Det är svårt att föreställa sig ett scenario med en miljonstad som blir utan vatten. Likväl är det vad som hotar staden Quetta i Pakistans sydvästra provins Baluchistan. Quetta har stått i centrum som mottagare av flyktingar från Afghanistan. Inom bara ett par år kan nu stadens egna invånare komma att förvandlas till flyktingar i sitt eget land - inte på grund av krig, utan på grund av att man inte längre kan försörja sig till följd av vattenbrist.

En långvarig torka har tillsammans med överutnyttjande av grundvattenreservoarerna gjort att vattenkrisen kan komma att blomma ut i full skala inom bara ett par år. Ironiskt nog söker regeringen nu mildra krisen genom mer av samma åtgärder som skapat den - nämligen att borra ytterligare efter vatten från bergrunden, i syfte att tillgodose stadens behov av vatten.

Staden Quetta ligger nära gränsen till Afghanistan och långt ifrån den blå livsnerven, floden Indus. Därför är man beroende av grundvatten för försörjningen.

Nadir Gul Barech, som är provinssamordnare för IUCN (the International Union for Conservation of Nature and Natural Resources), förklarar sammanhanget för FNs humanitära nyhetstjänst IRIN:

- En dramatisk befolkningsökning, tillsammans med överutnyttjande av grundvattnet, plus torkan är vad som lett fram till den här vattenkrisen, säger han och tillägger att fler än 2.000 borrhål med pumpar nu är igång för att förse enbart Quetta med vatten.

För ett årtionde sedan kunde man hitta vatten 30 meter under ytan. Nu är det svårt att hitta något på lägre djup än 100 meter. I ett dokument som upprättat efter en lång process med alla intressenter inblandade, Balochistan Conservation Strategy (BCS), har vatten nu äntligen identifierats som en av de viktigaste frågorna.

- En rapport från tidigt 90-tal förutsåg att Quetta skulle komma att vara en död stad inom två årtionden, därför att inget vatten skulle finnas längre, säger Barech. I BCS-rapporten rekommenderar man starkt att provinshuvudtaden helt enkelt flyttas till något annat ställe för att minska på befolkningstrycket i Quetta.

Men Baruch säger också att vattenfrågan i Quetta handlar inte bara om vattenbrist, utan också om hur vattentillgången hanteras.

Staden Quetta var ursprugnligen tänkt för 50.000 människor som drabbats av den svåra jordbävningen 1935. Nu bebos staden av 20 gånger fler människor, eller en hel miljon invånare. I takt med att torkan i regionen nu går på sitt fjärde år minskar vattentillgången i den skålformade dalen snabbt.

Problemet har förvärrats av att man grävt ca 24.000 brunnar, samt det faktum att stadens befolkning växt dramatiskt till följd av strömmen av afghanska flyktingar, samtidigt som inflödet av människor från landsbygden till Quetta ökat under de två senaste årtiondena. [Det senare är också ett tecken på att jordbruket inte längre förmår suga upp fler tillkommande människor; min anm. LOh.]

Vattenkrisen får allvarliga följder. Redan har tusentals jordbrukare huggit ned sina fruktträdgårdar, därför att det ökande antalet brunnar har lett till att vattnet avletts från den stora mängden av "karezes", hundraåriga underjordiska kanaler som tidigare användes för att konstbevattna fruktodlingarna.

Ironiskt nog söker regeringen nu lösa krisen genom att borra ytterligare brunnar. För att möta det växande vattenbehovet från staden har man grävt dussintals ytterligare djupa brunnar för att komma åt det fossila vattnet som finns i berggrunden. Experter tror nu att läget kommer att förvärras ytterligare om man inte snabbt hittar - och genomför - en helhetslösning.

Beslutet att pumpa upp fossilt grundvatten förklaras så här av Asif Nazir Rana från Geological Survey of Pakistan (GSP):
- Naturresurser är inte outtömliga. Det är människors sak att använda dem så klokt som möjligt.
- För att lösa krisen försökte regeringen först åstadkomma konstgjorda regn, men det fungerade inte. Därefter inriktade man sig på att pumpa upp grundvattenresurserna.

GSP och flera andra regeringsorgan undersökte dalen och valde ut ett 30-tal platser för att borra. Av de 39 brunnar som borrats hittills har åtminstone 24 givit vatten. Sex av dessa har kopplats ihop med huvudmatarledningen och förser den nu med runt 3,5 miljoner gallon vatten om dagen (ca 15.000 kubikmeter vatten). Målet är att på detta sätt komma upp i 25 miljoner gallon vatten om dagen (ca 110.000 kubikmeter vatten om dagen). Borrningsprojektet är en del av den stora ansträngning att skaffa vatten åt Quetta som sammanlagt kostar 100 miljoner US-dollar.

På frågan om vattnet från berggrunden någonsin kommer att kunna fyllas på igen, svarar Syed Ghazanffar Abbas, geolog från GSP, att han trodde att reservoaren skulle kunna komma att fylla på igen, om än långsamt.

Abdus Salam Khan, som är sekreterare vid Baluchistans bevattnings- och energidepartement, säger att ytterligare åtgärder för att lösa vattenkrisen innefattar 72 nya dammar, vilka skall fylla uppgiften att hålla kvar vattnet från de regn som faller, tills dess en större mängd en tidigare hunnit sippra ner och fylla på grundvattenlagren.
Regeringen söker också ge det gamla systemet med karez-kanaler nytt liv genom att rensa upp dem. Sammantaget menar Khan att den akuta krissutationen lösts genom borrning efter vatten från bergreservoarerna.

Det är möjligt att krisen är över för stunden. Men ingen vet ifall inte uttagen av fossilt grundvatten kommer att leda till en ny kris. Regeringen beslut nyligen att borra 3.000 brunnar till är bara ytterligare ett varningstecken, menar experterna.

Om domedagsscenariot att Quetta skulle kunna komma att överges till stora delar på grund av att det inte går att få fram vatten, säger Khan att det finns uppskattningar om att det fossila vattnet kommer att räcka till 2025.
- Och då kanske vi kommer att ha hittat ytterligare ställen att utvinna vatten från, säger han.

På frågan om ett sådant förfaringssätt kommer att leda till ett hållbart vattenutnyttjande och att de nuvarande nivåerna upprätthålls säger Khan:
- Vi har anställt en konsult för att studera frågan. Han tillägger att beslutet om hur vattnet skall användas kommer att grundas på expertutlåtanden.

Khan uppger också att en ny vattenpolitik var under utarbetande, liksom att man övervägde att installera vattenmätare på alla brunnar. Under tiden fortsätter jordbrukarna i regionen att lida av vattenbristen. Abdul Mannan, som arbetar på sina åkrar i byn Toor Kach i Hanna Urak-området, som gränsar till Quettas förstäder i nordost, berättar för IRIN att bönderna drabbats av flera problem till följd av vattenbristen:
- Det har inte kommit några regn på de senaste tre åren och vattennivån i marken sjunker hela tiden, säger han och tillägger att ibland var det till och med problem med att få fram dricksvatten i den fruktodlande dalen.

Den unge Abdul Mannan har huggit ner de 80 äppleträden i sin fruktträdgård på grund av vattenbristen. Innan dess fick familjen en inkomst på ungefär 1.200 US-dollar varje år från den. En å i närheten har torkat ut och vattnet i Hanna-sjön är nere i absolut bottennivå.s
Abdul Mannan och hans bröder har tur, eftersom de har anställning i olika regeringsavdelningar. Men många i dalen är helt beroende av jordbruket, vilket förötts genom den pågående regionala torkan och de ständigt minskade vattenresurserna.

Nadir Gul Barech från IUCN, som inledde det här reportaget, säger att inget utom en helhetslösning för vattenbruket kommer att fungera. Livet beror av vatten och vi måste vara ytterst rädda om det, säger han.

11.12.2003