Under det senaste årtiondet har vi ofta hört talas om vatten som en källa till konflikter och till och med krig, bland annat i Mellanöstern. Men faktum är att till och med i dag när relationerna mellan israeler och palestinier befinner sig på en bottennivå så finns det ett samarbete omkring vatten.

I vattenrika Sverige, där tillgången är 20 000 m3/person och år och där vatten ses som en självklarhet, är det svårt att se hur vatten kan bli en källa till konflikt. Men så är det inte i många andra delar av världen. I Mellanöstern och Nordafrika ska fem procent av världens befolkning dela på en procent av jordens färskvattenresurser. I Israel har man en tillgång på 300 m3/person och år, i Jordanien är siffran 100 och på Västbanken är den 70. Situationen är värst i Gaza - där är tillgången runt 50 m3/person och år.

Vattenkonflikter bottnar i att den stat som ligger uppströms i ett flodområde i viktiga avseenden kan manipulera flödet till de stater som ligger nedströms. En snabb befolkningsökning späder ytterligare på problematiken. Under åren före sexdagarskriget 1967 attackerade Israel syriska dammkonstruktioner som hotade minska Israels vattentillgång. Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att vi med ökande intensitet hör rop om att "vattenkrig" är nära förestående. Till exempel sade kung Hussein att vatten är den enda anledningen för Jordanien att gå i krig. Finns det motargument mot denna vattenpessimism? Jag menar att så är fallet.

Analyserna som pekar på att vatten är och kommer att bli en anledning till krig ser vattenfrågan som ett nollsummespel, där den ena partens vinst ses som den andres förlust. Men det har visat sig att vattensamarbete är något som båda parter i en konflikt kan vinna på. Geografen Aron Wolf har skapat en omfattande databas över alla världens delade flodsystem. Han menar att "vatten har snarare visat sig vara en källa till samarbete än konflikt".

Israel och Jordanien hade ett vattensamarbete redan under 1950-talet, trots att det saknades en formell fred. Ett annat exempel är vattenavtalet mellan Indien och Pakistan som har respekterats trots att länderna har befunnit sig i militär konflikt. Israeler och palestinier samarbetar som nämndes ovan om sina gemensamma vatten trots de ansträngda politiska relationerna. Faktum är att chefen för den palestinska vattenmyndigheten och hans israeliske dito under intifadan gemensamt gått ut och vädjat till alla parter att hålla vatten utanför konflikten.

Mellan israeler och palestinier finns ett tillfälligt så kallat interimsavtal som reglerar delar av vattenfrågan, och 1994 nåddes ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien där vattenfrågan behandlades. Det bör dock framhållas att från ett palestinskt perspektiv så är det interimsavtal som existerar knappast tillfredsställande, varken från ett rättighets- eller tillgångsperspektiv. Att avtal existerar betyder således inte att problemet är löst.

Även om samarbete är viktigt och positivt kan det inte helt lösa vattenbristen. En viktig faktor som förbises av dem som menar att krig om vatten är troliga är det faktum att "virtuellt vatten" exporteras från vissa regioner. Virtuellt vatten kan beskrivas som det vatten som är bundet i vattenkrävande grödor. Genom import av virtuellt vatten till länderna kring Jordanfloden har Israel, Jordanien och Palestinierna kunnat använda vatten som normalt skulle gå till jordbruket i andra sektorer såsom industri och hushåll.

Det är sannolikt att vatten kommer att vara föremål för politiska konflikter både i Mellanöstern och på andra håll i världen framöver. Samtidigt är det så att vatten har visat sig vara en viktig faktor för att få stater att närma sig varandra. Låt oss därför hoppas att vatten blir ett redskap för fred istället för en orsak till krig.

11.12.2003