Jag går i hundskola. På äldre dar har jag lärt mig vara lydig. Min lärare heter Charlie - en livsbejakande, kortbent och trefärgad Jack Russell-valp med irländskt temperament. Hans ena silkeslena, chokladbruna öra står vanligtvis rätt upp i luften när han är på hugget. Det andra brukar dingla, slak som en vante.

Den lille vovvens tjärnmörka ögon omges av brunfärgade pälsrundningar, skilda åt av en vit nosrygg med gråbruna fräknar. Det ser ut som om han bär på ett par illasittande motorcykelglasögon av modell äldre. På Charlies rygg tronar två ovala, svarta, pälsteckningar. För övrigt är han vit. Utom när han jagat skator i regn och rusk förstås. Kort sagt ser Charlie ut som en äkta Husbondens-Röst-hund. Men det bedårande skenet bedrar. Det är inte han som lyssnar. Det är han som kommenderar sin husse via tratten. Det lilla naturbarnet vägrar nämligen att låta sig hjärntvättas och uppföra sig som folk. Och den charmen tänker jag låta honom behålla - trots att många hundägare kanske förfasas över min fria uppfostran när de kommer stoltserande med sina kadaverdisciplinerade telningar.

Min Charlie Brown är en äkta "onoff"-hund: Full rulle så dammet yr eller total relax på rygg med benen i vädret - gärna i mjukaste fåtöljen eller i husses säng! Men vovven är också poet. Onomatopoet. Charlies atonala härmljud, när han vill dressera sin husse eller tolka sina känslolägen, är oefterhärmliga för en tvåbent skåning. Men de är mycket ljudliga och uttrycksfulla. Charlies "skalldekonst" består av serier av omusikaliska glissandon som uttrycker kärlek, hopp och tro. Bråkar och gormar gör han dock sällan. Det anstår inte en animal poet.

Charlies största ambition verkar vara att fostra sin husse till en naturtrogen hundägare som inte bara förstår sitt fyrbenta, biologiska lånegods utan också fogar sig efter dess instinkter. Men den lille människotämjaren har det inte lätt. Det gror nämligen ett nedärvt tankefel hos Homo sapiens (som Aristoteles kallade för "en fjäderlös, tvåbent varelse med förnuft") att det är hon som skall bestämma över alla två- och flerbeningar på jorden och att alla "lägre stående" varelser skall fostras efter hennes ideal. Först då betraktas de som pittoreska fenomen. Men sådana dumheter har Charlie beslutat sig för att ändra på. Och han är på god väg att lyckas. När han blir lite äldre kommer han och jag nog att öppna en alternativ bruksmänskoklubb.

Det händer emellertid att jag glömmer bort mig och inbillar mig att det är jag som är herre på täppan. Hunddressyr är ju ett mänskligt "hitte-på". Men glömskan kan straffa sig. "Sitta vackert kan du göra själv", verkar Charlie gruffa och slår föraktfullt en drill på närmsta antika stolsben. Han behöver minsann inte göra sig till. Han vet att han får godis i alla fall. Förr eller senare. Och att tvingas trippa fint "för fot" tycker hundrackan är så fånigt att han vanligtvis snor kopplet runt mina ben för att visa hur enkelt det är att få mig på fall.

När Charlie är på rymmen och jag ryter ordet "hit", så resulterar detta oftast i att jag själv måste springa som en galning för att fånga in mitt euforiska vilddjur. Men egentligen är det bara trafiken som jag behöver oroa mig för. Det lilla födgeniet kommer nämligen alltid tillbaka. Förr eller senare - när han väl pussat alla barn i trakten och skrämt vettet av alla hundrädda vuxna genom att hoppa upp i deras famn eller kasta sig framför deras fötter för att bli kliad på magen. Min fyrbente kompis har alltid situationen under full kontroll.

Charlie älskar små barn, vuxna människor utan stövlar, alla tysta hundar (stora eller små) som viftar på svansen samt bollar, bollar och åter bollar. Men han gillar också att slita dockor och andra människo- eller djurliknande leksaker i småbitar. På så sätt visar han att han är mycket klokare än människan: Han angriper bara symbolerna. Inte originalen.

Dagligen måste Charlies tant - matte - jobba från morgon till kväll för att vovven och jag skall kunna ligga i soffan och koppla av. Men min fyrbente kompis vet att även en akademisk fritidspensionär, som jag, behöver regelbunden motion för att inte tappa stinget. Därför hämtar han sitt koppel ett par gånger om dagen och visar mig vart vi skall gå. Även tempot bestämmer den lille slavdrivaren.

Finns det verkligen någon som tvivlar på att det bästa hos människan är hunden? Och att det bästa hos hunden är en husse som visar respekt för sin vovves instinkter?

11.12.2003