Skraplotter är den tredje och avslutande delen i trilogin Vargskinnet, som inleddes med Guds barmhärtighet (1999) och vars andra del var Sista rompan (2002).

Trilogin är en berättelse om tre generationers kvinnor. Den började med Hillevi Klarin som i början av seklet lämnade Uppsala för att verka som barnmorska i en jämtländsk socken där tiden verkat stå stilla i århundraden. Sedan fortsatte den med Hillevis dotter Myrten och nu i den sista delen får vi möta Myrtens dotter Ingefrid. Dottern har varit en väl förborgad hemlighet. Inte ens Myrtens fostersyster, sameättade Risten, vet om hennes existens när hon i den sista delens inledning dyker upp för att beskåda sitt oväntade arv.

En annan nyckelperson i berättelsens väv är Ingefrids far den märklige konstnären Elias Elv.
Elias och hans dubbla identiteter har gått som en röd tråd genom hela trilogin. Vi har fått följa samhällsutvecklingen speglad genom dessa personer och i Skraplotter är vi framme i samtiden. Den fjärde generationen är därför tidstypiskt ett adopterat barn från Indien och ingenting är sig längre likt i den avfolkade glesbygden.

Ingefrid, som oftast kallas Inga, är präst och hon säger att det bara är vi människor som kan förverkliga Guds barmhärtighet. Hon får på ett sätt medhåll av den icke religiöse doktor Torbjörnson. Han är en av få människor som verkligen visar riktigt kristen kärlek till sina medmänniskor. Ingas funderingar krig livet påminner mycket om Hillevi Klarins när hon i första delen grubblar över hur en gud som borde vara god kunde vara så utan förbarmande och vad hennes egen uppgift egentligen var som länk mellan guden och människorna.

Det finns mycket av religiöst grubbel och många ibland kanske lite väl tydliga liknelser i Skraplotter, precis som i hela trilogin. Ingefrid tar till exempel hand om Myrtens små lamm i stallet när Myrten hamnar på sjukhus. Ödet gör henne också tvungen att agera barnmorska när lammen föds. På så vis sluts en cirkel av många. Andra är att Elias förflutna kommer ikapp honom i form av en envis (och ganska elakt karikerad) journalist som vill ställa honom till svars för hans kontakter med nazisterna i det förflutna. Till slut får också både Ingefrid och Risten veta det vi läsare redan vet; att Elias är Ingefrids far. Till och med det gamla vargskinnet dyker upp igen. Polisen kommer och beslagtar det när de arresterar Ristens son som misstänkt för att ha dödat en varghona - precis som Trond Halvorsen gjorde i för cirka hundra år sedan. Då liksom den här gången var det en dräktig hona som fick sätta livet till.

Många cirklar sluts alltså och kanske sätts även en punkt när det kapell som figurerat redan i Vargskinnet brinner ner. Det har stått som symbol för tidens gång på flera sätt. Från början var det en bild av hur civilisationen tog sig in i vildmarken, kristendomens seger över den "primitiva" samertron. Efter en dramatisk historia blev det så småningom istället använt som garveri. Nu var det meningen att det skulle användas som kapell igen, men genom en olycka där Elias glasskärvor och Ingefrids adoptivson är inblandade så brinner det ner till grunden.
Kanske för att vi skall kunna sätta punkt här och för att livet skall kunna gå vidare.

Ekmans lek med identiteterna går dock vidare långt utanför bokens pärmar och hon har sått många tankefrön på vägen genom sin trilogi. Den har ibland känts lite övertydlig och predikande, men det slutliga intrycket blir ändå att det varit en vindlande, vacker och intressant historia. Lycklig den som har den kvar att läsa.

2003.12.11