Symbolspråk I förra numret kikade vi på symboler. Tre organisationer byggde broar. Ett annat nyckelord i tiden är mötesplatser. Som symbolen intill. Den föreställer det nya världskulturmuseets nya logotyp och offentliggjordes vid byggstarten i Göteborg i början av november. Vi visade den för Kerstin Holmstedt, formgivare och en av de illustratörer vi lyckats avlocka bilder genom åren. Hon associerade till kalsonger. En av redaktörerna hävdade att symbolen är uppochnedvänd och redan står som symbol för det kommunala bostadsbolaget i Örebro. Stor spridning på tolkningen, med andra ord en lämplig symbol för det mångkulturella?

Väl valt? Alba som alltid är ute där det händer någonting var naturligtvis med vid ovan nämnda byggstart. Det var mängder av andra celebriteter där och det hölls tal som hyllade det mångkulturella. Dessutom smällde man av ett fyrverkeri som mest kändes som en granatattack. Efter detta fyrverkeri spelades det lite musik ur högtalarna. Och vad tror ni man valt? Inte någonting etnochict ur den så populära världsmusikskatten, inte heller någonting riktigt svenskt. Näe, man valde Michael Jacksons senaste singel... Kanske för att ingen skulle känna sig utanför. För han har väl ingen etnisk tillhörighet längre?

Rolig läsning Det var länge sedan vi kastade oss över DN Debatt, nu när Bo Södersten har tacklat av. Idag är det Göran Skyttes krönikor i Svenska Dagbladet vi fnissar åt. Som den om att invandrare minsann inte borde få några bidrag, eftersom hans egna släktingar ju inte fick det när de utvandrade till USA för många år sedan. Eller som den att han gillar Sverige. Men att han gärna skulle utvandra en gång till i släktens historia. Till USA. Särskilt efter den 11 september. Det är med blandade känslor vi tar emot detta evangelium.

Demokrati für alle Göran Persson har varit i Berlin och talat på det anrika Humboldt-universitetet. I sitt anförande stördes han av studenter som protesterade mot behandlingen av åtalade efter kravallerna i Göteborg i juni. Efteråt menade han att det är en fara för demokratin med dessa demonstranter som inte låter talare få framföra sina budskap. Det ligger onekligen något i hans påstående. Vad händer om vi inte lyssnar på andras synpunkter. Men här ligger också ett annat problem. Hur skulle det gå om alla åhörare i Berlin fick tala lika länge som Persson? Skulle mötet hålla på i 600 timmar? Eller är demokratin något som bara gäller ett fåtal? Vi känner att problemet är djupare än Perssons reflektion.