Ju större kraven på säkerhet blir inför toppmöten och PPM-val, desto större blir vår ängslan. Längtan efter trygghet har förvandlats till rop på Securitas och polisen. Sven-Eric Liedman reflekterar över samspelet mellan osäkerhet och säkerhet.

När George W Bush kom till Göteborg härförleden hade han med sig minst 200 säkerhetsvakter. Deras bössor pekade ut från taken runt presidentens hotell. Någon hade förskansat sig i en öppen bagagelucka på en bil. Andra var ännu bättre dolda för världens blickar. Svensk polis övervakade nervöst fredliga fotgängare i närheten så att de inte skulle ta några steg som kunde missuppfattas av gästerna med skjutvapen.

Det är paradoxalt: ju större krav på säkerhet, desto större ängslan. Det var denna ängslan som mer än något annat präglade de junidagar då så många av världens stora och mäktiga kom till Göteborg. Ingenting skulle få hända som inte hörde till programmet, och så mycket hände.

Budskapen som riktades till både allmänhet och tillresande demonstranter var dubbla. Enligt den offentliga retoriken skulle allt vara så vänligt och så öppet. Skolor i staden ställdes till tillresandes förfogan. Göran Persson och några av hans regeringskolleger mötte sina kritiker i universitetets aula någon dag före toppmötet. Polismyndigheten sken av gemyt och framhöll sin osvikliga förmåga att skilja fredliga demonstranter från huliganer.

Ändå fanns det något som inte stämde. Göran Persson var visserligen fryntlig vid frågestunden men hela tiden omgiven av så många säkerhetsvakter att han själv tycktes inneha en biroll. Och värre blev det, som bekant, med skolorna. Polisens kunskapare - Säpo förvisso - hade snappat upp rykten om tunga vapen bland de inneboende, som därmed i ett slag förvandlades från gäster till potentiella brottslingar och behandlades därefter. De tunga vapnen jagades sedan under hela toppmötet utan att någonsin påträffas. Däremot blev det fritt fram för just de huliganer och våldsromantiker som man sagt sig så lätt kunna isolera. Festen blev deras.

En rimlig slutsats skulle kunna vara att det dubbla budskapet - öppenhet och sekretess - skapade en orimlig situation. Konstapel Björk och Säpos agenter kan inte finnas på samma arena. Världens stora kan inte isolera sig bakom en järnridå av tre meter höga stängsel och samtidigt hävda att de vill leva i ett öppet samhälle.

Men saken är mer komplicerad än så. Själva kravet på fullständig säkerhet skapar växande osäkerhet. Ju större presidentens livvakt blir, desto större blir också risken att någon olämplig nästlar sig in i den. Genom historien har sannolikt fler furstar blivit mördade av sina närmaste beskyddare än av sina utpekade fiender. Ju hårdare kravet på absolut säkerhet innanför avspärrat område blir, desto mer blottställs områdena utanför säkerhetszonen. En stor och mäktig hemlig polis gör livet farligt för många; östtyska Stasi hade till sist snärjt in hela befolkningen i sina garn.

På samma sätt förhåller det sig med kraven på militär och ekonomisk säkerhet. USA bygger sin sköld mot missilanfall och tvingar sina potentiella fiender till upprustning. I en värld av ekonomisk osäkerhet söker allt fler finna säkerhet för sina pensionspengar. Men ju fler som trängs i de stora fonderna, desto våldsammare blir kasten. Ericsson drivs upp till svindlande höjder för att sedan störta mot avgrunden som Ikaros.

Strävan efter säkerhet skapar inte bara osäkerhet. Den har själv en osäker värld som förutsättning. Samspelet mellan osäkerhet och säkerhet blir som en uppåtstigande spiral. Ju fler inbrott, desto fler lås. Och ju fler lås, desto listigare tjuvar. Ulrich Beck, den tyske samhällsvetaren, talar om "risksamhället", och han är inte ensam om det. Risker skapar behov av lugn och ordning. Securitas AB blomstrar.

Latinets securitas är förresten ursprunget till vårt ord "säkerhet". Securitas är en sammandragning av sine cura, utan bekymmer, och har i klassiskt latin ofta en innebörd av sinnesfrid på gränsen till sorglöshet. Ordet har alltså färdats en lång väg innan det fått sin nuvarande innebörd i svenska språket. Den som söker hjälp av vaktbolagen har inte sinnesro utan plågas av bekymmer. Och ju fler vakter, desto farligare blir det.

Man skulle kunna skildra utvecklingen i Sverige (och i länder som liknar Sverige) under de senaste decennierna som en väg från trygghet till säkerhet. Påståendet kan förefalla paradoxalt - "säkerhet" och "trygghet" är ord som tycks ligga varandra nära. Ett svensk-engelskt lexikon ger "security" som första förslag till översättning av trygghet. Men det andra alternativet, "confidence", är mer träffande. Etymologiskt sett är ordet "trygg" besläktat med "tro" liksom med engelskans "trust". Det stämmer ganska bra med nuvarande användning av ordet. Den som är trygg litar på sin ATP och kastar sig inte in i pensionsfondernas förrädiska virvlar. Den trygge söker inte hjälp av Securitas AB utan litar på andra människor och på den hygglige konstapel Björk.

Det vore löjligt att idyllisera det samhälle som fanns för några årtionden sen. Hotet om ett slutgiltigt krig var större då än nu. Terrorbalansen gav en osäkerhet som blev den yppersta jordmånen för säkerhetspolisen (i dag får Säpo nöja sig med anarkister och veganer). Långt ifrån alla slöts i det allmännas famn ens i Sverige.

Tryggheten kunde, där den fanns, också upplevas som tvångströja eller åtminstone tristess. Vägen till pension och grav tycktes redan utstakad: villa, vovve och Volvo men inga äventyr.

Ordet "trygghet" hade tagit vägen in i den politiska vokabulären från den religiösa. "Tryggare kan ingen vara", står det i psalmen (försök att byta ut det mot "Säkrare kan ingen vara"...) och redan i evangelierna är det en central tanke att människan skall förlita sig på Gud. Tilliten gäller mindre vad som kommer att hända i detta livet - Gud prövar sina trogna - än i det tillkommande.

Med den moderna utvecklingen växer människans tilltro till sin förmåga att påverka och förbättra sin situation, och det trygga livet och det trygga samhället blir ett av hennes politiska mål, låt vara omtvistat men ändå verkningsfullt. Drömmen om "pie in the sky" bleknar bort och i samma mån tillväxer utopin om ett liv befriat från andra risker än dem som naturen själv - inklusive människans kropp och psyke - bjuder på. Skolan skall vara till för alla, sjukvården jämlik och ålderdomen inte som förr en tid av ovärdigt beroende.

Tilltron till vad människan kan åstadkomma är inte mindre i dag än då, men den gäller andra kapaciteter. Numera kan hon skapa intelligenta maskiner som övertar hennes uppgifter, och snart kan hon handskas med sin egen och andra levande varelsers gener som om det varit klaviaturen på ett piano. Däremot har hennes tilltro att skapa ett tryggt samhälle avtagit. Strängt taget är det många som inte alls ser ett sådant samhälle som ett mål att sträva efter. Alla mår bra av att ta risker, säger kritikerna. Själva kapitalismen bygger på risktagande. De som får allt serverat blir slöa - se bara på huskatterna.

Ändå är drömmen om det trygga samhället inte död. Den lever som en stark och lockande ideologi, inte bara i Sverige. Tony Blairs och Gerhard Schröders valframgångar beror till sist på människors förhoppningar om en politik som, trots allt, skall ge dem ett mindre riskabelt liv.

I Sverige är kanske motsättningen mellan trygghet och säkerhet ovanligt oförmedlad. Under mötesdagarna i Göteborg ställdes den ut till offentlig beskådan. Trygghet skulle skapas, öppna hus, fria debatter och en leende polismakt. Men säkerheten var också ett oavvisligt villkor, Svenska Mässan där delegaterna höll till måste spärras av minutiöst, och säkerhetspoliser, stundtals iklädda rånarluvor bland de andra rånarluvorna, måste eliminera alla risker.

I mindre bjärta färger kan samma konflikt spåras på många andra områden. Sverige skall vara ett öppet och tryggt land, inte minst för flyktingar. Samtidigt stängs gränserna effektivare och brutalare än någonsin förr.

Sjukvården skall vara öppen och lika för alla, men den som har pengar att betala med får snabbare och bättre vård. Drömmen om enhetsskolan, en väg för alla, håller på att krackelera. Den som inte kan satsa pengar på pensionsfonder får en otryggare ålderdom.

Till och med på forskningens område kan motsättningen bli märkbar. För några år sedan skulle Sverige, som tidigare Norge, äntligen lägga papperen på bordet angående den registrering och övervakning som gjorts av medborgare under årtionden. Forskningspengar utlystes, gemytligt förklarade en rad stadsråd att alla arkiv skulle öppnas för forskarna.

När det kom till kritan blev det ingenting alls. De som trott på de fagra löftena kallades naiva när de gjorde anspråk på hemligstämplade handlingar. Öppenhetens trygghet vägde lätt mot slutenhetens säkerhet. I utbyte mot den öppna forskningen tillsattes en kommission som visserligen får se allt, men i gengäld skall hålla tyst om det som anses olämpligt för allmänhetens öron.

Så tvingas även här tryggheten tillbaka av säkerheten i en värld som tydligen ter sig lika farofylld för makthavarna som för de maktlösa.

SVEN-ERIC LIEDMAN
Forskare vid Göteborgs universitet
2001.11.29