Brottsförebyggande arbete har en allmänt positiv laddning och utsätts därför som sådant inte för kritik. Däremot debatteras olika typer av brottspreventiva åtgärder, delvis med hänvisning till deras effekter. Man skulle kunna uttrycka det så, att syftet att förebygga brott aldrig är kontroversiellt, men det finns politiska och ideologiska "konjunkturer" för hur det skall gå till, vilket medför att modeller som i en viss tid inte anses politiskt eller ekonomiskt genomförbara helt enkelt "glöms" eller "tystas" - även av forskningen.

Det förebyggande arbetet kan inriktas på hela befolkningen, särskilda grupper eller enskilda avvikare eller offer, dvs. dess inriktning kan vara mer eller mindre generell respektive selektiv. Denna dimension kan också appliceras på problemet som skall förebyggas, som kan vara ett specifikt brott, alla brott eller alla slags avvikelser eller utslag av ohälsa, och på målgruppen, som kan vara en lokal befolkningskategori, en åldersgrupp i hela landet eller hela befolkningen.

Det finns också en rumslig aspekt av dimensionen generellt - selektivt: preventionen kan vara mer eller mindre geografiskt specifik. Syftet kan med andra ord vara att generellt förebygga alla slags brott i ett specifikt bostadsområde eller att selektivt påverka en liten kategori individer (t.ex. DAMP-barn, narkotikamissbrukare eller våldsoffer) eller förekomsten av ett specifikt brott (t.ex. kvinnomisshandel eller bilstöld) på en ort eller i hela landet. Besöksförbud, som innebär att en bestämd individ förbjuds att kontakta en individ eller besöka en bestämd plats är maximalt specificerat såväl geografiskt som beträffande objekten och deras beteende, medan informationskampanjer mot brott och missbruk och rätt till gratis förskola för alla barn återfinns vid den motsatta polen.

Trenden i Sverige tycks gå emot en starkare geografisk avgränsning av de brottsförebyggande insatserna. Ju mer tonvikt som läggs vid barns och ungdomars brott samtidigt som brott mot ting (skadegörelse och stöld) och mot ordningen prioriteras, desto mer lokalt bestämda förefaller insatserna bli. När befolkningen skall involveras i brottsförebyggande program får det samma resultat: man vill försvara sin egen boendemiljö. Dagens brottsförebyggande projekt är gärna inriktade på att skydda och kontrollera platser: och de byggnader, föremål, människor och ordningsregler som man vill skall prägla dem. Detta förhållande har i sin tur samband med en ökad tendens till geografiskt bestämda ansvarsområden inom myndigheter, framför allt polisen, men också socialtjänsten och kommunen i övrigt, och med intressen hos andra aktörer på fältet.

Det brottsförebyggande arbetets inriktning påverkas av dess finansiärer, huvudmän och centrala aktörer, och av den interna maktbalansen mellan parter i samverkansprojekt. De som finansierar och bedriver brottsprevention kan också definiera problemen och välja medlen. Men det finns fler parter i de brottspreventiva insatserna än initiativtagare och aktörer; det finns också en målgrupp som skall påverkas och en grupp som gynnas av åtgärden.

De personer som är föremål för insatsen är ofta - men inte alltid - identiska med målgruppen, medan de som väntas vinna på åtgärden kan vara en tredje grupp. Det som skall främjas behöver inte alls vara individers välfärd och frihet utan kan vara allmänna värden som "lag och ordning", det som skall gynnas kan ibland vara mer abstrakta enheter som "lokalsamhället". Därför omfattar brottspreventionen i praktiken betydligt mycket mer än brott mot mänskliga offer: det handlar t.ex. också om att förebygga missbruk och social utslagning, eller om att skydda staten, företag, ting och sociala institutioner mot brott och störningar.

Olika modeller för brottsprevention har avlöst varandra under de senaste femtio åren. De skiljer sig åt beträffande framtidsperspektiv, problemdefinition, människosyn och samhällssyn. Strukturella åtgärder syftar till att långsiktigt omforma samhället för att skapa goda uppväxt- och levnadsmiljöer och anknyter till det tänkande som ligger bakom välfärdsstatens uppbyggnad. Människors vilja, motiv och behov att begå brott antas bli indirekt försvagade om de lever under trygga och jämlika förhållanden. Kontrollmodellen - som dominerar idag - syftar istället till att bevara ordningen och skydda samhället genom att kontrollera individer som antas hota dem. Här är framtidshorisonten kort och målet en omedelbar reglering av beteendet, inklusive övervakning eller inkapacitering av kriminella. Den tar därmed upp en annan historisk tradition, nämligen övervakning och exkludering av asociala individer.

Socialisationsmodellen syftar till att individer på sikt skall utveckla såväl normenligt beteende som autonomi men inom ramen för det omgivande samhället. Mellan den och kontrollmodellen finns en gråzon av aktiviteter som mest avser att avleda ungdomars uppmärksamhet från asocialt beteende, ett slags distraktion. Övergången mellan dem är samtidigt glidande: om socialisationen gör halt vid målet att individen lär sig att följa regler eller undvika straff närmar den sig kontrollen.

Utbyggnaden av välfärdsstaten på 1960- och 1970-talets dominerades av en föreställning om att jämlika socioekonomiska strukturer och förbättrade miljöer för barn och ungdomar indirekt förebyggde brott. 1980-talets brottsprevention karaktäriserades mer av åtgärder som innebar och syftade till socialisation av ungdomar genom att öka deras delaktighet i "vuxensamhället" och deras medansvar för den "lokala miljön". Men målet med denna delaktighet växlade mellan att tillerkänna ungdomar inflytande över samhället å ena sidan, och att anpassa och inlemma dem i samhället, så som det redan var strukturerat och organiserat, å andra sidan. Den senare varianten, som kan kallas "fostran" vann successivt mark i slutet av 1980-talet på bekostnad av den första. Samtidigt växte nya former av brottsprevention fram, mer inriktade på övervakning och direkt kontroll, om än ännu främst genom informella aktörer, t.ex. föräldravandringar. Idag har larm, kameraövervakning, väktare, drogtester och polisiär bevakning av ungdomsfester blivit viktiga inslag i det brottsförebyggande arbetet.

Den strukturella preventionen har negligerats under 1990-talet. Till denna hörde tidigare generell fördelnings- och socialpolitik, nya omsorgsformer för barn etc. Men sedan ett decennium pågår en avveckling av just sådana offentliga insatser som en gång i tiden byggts ut med stöd av en "förebyggandets retorik". Det ligger en historisk ironi i att detta systemskifte inte artikulerats i preventionens diskurs annat än som ett slags förändrade förutsättningar för brottsförebyggande insatser, samtidigt som brottspreventionen kanske satts högre på den politiska dagordningen än någonsin förut. Men det är varken politiskt eller ekonomiskt aktuellt att avstå från besparingar för att de riskerar att stimulera brottsligheten, och det finns inte heller någon vana att föreställa sig att brottsligheten skulle kunna öka som ett resultat av offentligt beslutsfattande.

I stället för att analysera den sociala nedrustningen och utveckla strategier för att bevara eller återinföra preventiva inslag i välfärdsstaten, vänder sig såväl teori som praktik mot andra former av brottsprevention, som upplevs som mer förenliga med det rådande samhällsklimatet. Till dessa hör kortsiktiga, tillfälliga satsningar i projektform, där myndigheterna undviker att binda upp sig vid ett utbud av aktiviteter, service eller terapi. Samtidigt som fritidshem och fritidsgårdar avvecklas satsas därför fortfarande pengar på fritidsprojekt i brottsförebyggande syfte.

Samtidigt med en generell avreglering av vardagslivet ökar den selektiva regleringen av specifika grupper, som anses utgöra risker för samhällets ordning. Fler utskänkningstillstånd och kommersiellt intressanta festivaler och idrottsevenemang tillåts idag än för tjugo år sedan, samtidigt som kontrollen och regleringen av identifierade avvikare skärpts avsevärt, t.ex. genom alkoholförbud och drogkontroll av frivårdens och socialtjänstens klienter. Den fria rörligheten och avskaffandet av gränskontroll inom EU paras med en utökad registrering av och informationsutbyte mellan polismyndigheterna om personer som är misstänkta för brott eller helt enkelt "uppfattas tillhöra en potentiell riskgrupp" .

Rådande former för brottsprevention har också samband med vem som fått "ledarrollen" för detta verksamhetsområde. Även om kommunerna under 1990-talet fått sämre ekonomi och måste skära ner på sina förebyggande insatser har polisen generellt fått ökade resurser under samma tid, och inom sin organisation avsatt större utrymme för brottsförebyggande arbete - samtidigt som fler av polisens arbetsuppgifter kommit att definieras som sådant.

Vi står alltså inför en historisk paradox, nämligen att även om det brottsförebyggande syftet idag har stor legitimitet och relativt stora resurser i form av pengar och uppmärksamhet, riskerar vi att den reella brottspreventionen minskar, därför att verksamheter med förebyggande effekter upphör eller omstruktureras, och därför att det saknas en analys av dessa förändringars eventuellt negativa inverkan på brottsligheten liksom strategier för att motverka dem.

Denna situation är svår att konceptualisera, eftersom den osynliggörs av brottspreventionsforskningens fokus på insatser som syftar till att förebygga brott, och eftersom ingen åtgärd har som mål att öka brottsligheten. Det senare kan däremot vara en oavsiktlig bieffekt av avvecklingar i besparingssyfte. Men den som lägger ned en verksamhet av ekonomiska skäl är knappast villig att investera medel i en utvärdering av beslutets oönskade effekter, eller att avveckla med en sådan systematik, som skulle göra det möjligt att utvärdera konsekvenserna för brottsligheten. Andra problem är att kunskapen om barn- och ungdomsinstitutioners brottspreventiva effekter och genom vilka mekanismer de i så fall uppstår är britsfällig; vi får gå till USA för att hitta bevis på att bra daghem minskar risken för kriminalitet hos tonåringar.

Valet av brottspreventiva åtgärder kan inte förklaras av deras effekter på brottsligheten. Inte heller kan de försvaras eller förkastas enbart med hänvisning till dessa. Man måste därutöver försöka förutse och värdera andra konsekvenser - önskade såväl som oönskade - för olika grupper och parter, och väga dessa mot motsvarande resultat av en alternativ resursanvändning.

Sist men inte minst krävs en ständig kontroll av om det brottspreventiva arbetet iakttar de etiska och legala restriktioner som gäller för offentliga insatser i en demokratisk rättsstat. Liksom en gärningsman är ansvarig för att en handling av oaktsamhet eller uppsåt får negativa effekter för en annan person, en institution, ett allmänt intresse eller ett grundläggande värde, bär brottspreventionens huvudmän ansvaret för konsekvenserna av de åtgärder de vidtar om dessa följder kunnat förutses eller befaras, även om de inte varit åsyftade. Och av samma skäl som människors beteenden regleras av normer, som ibland formaliseras som lagar, finns det anledning att överväga explicita etiska restriktioner för det brottsförebyggande arbetet.

Brottspreventionen utgör en del av samhällets ideologiproduktion och kulturella reproduktion. Därför bör det brottsförebyggande arbetet - som nationell strategi, i form av lokala projekt eller som legitimering av åtgärder och beslut - tolkas utifrån vad den säger om samhället, granskas som maktutövning och värderas utifrån sina implikationer för synen på människan och samhället.

INGRID SAHLIN
Forskare vid Göteborgs universitet
2001.11.29