Att skriva fiktiva biografier är det verkligen juste? Joyce Carol Oates har skrivit en roman om Marilyn Monroe. Naturligtvis gör hon det för att kritisera det amerikanska samhället på det personliga sätt som hon gjort så många gånger förr.

Frågan är varför man väljer en verklig person istället för att skriva om ett fiktivt öde. Att ta just Marilyns historia och göra den till sin - är inte det att utnyttja henne precis lika mycket som de personer hon beskriver i sin roman. Alla de som förbrukade henne; från mamman via barn- och fosterhem till män som "Dramatikern", "Baseballstjärnan" och inte minst "Presidenten".

Joyce Carol Oates brukar skriva tjocka, tunga romaner. Men frågan är om inte den här tar priset. 862 sidor. Ingenting att ta med i sängen precis. Det är en bitvis ganska pratig prosa och det tar lång tid innan jag fångas in i den. Jag blir otålig och undrar om hon aldrig skall komma till saken. Jag sitter också och retar mig på att det just Marilyn Monroes liv som skildras. Även om Oates reserverar sig och säger att hon inte sitter inne med några sanningar utan vädjar till oss att se romanen just som en roman och inte som en biografi. Man varför då kalla huvudpersonen för Norma Jean Baker? Varför inte ta ett annat namn vilket som helst och skapa en ny figur - bl a med Norma Jean som förebild. Det smakar lite illa i min mun. Det här kunde lika gärna ha varit romanen om flickan som drömmer om popstjärnelivet, uppnår drömmens mål, men ändå inte finner den rena kärlek hon drömt om.

Så småningom sugs jag dock in i texten och långsamt börjar jag glömma mina invändningar. Det är en suggestiv skildring och bilderna av Hollywood och den amerikanska politiken, antikommunismen och det oglamorösa glamourlivet känns kanske igen från andra håll, men det känns välfångat och sant på ett sätt som jag nog inte stött på förut.
Bitvis känns det nog i och för sig lite väl snaskigt. Sexskildringarna är tämligen solkiga och lite väl övertydlig är scenen där Norma Jean suger av presidenten samtidigt som han pratar världspolitik i telefonen. Presidenten framstår för övrigt som en synnerligen otrevlig person. Långt ifrån den leende bild av Jackie Kennedys charmige make som jag minns från min barndom.
Den ende man som känns någorlunda sympatisk är "Dramatikern" - en lätt förklädd Arthur Miller. Han får som alla män Norma Jean umgås med stå som symbol för den fadersfigur hon aldrig haft.

Hela romanen handlar på sätt och vis om jakten på den förlorade pappan. Om önskan att bli älskad för den man är. Vilket blir ironiskt i en roman som handlar om en kvinna som står som sinnebilden för den lite underbegåvade sexiga blondinen. För visserligen var hon sexig - men hon var varken dum eller blondin. Egentligen.

Siri Reuterstrand
2001.11.29