Att skriva om Björn Ranelids böcker är inte så lätt. Det gäller att förhålla sig, både som läsare och recensent. Under hela läsningen för man en kamp för att hålla avstånd till språket, en nödvändig distans. För Ranelid går i klinch med sina figurer, och som läsare riskerar man att kastas fram och åter i något som förefaller alltmer ogripbart ju närmare det kommer.

Det är något med språket, något med den förmenta klumpigheten i vissa metaforer, nästan barnsliga, uttrycksfulla på det där sättet som är på gränsen att bli för mycket. Ibland lyckas det, men själva vågrörelsen, ojämnheten i närhet och exakthet, blir orytmisk.
Kombinerat med det självbiografiska uttrycket, att som i denna bok vara både bokens berättare och medaktör, ger språk och närhet läsaren en känsla av utanförskap, litet som att se något man inte borde ha fått se. Litet av en Peeping Tom, eller vad det kallas när man smyger runt och kikar i fönster till andras sängkammare. För Ranelid utgör det privata inget hinder, men för läsaren väcker det obehag som uppvägs av författarens ambition att skildra det goda i människan, eller som i detta fall, i kvinnan. Inte alla kvinnor, naturligtvis, utan två speciella kvinnor som trots omvärldens fördömande står pall för trycket, vågar leva sina egna inte alltid så rättfärdiga liv. Två tvillingsystrar från Bornholm med historiska rötter i Burgund.

Det komplicerade minskar inte av att "Kvinnan är första könet" är ett slags metaroman; berättaren skriver om att kan ska berätta om de två systrarna.
Greta och Anna Rabe kom på skilda vägar till Sverige. En blev gymnasieadjunkt och en vanlig grundskollärare. Båda skapade sina egna liv i främmande land, och båda vägrade att låta omvärlden styra dem. Anna Rabe födde sin son Viktor med vattenskalle, slog sig ner i Malmö, drejade i lera, körde spårvagn och blev inte bara folkskollärare utan också berättarens lärarinna i kärlekens konst.
Anna uttryckte sig rakt på sak, kuk var kuk och inte penis, och handlade som lusten bjöd. Inte så att hon var någon otrogen, naturligtvis inte, men så att hon såg huvudpersonens längtan och gav honom, trots att han bara var 16 år och hon en fullväuxen kvinna mer än tjugo år äldre, den erotiska kärlek han trängtade efter och blev hans lärarinna i kärlekens konst.

Greta gick en väg som inte var mindre krokig. Hon motarbetades av några överklassynglingar, som satte hennes stora kunskap i den nordiska litteraturen på orättvisa prov, förföljde och baktalade. Dessutom undvek hon vid ett tillfälle att ange en fuskare - en medelmåtta som behövde all hjälp han kunde få. Konflikten tvingade henne att byta jobb, men inte att byta yrke. Länge fortsatte provokationerna, men den stockholmska överklassens alla trick till trots avgick Greta med seger till slut. Men hon medgav att hon gjort fel, att hon faktiskt hjälp en pojke att fuska och det i en tid och en kultur där fusk automatisk betydde relegering och en förstörd framtid.

Det finns mycket i den här boken som skulle kunna bli riktigt spännande, och det finns flera uppslag som i sig skulle hålla för rejäla romaner. Ändå väljer författaren Ranelid att fokusera att just han blev systrarnas levnadstecknare. Väljer bort romanlusten och distansen, byter den mot närhet, ryckighet och den ytlighet som berättelsens alltför många lösa trådar skapar.
Han följer systrarna till ålderdomen, till Annas sjukdom och död, till Gretas ensamhet och osentimentala saknad.

Men just i skildringen av det osentimentala blir boken sentimental. Det går inte att samtidigt avhålla sig från känslor och vara nyktert saklig. Ambitionen att lyfta de båda systrarna ur anonymitetens tystnad, att genom dem beskriva den ideala kvinnan, blir i samma stund som ansatsen läggs sin egen motsats. Och en liten misstanke smyger sig in i läsningen. Den att författaren vill att vi ska tycka att han är en jäkel till karl, en som redan som 16-åring kan lägga ner och tillfredsställa en mogen och vacker kvinna. Förverkliga det som för de flesta unga män förblir en våt dröm.
Ändå tror jag inte det. Jag tror att motivet är ädelt, att visa den kvinnliga styrkan, kvinnan som det första könet. Omhändertagande, rådande över liv och död styr hon männens bräckliga världar och öden. Jag tycker däremot att en smula distans skulle göra berättelsen om de båda systrarna gott, lyfta dem fram dem - inte i relation till berättaren, författaren, utan i än högre grad i relation till ett i stora delar oförstående och patriarkaliskt samhälle. Beskrivningen av skolan, av Annas kollegor, av Annas man och av Gretas besvärligheter rymmer mycket nog att stå på egna ben. Och visst kunde Ranelid ha skrivit den bok han säger sig skriva i stället för att sätta sig själv i bokens mitt.

2003.12.11