Den amerikanske forskaren Robert Putnam har studerat skillnaderna mellan södra och norra Italien. Det fattiga Syditalien har svårt att komma ifatt det avancerade Norditalien. Robert Putnam visar hur intimt detta hänger ihop med demokratins utveckling. Medborgarandan har länge varit olika i nord och syd. Ger detta oss en möjlighet att säga något om Göteborgs framtid, i valet mellan att dela upp staden i flera kommuner och att behålla staden intakt?

Alla som varit i Italien förstår att man kan bli förälskad i landet. Här finns en kulturrikedom av sällan skådat slag. Fynden från högstående kulturformer är så rikliga att ingen riktigt bryr sig om att skydda dem. Själv känner jag en italienare som har ett intakt krus från etruskisk tid, som vittrar lite för varje gång man håller det i sin hand.

Det väldiga romarriket vittrade snabbare än den etruskiska vasen och under medeltiden bestod den världsliga makten av små och splittrade riken. Fram till mitten av 1800-talet var Italien bara "ett geografiskt uttryck", som den österrikiske statsmannen Metternich föraktfullt uttryckte det.

Men trots sina väl spridda kulturskatter är det ändå möjligt att se stora skillnader mellan södra och norra Italien. Robert Putnam har följt de historiska spåren bakåt i tiden och anser sig ha funnit startpunkten till skillnaderna mellan den ekonomiska utvecklingen redan vid tidig medeltid, dvs för ungefär tusen år sedan. På medeltiden hade italienarna skapat politiska strukturer som var mer avancerade än några andra i den kristna världen.

I hela Italien fanns under medeltiden ekonomiskt framstående handelsstäder. Men här inleds en utveckling som blev olika för de norra och södra delarna. Socialt och politiskt förblev södern strängt autokratiskt, dvs hierarkiskt ordnad. Städerna försökte styra sig själva men inordnades i det normandiska kungadömet. De inordnades i ett nät av centrala och lokala tjänstemän som bara var ansvariga inför kungen.

För städerna i norra och mellersta Italien blev utvecklingen annorlunda, de blev "gläntor i den feodala skogen". Här växte en form av självstyre fram som blev blev grunden för den framgångsrika ekonomin under renässansen. Successivt växte även landsbygden och dess adelsklass in i stadskulturen. Med tiden utvecklades skråväsen bland hantverkarna och köpmännen, som utvecklades till vad som idag brukar kallas nätverk.

Robert Putnam visar att kombinationen av marknad och social struktur har fungerat olika i syd och norr. I syd har den sociala räckvidden i huvudsak sträckt sig inom familjerna och inordnat sig i ett hierarkiskt beskyddarsystem. Tjänster och gentjänster riktar sig mot konkreta varor och tjänster. Markägandet utgör grunden för ekonomisk och politisk makt. Strukturen är klart feodal och utvecklingspotentialen är begränsad till jordägandet.

Historiskt saknar det väl inte poäng att Påvestaten låg mitt i Italien och delade och isolerade norr från syd. Kommunikationerna mellan delarna torde ha varit svagt utvecklade.

De sociala relationerna i norr hade längre räckvidd än i syd. De sträckte sig utöver familjernas begränsningar, ut mot en allmän och mer abstrakt miljö. Robert Putnam analyserar inte skillnaden utan redovisar dem bara effektivt. En avancerad penningekonomi kräver förtroende för mer abstrakta relationer än söderns förankring i jordägandet. Ekonomin i norr krävde ömsesidig respekt för lagar och avtal, för att ett kreditväsen skulle kunna utvecklas. Bologna med sina 50.000 invånare hade under en period 2.000 jurister, vilket kan ses som ett uttryck för mer horisontella relationer i samhället. Medborgarna var mer jämlika än i syd och man inser att man är ömsesidigt beroende av varandra även utanför familjerna.

Robert Putnam har därför intresserat sig för hur relationerna mellan medborgarna - medborgarandan - har utvecklats i syd och nord. Den stora vågen av folkligt umgänge växte fram med industrialismen. Uttrycken för detta varierar från frimurarloger för de bemedlade, körer, bondeföreningar till idrottsföreningar.

Många föreningar var starkt socialt skiktade, men det förekom även organisationer som bröt mönstren. När Robert Putnam studerade förekomsten av medlemskap i sällskap för ömsesidig hjälp, kooperativ, masspartiernas styrka, deltagande i fria val och lokala föreningars varaktighet, blir bilden av Italien ett land med tyngdpunkt i norr, eller ett land med olika demokratitemperatur:

Italiens demokratiska temperatur
Kartan visar traditioner av medborgerlig gemenskap åren 1860-1920. Putnam visar att kartan är snarlik även idag, de relativa skillnaderna finns kvar.

I början av 1970-talet skapades regioner med tanken att stärka demokratin på lokalplanet och jämna ut skillnaderna mellan syd och nord. Men de har snarare ökat än minskat. Slutsatsen Robert Putnam drar är att den ekonomiska utvecklingen är beroende av medborgarandan i samhället. Ett annat sätt att uttrycka detta är att demokrati är en förutsättning för ekonomiska framgångar i ett marknadssamhälle

Frågan är om erfarenheterna i Italien kan användas i Göteborg? Här har tre av stadens mest välmående stadsdelar - Älvsborg, Askim och Torslanda - drivit en framgångsrik "befrielserörelse" för att bilda egna kommuner. Om de kommer att lyckas eller ej återstår att se, men opinionen i de tre stadsdelarna ger stöd för tanken.

Politiskt påminner frihetsrörelsen lite om Lega Nord, som vill kapa banden mellan södra och norra Italien och bilda en egen stat. För Göteborg finns också det ekonomiska argumentet i botten på frihetsrörelsen. Kärnfrågan är vilken relationen är mellan ekonomin och demokratin, om de förstärker eller försvagar varandra.

En viktig skillnad mellan exemplet i Italien och Göteborg är att det geografiska området i Italien rymmer livets samtliga element: arbete, boende, fritid, umgänge. I Göteborg är de tre stadsdelarna beroende av andra stadsdelar. Främst arbetsplatserna ligger ofta i någon annan del av staden. Hela storstadsområdet är på detta sätt en integrerad enhet. Det är först på 90-talet som Göteborg och dess kranskommuner insåg att de har gemensamma intressen, men kommungränserna utgör fortfarande hinder för skapandet av en dynamisk storstadsregion.

Bryter man loss ett antal stadsdelar och skapar flera nya kommuner, betyder det inte mycket för livet på marknaden. Ekonomiska transaktioner flyter som vanligt effektivare än folkpendlingen inom staden.

Den viktigaste frågan handlar istället om hur det går med medborgarandan. Den är hårdvaluta i strategisk bemärkelse, enligt Putnam. Om den försvagas motverkar utbrytningen Göteborgsregionens långsiktiga intressen och innebär en försvagning gentemot andra regioner i det regionernas Europa som håller på att växa fram.

Medborgarandan utsätts för hård press redan idag i Göteborg. Klyftan mellan de rika stadsdelarna och de fattiga, ofta med hög grad av invandrare, har vuxit drastiskt under senare år. Det är medborgarandan och demokratin som är Göteborgs stora problem. Men kampen i Torslanda visar att jämförelser av detta slag är vanskliga. Deras kamp präglas i hög grad av demokratiskt nätverksbygge, som engagerar många medborgare utanför det etablerade partisystemet.

Skolproblem har alla stadsdelar, men det är bara i de mest utsatta stadsdelarna som protesterna har uteblivit. Befrielserörelsen i Torslanda och de övriga två stadsdelarna utgår från alltför kortsiktiga perspektiv i sin politiska kamp. Men de kan definitivt vara inspiration för medborgarna i andra stadsdelar att diskutera hur livet i den egna stadsdelen ska organiseras.

Den nödvändiga frågan alla måste ställa sig i Göteborgsområdet är hur demokrati och medborgaranda kan stärkas. Hur det egna livet hänger ihop med andras.

Text: CHRISTER WIGERFELT
991208