Varf–r har vi husdjur? Eller f–rlÂt ‚ s”llskapsdjur. Husdjur har vi f–r nytta. Kor, grisar och h–ns och andra som vi utnyttjar f–r vÂra basala behov av mat och v”rme. Men s”llskapsdjuren. De skall fylla nÂgot mer diffusa behov.

Det finns de som pÂstÂr att anledningarna till att vi skaffar djur f–r”ndrats med tiden. Att djuren blivit mer ting idag ”n f–rr. Andra menar att de blivit mer f–rm”nskligade. Jag tror inte p nÂgon av teorierna. Vi skaffar djuren av samma anledningar nu som f–rr. Det gÂr trender i vilka sorters djur vi k–per, och ”ven i vad vi kallar dem. Men anledningarna ”r desamma. Det mest sj”lvklara ”r f–rstÂs just s”llskap. Ensamma gamla tanter skaffar kn”hundar f–r att f nÂgon att pyssla om. De fÂr ocks genom hunden ett givet samtals”mne med m”nniskor de m–ter. Gott sÂ. Vi har v”l alla ocks sett BRIS-reklamfilm med flickan som sitter och pratar med sin hund. Meningen ”r att vi skall tycka att det ”r lite sorgligt att hon inte har nÂgon annan ‚ mer m”nsklig ‚ samtalspartner. Men som ett barn jag pratade med sa. î‰h jag vill ocks ha en hund att prata medî. S v”rst ledsamt kanske det inte ”r ”ndÂ. Hundar lyssnar bra.

S lÂngt begripligt. Hunden ”r ju dessutom numer s domesticerad att den f–rmodligen mÂr b”st av att bo hos oss m”nniskor. Ÿven om det ibland blir lite m”rkligt med hundar som liknar sina ”gare och p s vis blir tydliga identitetsf–rst”rkare. Jag tror inte att de biffiga f–rortskillarna skaffar pitbullar f–r att ha nÂgon att prata med. (Ÿven om det kanske inte vore s dumt). Jag tror inte heller att Paris Hilton k”nde sej ensam innan hon k–pte sin lilla fjantiga Tinkerbelle (..och varf–r i hela v”rlden vet jag att hon har en hund och vad den heter?) Nej, hunden har blivit en accesoar bland andra. Och till denna accesoar kan vi k–pa ytterligare accesoarer. S blir den en f–rl”ngning av oss sj”lva. Hundar kan ocks ge oss en k”nsla av makt. De vill ha en flockledare som best”mmer –ver dem och det ”r f–rmodligen en av anledningarna till att mÂnga skaffar hund. Vi gillar att ha makt –ver andra, att nÂgon ”r beroende av oss. ‰tminstone hunden kanske lyder om nu inte ungarna g–r det. Dessutom kommer f–rhoppningsvis det lojala djuret att f–rsvara oss om vi blir attackerade.

Ibland delar vi in oss i katt- eller hundm”nniskor och menar med det att vi f–rklarat en del av vÂra personligheter. Kattm”nniskor s”ger sig f–rakta de flesta av behoven som jag pÂstÂr hunden uppfyller. De vill hellre ha ett bÂngstyrigt îfrittî djur som lever sitt liv parallellt med oss och nÂdigt lÂter sig klappas ibland. Att ”ga en dyr raskatt signalerar f–rstÂs nÂgonting helt annat ”n att ”ga en guldhamster. Eller f–r den delen en orm.

Just ormbranschen har visat p ytterligare en underlig sak i djur”gandet. I radioprogrammet Kaliber avsl–jades f–r nÂgon tid sedan den cyniska handel med kr”ldjur som pÂgÂr mer aktivt ”n nÂgonsin med hj”lp av internet. Djur som vi egentligen har importf–rbud p smugglas via f–retr”desvis Tyskland in i landet. Djuren packas ofta mÂnga tillsammans och skickas i f–r sm lÂdor. Alltid ”r det nÂgon som –verleverÖ Anst”llda p Skansen terrariet och andra st”llen som brukar f ta hand om de djur som tullen trots allt uppt”cker och stoppar, kan ber”tta skr”ckhistorier om d–da och utm”rglade djur.

H”r handlar det definitivt inte om att man vill ha ett gulligt djur att ta hand om. Inte heller ”r det s stor idÈ att prata med en giftorm. Nej, h”r handlar det om att samla. Om att ha de s”llsyntaste och giftigaste ormarna. Den som bara vill ha orm f–r att de ”r vackra eller sp”nnande kan l”tt skaffa en l”ttsk–tt sÂdan som ”r f–dd i fÂngenskap i Sverige. Men kanske ”r det inte tillr”ckligt tufft f–r att vara de identitetsf–rst”rkare som jag skrev om i stycket ovan? Kanske mÂste man f–rst riskera djurets liv och sedan sitt eget varje gÂng man stoppar in h”nderna i terrariet f–r att riktigt k”nna att man lever. En m”rklig bevekelsegrund f–r att skaffa ett djur kan tyckas. Men inte desto mindre en som uppenbarligen fungerar f–r en del.

Tydligt ”r n”r man b–rjar fundera p saken att anledningarna till att ”ga ett djur kan vara precis lika mÂnga som det finns djur att v”lja pÂ. Men att de hÂller tillr”ckligt v”l f–r att vi skall ta p oss massor av besv”r och kostnader ”r ingenting att tveka pÂ.

(F–r den som eventuellt) undrar kan upplysas om att artikelf–rfattaren hyser en taggsvansagam, en majsorm och tre eldbuksalamandrar i sitt hem. Vad det s”ger om min personlighet fÂr nÂgon annan fundera ut.

2004.12.06