gör här, om jag inte en gång för alla skulle skriva in mig på universitetet
och ta en fil mag. om skönheten skulle bli tydligare där, där bland poäng
och diskussioner och uppsatser.
* * *
den där barnsliga förtjusningen som stiger mig åt huvudet och kanske är
pms. det som börjar kvällen innan när oscar ger mig nepalesiskt knarkte
och en mörkblå marwin & friends-skjorta - så fint inslaget att jag
nästan blir rörd - det är något sorgligt och vackert över det att han
köper så fina och passande presenter.
sen på morgonen, det är gnistrande vackert, klarblå himmel, vitpudrade
träd, och vi har med oss tekoppar till hörsalen. vi ser mannen som älskade
livet och hela tiden tror vi att vi ser charlton heston fast det är kirk
douglas. och sen, sen luktar hela gläntan bivax och anja hindrar mig från
att gå, hon säger att tekniken kommer att passa mig. jag ristar i vaxen,
jag ristar mina mönster och mina flickor, och jag går runt bland de andra,
pratar med cilla om nakenmodeller och alla s&a