Georg Henrik von Wright föddes som adelsman 1916 in i det dåvarande kejserligt styrda Finlands svenskspråkiga elit. Hans anor är lysande och de tidiga barnaåren kännetecknas av den charmerande blandning av fattigdom, allvar, liberalism och själfull kulturelitism som man vanligen förknippar med ett Finlandssverige.

Detta Sverigefinland där världslitteraturen skulle intas på originalspråket och där man utnyttjade kriget mot Sovjetunionen 1939-45 för att på kvällar och lediga stunder lära sig tillräckligt med ryska för att på trots mot den rådande situationen och den livsfara man svävade i, och vid sidan av kravet på att föda upp två barn och hotet att själv svälta ihjäl, ändå ta sig igenom en korrespondenskurs i ryska för att också kunna läsa de stora ryssarna i original. Tolstoj och Dostojevskij har därefter följt von Wright hela livet.

De tidiga åren präglas annars av å ena sidan perioder av hisnande lycka över att finnas till, omväxlande med en fysisk bräcklighet och astma, som tvingar den unge Georg Henrik att vistas ett av sina förstå skolår i Meran i Norditalien, där han lär sig tyska och får sin första kontakt med den stora tyska litteraturen. I några år i början av 1920-talet är familjen också bosatt i New York, något som dock lämnade tunnare spår i hans minnen.

Den akademiska karriären för honom sedan mer eller mindre spikrakt till Cambridge, där han hamnar första gången 1938, 22 år gammal, och 1948, nu som rekordung professor. von Wright beslutar sig emellertid relativt snart för att lämna Cambridge och flytta hem: för barnens och familjens skull, men också för att han uppfattar Storbritannien vid den här tiden som stagnerande, medan Finland var oerhört vitalt. Och för att han kände nationell stolthet och ville motverka den brain drain som han menade hotade hans land. Ja, och sen handlar det mycket om resor, akademier, hedersbetygelser, utgivning av Wittgensteins papper och segelturer.

I dessa resonemang och redogörelser finns föga glöd, tvik eller passion. Här saknas gestaltad meningsfullhet. Mycket borde ha sparats åt framtida arkivarier.

Det är alltså med en känsla av kluvenhet man lägger ifrån sig Georg Henrik von Wrights memoar. Boken har något både i bästa och sämsta mening pliktskyldigt över sig. De liknar vad von Wright berättar om sin Bibelläsning i unga år: han brukade läsa den Heliga skrift på kvällarna, inte för att han trodde på Gud, men inte heller för att han uppfattade Bibeln som god litteratur, eller häftiga berättelser, utan av pliktskyldighet.

Han hade kanske varit obehaglig mot sina systrar, eller sina föräldrar, och ville bota ett slags moralisk skuld, med "självuppfostran", vilket också är det ord han använder för att tala om sina konsertbesök.

Något liknande erfar också läsaren av Mitt liv som jag minns det. Här finns en blygsam och pliktskyldig osäkerhet i anslaget som gör att frågan om bokens adressat inställer sig, en fråga som väl aldrig helt får något svar (är det fortfarande självuppfostran, vid 84 års ålder? Otroligt verkar det inte) . Och här finns ingen tro, till något sådant, eller till våldsam otro, eller till en kamp dem emellan, förklarar han sig sakna både mod och dårskap nog.

Boken avslutas också med en lika trovärdig som pliktskyldigt pessimistisk förutsägelse om världens gång ­ "olägenheterna och det lidande de förorsakar måste fördjupas innan insikten i deras orsaker blir en verksamt förändrande kraft. [...] Kanhända måste Fortinbras först göra ett, som man hoppas, kortvarigt intåg på världsscenen." Vad som åsyftas är en jämförelse mellan slutet av Hamlet där krigsherren Fortinbras tar kontrollen över det ruttna Danmark och USA:s bombpolitik så som den hade drivits mot bl a Irak och Jugoslavien tills för exakt ett år sedan. Om von Wright idag har ändrat åsikt är mig obekant, men det förefaller föga troligt.

Å andra sidan rymmer detta biografiska bryderi ­ i och med att det är den store mannen som för pennan ­ mängder av information, ofta oskattbart material, för den som önskar komplettera sin bild av 1900-talets lärdomshistoria och av hur intellektuella produktionsvillkor skiljer sig åt på olika platser i världen. Vi möter honom på tu man hand i det som ändå var hans intellektuella centrum, i Cambridge med Broad och Wittgenstein. Vi möter honom hos Håkan Törnebohm i Khartoum på 1950-talet, i ett Finland om vars intellektuellt provinsiella universitetsliv han har en hel del intressant att komma med också för oss svenskar, i Wien, Rom, Indien och på Kaliforniens Stanford och UCLA.

Men det är minnena av Wittgenstein som person och universitetsman, och arbetet med utgivningen av Wittgensteins manuskript, som är bokens verkliga behållning. Här tänder det till också litterärt för några sidor. "Att höra honom föreläsa och att diskutera med honom privat var att hålla domedag med sig själv". Ändå följer von Wright aldrig i Wittgensteins fotspår rent filosofiskt. De förenas i sin öppna beundran för filosofen Lichtenberg, som de bägge kände mycket väl, och i en fördold gemensam beundran för Oswald Spengler, men också i tanken att den filosofiska språkkritiken, kärnan i den analytiska filosofin, måste näras av ett fruktbart umgänge med vardagsspråket.

Men annars utvecklar von Wright egna teman, som efter Wittgensteins död kommer att gå först i riktning mot modallogiken och etiken, och därefter, med engagemanget mot Vietnamkriget också i riktning mot den europeiska kontinentalfilosofin, en utveckling som blir tydlig 1971 i boken Explanation and Understanding 1971, som är ett försök till syntes av det analytiska och det kontinentala, men hade förebådats i tidigt 60-tal redan i arbetet Varieties of Goodness, som stod med ena foten i de Wittgensteinska språkspelen och med den andra i ett lika seriöst som svårt projekt att förena etiken och logiken, ett försök som fick sin förlängning i Deontic Logic and the General Theory of Action (1967).

Överhuvudtaget är det kanske dessa försök hos en redan i mycket unga år välintegrerad akademiker att ta sig ut ur institutionerna och med deras analytiska apparat gripa sig an världens öden som är det något dolda, men ändå gripande och bärande temat i Mitt liv som jag minns det. Det är detta heroiska försök, med dess allvar och patetik, som ännu är nerven i von Wrights livsprojekt.

Under sin akademiska ungdom och den lysande karriär som 1948 lät honom överta Wittgensteins lärostol i filosofi i Cambridge var von Wright uppenbarligen lyckligt befriad från politiskt engagemang. Han håller distansen både högerut och vänsterut och det är först under 1950-talet, genom Väinö Linnas romaner, som han får något slags begrepp om de verkliga händelserna under inbördeskriget 1918-1919. Sommaren 1938 tillbringar han i ett slags extas inför kulturhistoria, konst och arkitektur i Italien, utan att särskilt lägga märke till fascismen, och resan företas med sponsring från den italienska staten. Vid hemkomsten råkar han visserligen ut för en depression som lamslår honom, men den hänför han " hade velat se allt, förstå allt och inprägla allt i mitt minne."

Inte heller skeendet i Tyskland under 1930-talet oroar honom över hövan, något som han 55 år efteråt i bakspegeln betraktar med en klarögd häpenhet inte helt i avsaknad av litterära kvaliteter. Och den protest mot USA:s krig i Vietnam som han formulerar i en berömd artikel i Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet 1967 blir därför en handling med de allra största konsekvenser för hans egen livshållning. Alltsedan dess har von Wright i själva verket varit upptagen med att formulera ett slags rimlig forskarhållning till samhällsskeendet som senare kom att sammanfattas i hans bok Humanismen som livshållning (1979).

Men svårt har han, enligt egen utsago, haft för "partiska" författare som Dante, Joyce, Strindberg eller von Krusenstierna. Det är Goethe, Schiller, Tolstoj och Dostojevskij som är hans humanistiska ledfyrar, inte de mitlebende und mitstrebende. Det var med dem i bakfickan han bröt in i det politiska livets krets i det nordiska 1960-talet. En i sanning svår uppgift vars litet torra och värdekonservativt föreskrivande lösning har renderat von Wright såväl fiender bland högermänniskor som inom vänstern, där han väl idag trots allt hör hemma.

Han begagnar också sina memoarer för att uppmuntra nya Marx-läsningar och menar att Marx sätt att analysera samhället som en uppsättning produktivkrafter och produktionsförhållanden fortfarande är ett relevant angreppssätt. Den politiska polemiken och ett nyvaknat intresse både för Hegel, Gadamer och Dilthey ledde så småningom också till ett ökat intresse för dialektiken och för motsatsen som begrepp, som han ägnade titaniska krafter för att arbeta samman med sitt eget aristotelisk-analytiska arv.

Men ändå är det nästan alltid roligt att läsa om människor som lyckas formulera sig på så sätt att de inbillar både läsaren och sig själva att de styrs uteslutande av jakten på någonting meningsfullt, någonting hållbart, någonting som är "gott" och "väl". Men ett liv med sådana motiv vid rodret blir alltså samtidigt en bräcklig bas för trovärdig litterär gestaltning, hur olitterär och skenbart enkel denna än utger sig för att vilja vara.

JOHAN ÖBERG
2001.11.29