Petrus Lewi Johansson, född i ett fattigt hem på västgötaslätten 1884 - ett av nio barn, en mor som han älskade och en far som "kom ut i spriten" innan han omvändes.
Han hade blivit frälst.

Lewi själv tog intryck, troende var han tidigt, men i ungdomen också radikal, ledande kämpe i fackföreningarna där han jobbade, och han bar en dröm om att skriva den stora proletärromanen.
Birger Söberg beundrade han. Liksom i smyg, trots att han "kommit ut i spriten". En västgötaförfattare, från Vänersborg. Inte långt från Västra Tunhem där Lewi växte upp.

Lewi Pethrus kom han sedermera att kalla sig. Och han skulle komma att möta en annan författare, och diktare. Lewi Pethrus skulle också komma att bygga det största väckelseimperium som 1900-talet skådat: pingströrelsen.
Med i dag över 250 miljoner medlemmar över hela världen.

PO Enquist är väl förtrogen med den svenska frireligiositeten. Han är själv ett "Guds barnbarn" skriver han, kommen från en bygd i Västerbotten där bönhusen är fler än älgvarningarna, vet jag han sagt i ett tv-program en gång.
Denna roman är storslagen. Jag hittar inget annat ord. Inte minst tack vare Enquists fantastiskt känslofulla språk, så sirligt och exakt och ändå sparsmakat - kryddat med dialektala ord och uttryck och med den perfekta "tajmingen" i kompositionen.

Han har hämtat mycket av det faktamässiga från en man vid namn Efraim, västerbottning som han lärde känna redan när han skrev om arbetarrörelsen i Norrland i "Musikanternas uttåg" på 70-talet. Efraim var Lewi Pethrus äldste vän, och med om att bygga upp filadelfiaförsamlingen i Stockholm, redan från 1910-talet - och i Efraims "Lebenslauf"; en form av memoarer vanliga inom pingströrelsen, har författaren säkert funnit inspirationen till att nedteckna denna roman, som han kallar det ­ men som väl ändå får betraktas som halvdokumentär.

Lewi och Sven handlar mycket av boken om. Sven Lidman, diktare, kommen ur en form av överklass i Stockholm, fast ensam boende med sin mamma i "de syndfulla" ungdomsåren när han gick till glädjeflickorna och läste upp sina erotiska dikter.
Sedermera gifte han sig med en överklassflicka ur familjen Thiel. En av hans tidigare kärlekar i glädjehuset hade uttalat en förbannelse över honom, då hon tvingats ta bort deras barn.
- Ditt första barn med din fru skall dö!

Vilket det gjorde. Och det blev sedermera uppslitande skilsmässa.
Vid 35 års ålder blev Sven Lidman frälst. Och med åren pingströrelsens största affischnamn, som predikant med egensinniga förkunnelser, svängande Bibeln i ena handen och med liknelser tagna ur sitt eget syndaregister, kryddat med bildat språk och latin och associerande till grekiska mytologier.
Men kittet var förstås Jesus!

Lewi och Sven var varandras motsatser. Men de älskade varann. Lewi; en enkel landsbygdspojk från början, kroppsarbetare, dock självlärd med stor bildning. Sven; en författare, högerman med stora krigare i släkten.

PO Enquist menar att det fanns två stora folkrörelser som präglade 1900-talet: arbetarrörelsen och den kristna väckelsen. Och han menar också att pingströrelsen i allt väsentligt var en kvinnorörelse. Som exempel hänför han Östermalmssektionen av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som vid ingången av 1915 bestod av 729 medlemmar. Av dessa var 601 kvinnor och 128 män. Alltså 82 procent kvinnor och 18 procent "bröder", som ju var ett så vanligt tilltalsord bland de som bestämde i församlingarna, som ju alltid var män; församlingsäldste, diakoner och de styrande var gubbar.

Av medlemmarna var totalt 75 procent ensamstående. Också där dominerade kvinnorna; 464 var ogifta och 22 var änkor - och nästan alla var under fyrtio år. Och till övervägande del yrkesarbetande inom olika typer av vårdyrken: kokerska, hembiträde, sömmerska, handelsbiträde och sjukbiträde.

Dessa kvinnor, med pingstknut (uppsatt hår) utan smycken och läppstift satt i bänkarna och lät sig hänföras av den store Lidman, eller av den mer sansade Lewi Pethrus.
Och visst var det mycket bannor pingströrelsen förkunnade: dansbaneeländet, snusklitteraturen (Vilhelm Moberg bl a) och förbud mot teater- och dans på söndagar.
Dock skall man komma ihåg att Lewi Pethrus även skapade sociala inrättningar såsom LP-stiftelsen, för drog ­ och alkoholberoende, natthärbärgen och i övrigt sådant som syftade till att inte bara ta hand om människors själar för frälsning utan också ge dem materiell nödtorft och en möjlighet att fysiskt överleva.

Lewi reste redan på 30-talet till Brasilien och överlämnade rörelsen där till inhemska människor. Överhuvudtaget var han från början inställd på att det inte behövdes någon institutionell ledning, likt svenska statskyrkan, utan att pingströrelsen skulle så att säga leva av förkunnelsen och det spontana, såväl i tro som i pengar.

Dock hände något. Och det är här som romantiteln får sin förklaring. 1941 tycks han ha kommit in i en kris, och reste till USA i sju månader. Där möter han Gud igen, till slut, och får uppdraget att återvända hem och ta upp kampen med Lidman.
Denne Lidman som hårdnackat motsatte sig en kristen dagstidning - Dagen - eller en kristen radiostation, IBRA, då han tyckte det räckte med Evangelii Härold, och som tyckte att "svinintresset" började ta över (sagt i en av hans formidabla predikningar).
Han tyckte att penningintressena och de stora ambitionerna var en förfelning av rörelsens ursprungliga ideal.
Det var upplagt för, och blev en oundviklig splittring. Sven lämnade rörelsen 1948.

Romanen innehåller mycket mer av intresse. Genom Efraims "Lebenslauf" får man så att säga en tredje ( om inte fjärde!) persons perspektiv på de två personligheterna. Att striderna blev hårda och bittra, och att Lewi var en slug människa går inte att ta miste på. Men också Sven hade hårda nypor på sitt bildade och ironiskt välslipade sätt.

På äldre dagar lär Lewi Pethrus ha uttalat att han tyckte KDS, som han bildade 1964, hade glidit för långt till höger. "Det borde vara ett kristet mittenparti" hade han sagt.

Konstiga uttalanden om att nazisternas kamp mot snusklitteratur inte var att förakta, samsades med hans alltmer ödmjuka inställning till mycket. "Man har gjort Gud allt för religiös" sa han en gång, samt " Gud möter en och en", vilket kunde tolkas som självkritik och en missnöjdhet över pingströrelsens elefantiasis.
För sent ska syndaren vakna, skulle man kunna flika in där, om man vore elak

Men trots de stora inkomster pingströrelsen hade genom åren, visade bouppteckningen efter Lewi Pethrus ett plus på bara 3200 kronor. "Det vore en stor skam om jag dog förmögen" lär Lewi ha sagt kort före sin död. Han blev 90 år gammal, nio barn fick han och norska hustrun Lydia, och hans sista ord var: "Detta går inte att förklara".

Sven Lidman, som dog i februari 1960, omgiven även han av sin familj, om än inte lika stor, mumlade ett ord fyra gånger på sin dödsbädd: "Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko."

Denna roman är dock motsatsen: succé!

LEIF WILEHAG
2001.11.29