We Are The BORG. You Will Be Assimilated. Resistance Is Futile. Lower your shields and surrender.

Jag och Bo Dahlbom delar samma skräck. Vi blir båda ledsna och mörkrädda när vi hör om hur data- och itundervisningen går till i våra skolor. På lärarhögskolorna avsätts det knappt ens ett par lektioner för att hjälpa de blivande lärarna vad det avser pedagogik och kunskap om det som fortfarande kallas ny teknik. Detta är vansinne och dåligt investerade pengar.

Jag vill först börja med att poängtera att jag är en 24/7- person. Det betyder att jag på olika sätt är uppkopplad och använder olika former av informationsteknologi hela dygnet, varje dag i veckan. Under en veckas tid kommunicerar jag med människor på fem kontinenter på tre språk, ibland via babelfish och andra än så länge begränsade översättningsverktyg. Som lärare har jag den otroliga ynnesten att arbeta med elever som är uppkopplade och har varsin bärbär dator med sig till varje lektion. Jag var på olika sätt närvarande och delvis delaktig i det svenska it- undret under det sena 90-talet. Detta har revolutionerat mitt liv, förändrat mitt sätt att tänka och påverkat mitt mentala universum å det grövsta.

Undermålig historiebeskrivning
Många av dessa sakernas tillstånd ursäktar inte den bok Dahlbom har skrivit. Den enda rimliga förklaringen jag kan hitta till att Dahlbom skrivit just denna bok är att den hör till den speciella genren ”bättre ledarskap”. Bland det som får mig upprörd är hur Dahlbom använder statistik och förenklingar. Några av tabellerna skulle jag ge varenda elev från mellanstadiet och ner underkänt på. Som gammal ekonomhistoriker blir jag fullkomligt förfasad över sidorna 11-67 som ska ge en översiktlig bild av historien fram till idag. Nog för att denna översikt ska vara förenklad men vissa av tolkningarna är i det närmaste undermåliga. Dahlbom blandar hela tiden anmärkningar, fakta och anekdoter och generaliserar hela generationer av bönder och industriarbetare. Människor var på ett visst sätt och kunde inte förändras.
”När bönderna flyttade in till staden tog de med sina vanor och värderingar från landsbygden. Den första generationens arbetare blev aldrig några riktiga stadsbor” (s. 26).
”Vi lärde oss leva med maskiner, att värdera produkter och produktivitet, och att göra det avlönade fabriksarbetet till livets huvudsak” (s.28).
Detta kapitel duger inte som historieskrivning enligt några som helst rimliga akademiska måttstockar. Möjligtvis kan det fylla sitt syfte som en blandning kåserande anekdoter över förfluten tid. Historien är aldrig så enkel.

David och Tina
David Hume är en av de stora klassiska filosoferna. En av hans tankegångar brukar kallas för ”Humes lag”. Förenklat kan man säga att handlar om att man inte kan härleda en moralisk utsaga, ett bör, från ett är. Under 1980- talet lanserade ett antal politiker och tankesmedjor begreppet ”Tina”, vilket är en förkortning av ”There is no alternative”. Jag skulle vilja hävda att Dahlbom är en förespråkare av Tina och därmed bryter mot humes lag. Det innebär att Dahlbom försöker att dölja att politiska utsagor är just politiska utsagor genom att låtsas att de är nödvändiga och tvungna på grund av att vårt samhälle håller på att förändras till ett postindustriellt.

”Demokratiska beslut och MBL- förhandlingar upplevs som förlegade. Vem hinner med sådant?” (s.37).
”Men när arbetslösheten stiger har vi inte riktigt råd att lyssna alltför mycket på äldre samhällsformers lösningar. Ju snabbare Sverige inser att det är ett marknadssamhälle och att det är tjänster vi ska utveckla och bli bra på, desto snabbare kommer vi att sätta folk i arbete” (s.51).
”I Sverige har vi dessutom lärt oss att service är förödmjukande och skamligt”..//..”Det måste vara möjligt att utforma fördelningspolitiken så att den inte sätter käppar i hjulet för välståndsökningen” (s.53).
”Det är en vård i konkurrens som mer och mer måste anpassas till marknadens sätt att fungera, med myndiga konsumenter snarare än lydiga undersåtar. Det är en vård som ger välbetald, första klassens service till de välbeställda och samtidigt fördelar en mer rutinmässig lågprisvariant till människor med mindre resurser” (s.139).
Det som är det problematiska med Dahlboms resonemang är att han enbart ser en enda utvecklingsmodell för Sveriges omvandling till ett postindustriellt samhälle. Tekniken och övergången till marknadssamhället determinerar politiken och det finns bara en enda lösning på detta. Jag skulle vilja hävda att det är resonemang som just detta som har fört partipolitiken till den kris som vi befinner oss i just nu. Det finns långt mer än en utvecklingsmodell för övergången till det postindustriella samhället. Problemet är att forskare, tekniker och politikerna själva har lurat sig själva till att tro just detta.

Inga förenklade lösningar
Det hittills mest imponerande försöket att beskriva hur man både kan bibehålla och tom utveckla den nordiska välfärdsstatsmodellen finns i ”The information society and the welfare state: the Finnish model”. Boken är skriven av Manuel Castells och Pekka Himanen och tar sin utgångspunkt i vårt östra grannland. Den politik som här beskrivs är långt mer komplicerad och går bortom dagens gängse och förenklade lösningar. Men en sak står helt klart efter läsningen av Castells och Himanen: Det går att bibehålla en stark välfärdsstat med skattefinansierad välfärd i nätverkssamhället. Den politik som behövs är bara många gånger mer komplicerad och uppfinningsrik än de klassiska bort med arbetsrätten och sänka skattefloskler som Dahlbom spottar ur sig.

Är detta en provokation?
När jag slog igen Dahlboms bok funderade jag på om han skriver detta bara för att provocera sådana som mig. Det har han i så fall lyckats med mer än väl. Men även om så är fallet så sker detta provocerande under falsk flagg. Det är inte tekniken och kommunikationen som kräver att politiken och samhället måste förändras på ett visst sätt. Nej, långt ifrån så. Politiken och samhället förändras fortfarande av politiker, företagare och andra makthavare. Just nu finns det en utbredd misstro till den politiska förmågan. Alla från kommunalpolitiker som pratar om nedläggning av vårdcentraler till Pagrotsky som pratar om etik i näringslivet är lika passiva och rädda. Man skyller hela tiden på nåt eller någon annan. Kapitulationen från politiken och politikens förmåga är ingen naturlag framtvingad av ”ny teknik” eller globalisering - det är ett medvetet val. Politiken har fortfarande en förmåga att förändra frågan är om politikerna fortfarande tror det? Det är just detta som gör att Dahlboms bok är på gränsen till farlig för politiker och ledare inom offentlig sektor. De får återigen höra att det bara finns en politisk väg som är möjlig att gå. Det handlar om mer privatiseringar, mer marknad, sänkta skatter, slopad arbetsrätt och så vidare. Detta är möjligtvis den politik Dahlbom önskar se för att Sverige fortfarande ska vara en framgångsrik industrination. Gott så. Men det finns ingenting, ingenting med eller inom den nya tekniken som tvingar Sverige att gå denna politiska väg.

Välfärdsstaten är möjlig
Jag tänker fortsätta att omfamna den moderna tekniken med hela mitt hjärta. Den kommer att förenkla mitt liv och förändra mig som människa. Men om jag är intresserad av kopplingen teknik och politik tänker jag att fortsätta läsa Wired eller bli jublande glad över artikelserier i NY Times med teman som spjutspetsforskning, hemelektronik och smarta kök. Jag tänker med spänning och förtjusning ta del av den forskning som idag bedrivs (i bl.a. Norge och Japan) om hur SMS påverkar mitt beteende och mitt interaktionsmönster. Men jag kommer aldrig att sänka mina sköldar, kapitulera och erkänna att motstånd eller politik är fruktlöst. Detta handlar om att mer än en politisk utvecklingsväg är möjlig. Det handlar om att en välfärdsstat är möjlig även i ett nätverkssamhälle. Det handlar också om att kapten Janeway, med mänsklig list, kreativitet och skicklig politik till slut lyckades stå emot borgerna och föra hem Enterprise till jorden.

2003.12.11