Jag går i hundskola. På äldre dar
har jag lärt mig vara lydig. Min lärare heter Charlie
- en livsbejakande, kortbent och trefärgad Jack Russell-valp
med irländskt temperament. Hans ena silkeslena, chokladbruna
öra står vanligtvis rätt upp i luften när han
är på hugget. Det andra brukar dingla, slak som en vante.
Den lille vovvens tjärnmörka ögon
omges av brunfärgade pälsrundningar, skilda åt av
en vit nosrygg med gråbruna fräknar. Det ser ut som om
han bär på ett par illasittande motorcykelglasögon
av modell äldre. På Charlies rygg tronar två ovala,
svarta, pälsteckningar. För övrigt är han vit.
Utom när han jagat skator i regn och rusk förstås.
Kort sagt ser Charlie ut som en äkta Husbondens-Röst-hund.
Men det bedårande skenet bedrar. Det är inte han som
lyssnar. Det är han som kommenderar sin husse via tratten.
Det lilla naturbarnet vägrar nämligen att låta sig
hjärntvättas och uppföra sig som folk. Och den charmen
tänker jag låta honom behålla - trots att många
hundägare kanske förfasas över min fria uppfostran
när de kommer stoltserande med sina kadaverdisciplinerade telningar.
Min Charlie Brown är en äkta "onoff"-hund:
Full rulle så dammet yr eller total relax på rygg med
benen i vädret - gärna i mjukaste fåtöljen
eller i husses säng! Men vovven är också poet. Onomatopoet.
Charlies atonala härmljud, när han vill dressera sin husse
eller tolka sina känslolägen, är oefterhärmliga
för en tvåbent skåning. Men de är mycket ljudliga
och uttrycksfulla. Charlies "skalldekonst" består
av serier av omusikaliska glissandon som uttrycker kärlek,
hopp och tro. Bråkar och gormar gör han dock sällan.
Det anstår inte en animal poet.
Charlies största ambition
verkar vara att fostra sin husse till en naturtrogen hundägare
som inte bara förstår sitt fyrbenta, biologiska lånegods
utan också fogar sig efter dess instinkter. Men den lille
människotämjaren har det inte lätt. Det gror nämligen
ett nedärvt tankefel hos Homo sapiens (som Aristoteles kallade
för "en fjäderlös, tvåbent varelse med
förnuft") att det är hon som skall bestämma
över alla två- och flerbeningar på jorden och att
alla "lägre stående" varelser skall fostras
efter hennes ideal. Först då betraktas de som pittoreska
fenomen. Men sådana dumheter har Charlie beslutat sig för
att ändra på. Och han är på god väg att
lyckas. När han blir lite äldre kommer han och jag nog
att öppna en alternativ bruksmänskoklubb.
Det händer emellertid att jag glömmer bort
mig och inbillar mig att det är jag som är herre på
täppan. Hunddressyr är ju ett mänskligt "hitte-på".
Men glömskan kan straffa sig. "Sitta vackert kan du göra
själv", verkar Charlie gruffa och slår föraktfullt
en drill på närmsta antika stolsben. Han behöver
minsann inte göra sig till. Han vet att han får godis
i alla fall. Förr eller senare. Och att tvingas trippa fint
"för fot" tycker hundrackan är så fånigt
att han vanligtvis snor kopplet runt mina ben för att visa
hur enkelt det är att få mig på fall.
När Charlie är
på rymmen och jag ryter ordet "hit", så
resulterar detta oftast i att jag själv måste springa
som en galning för att fånga in mitt euforiska vilddjur.
Men egentligen är det bara trafiken som jag behöver oroa
mig för. Det lilla födgeniet kommer nämligen alltid
tillbaka. Förr eller senare - när han väl pussat
alla barn i trakten och skrämt vettet av alla hundrädda
vuxna genom att hoppa upp i deras famn eller kasta sig framför
deras fötter för att bli kliad på magen. Min fyrbente
kompis har alltid situationen under full kontroll.
Charlie älskar små barn, vuxna människor
utan stövlar, alla tysta hundar (stora eller små) som
viftar på svansen samt bollar, bollar och åter bollar.
Men han gillar också att slita dockor och andra människo-
eller djurliknande leksaker i småbitar. På så
sätt visar han att han är mycket klokare än människan:
Han angriper bara symbolerna. Inte originalen.
Dagligen måste Charlies
tant - matte - jobba från morgon till kväll för
att vovven och jag skall kunna ligga i soffan och koppla av. Men
min fyrbente kompis vet att även en akademisk fritidspensionär,
som jag, behöver regelbunden motion för att inte tappa
stinget. Därför hämtar han sitt koppel ett par gånger
om dagen och visar mig vart vi skall gå. Även tempot
bestämmer den lille slavdrivaren.
Finns det verkligen någon som
tvivlar på att det bästa hos människan är hunden?
Och att det bästa hos hunden är en husse som visar respekt
för sin vovves instinkter?
11.12.2003
|