Ett hundgäng kom hetsande runt hörnet, ledaren liksom visslade till de andra hundarna, fränt och uppfordrande, att lägga på ett kol och några av de mindre sladdade i gruset. Hastigt flyttade jag mig lite närmare dig. Kunde de ha rabies? Vad hade den gråa på bakbenet? Bara bussen ville komma någon gång! På bänken vid husväggen satt en liten flicka. Jag tittade på hennes nakna fötter som stack fram under det slitna klänningstyget. Söta bruna tår, sex bruna tår på varje fot. Jag kastade en blick mot flickans ansikte, ett fint litet ansikte, men vad var det med ögonen? De var liksom igenvuxna och verkade inte se någonting. Ögonen har ingenting med tårna att göra, försökte jag tänka. Men ögonen: En dag när jag var tio eller elva år så hade Fröken tagit med sig Rädda-Barnen-bössor av papp till skolan, ja, det var sådana där bössor som man ska vika ihop själv, så det var nog bara en som stod färdigvikt på katedern, de andra var släta pappbitar som låg på varandra i en hög. Innan Fröken delade ut dem berättade hon en historia om en liten marockansk pojke som fått ögonsjukdomen trakom. ”... Och så en dag kunde han inte se de blå Atlasbergen längre. Några dagar senare såg han inte huset på andra sidan den smala gränden. Och efter ännu några dagar kunde han inte se sina händer eller sin mammas ansikte när hon böjde sig över honom.” En liten skabbig smutsgul hund som inte kunnat hålla jämna steg med de andra irrade ensam kvar på grusplanen.

2004.12.06