Den är ett hav av ord, denna bok. De väller fram över sidorna och ömsom befinner man sig långt under ytan kämpandes för att komma upp, och ömsom surfar man obekymrat på vågkammarna. Det är meningslöst att försöka förstå allt. Bättre då att bara flyta med och se var man hamnar.

Thomas Pynchons roman Mason & Dixon utspelar sig i gränslandet - på alla upptänkliga vis. Tidsmässigt befinner vi oss på 1700-talet. På gränsen mellan industri- och agrarsamhälle. Vi befinner oss till största delen i USA, eller i det som kom att bli USA men som fortfarande huvudsakligen var under den engelska kronan. Alltså i ett USA som var på gränsen till att ta form. Vi befinner oss i en korrekt och med fakta underbyggd historisk miljö men med ständiga övertramp och anakronismer. Vi befinner oss i Newtons upplysta och förnuftiga universum fast rätt var det är börjar en hund tala och en mekanisk anka får liv.

Och inte minst befinner vi oss ordagrant i ett gränsland. Huvudpersonerna: den melankoliske astronomen Mason och den på mjölkpigor pigge lantmätaren Dixon mäter på plats upp gränsen mellan Pennsylvania och Maryland. Tillsammans med ett släptåg av udda figurer som ständigt blir fler drar de fram genom den amerikanska vildmarken. År in och år ut röjer yxmän - där svenske Sven svingar sin yxa bättre än någon annan - en rågata i skogen mellan de två kolonierna.

Romanen är egentligen en muntlig berättelse framförd av en pastor begåvad med det något udda namnet Cherrycoke och berättad under en enda kväll medan snön ligger tung över den amerikanska landsbyggden. Vi befinner oss i tid några år efter de båda huvudfigurernas död. Cherrycoke som tidvis reste med Mason och Dixon på deras gränsdragarstråt framstår som en sentida Homeros. Han sitter där i brasskenet och berättar en hjältesaga.

Thomas Pynchons roman är svårtillgänglig och nästan 800 sidor lång. Språket är gammeldags och kryddat med ord från tiden. Versaler är tillsynes slupmässigt utslängda i texten och ord är ihärdigt isärskrivna. Karaktärerna i boken är otaliga. De dyker upp och försvinner - utan att få några egentliga konturer. Inte ens Mason och Dixon får det. Dessa två solkiga antika hjältar verkar glida in i varandra - verkar representera två sidor av en och samma själ. De har någon slags gemensam klang i sitt varande trots att de jämt munhuggs över varsitt stop på de otaliga värdshus de besöker. De dör åtskilda i både tid och rum och livet drabbade dem bägge hårt innan de träffades. Men när de är tillsammans lever de i någon slags tidlös värld mitt på sin egenhändigt uppdragna gränslinje.

Ofta blandas orden, karaktärerna och handlingen så våldsamt och okontrollerat att allt sammanhang går förlorat. Långa partier är så svårgenomträngliga att de knappt är läsbara. Åter ibland tar berättelsen fart och rör på sig. Man stöter på en mängd udda figurer. Som den notoriskt svårväckte sjömannen Veelve. Ingen har någonsin lyckats väcka honom när han skall gå sin vakt. De har skrikit i hans öron, slagit honom under fötterna med rep, stoppat kackerlackor i hans näsa, gett honom lavemang, virat in honom i sovhängmattan och hissat ner hela rasket i vattnet - utan resultat. Man möter den tidigare nämnde mekaniska ankan som får liv och börjar förfölja en kock vars speciallitet är just anka. Fågeln går under namnet "le beck de la mort" eller dödens näbb. Den kan komma upp i oerhörda hastigheter och genomborra de tjockaste murar. Helt livsfarlig!

Mason och Dixon är historiska personer och de drog denna gränsgata. Mason-Dixonlinjen kallad. De levde i en tid då det gamla bröts mot det nya. Och de var upplysta vetenskapsmän i Newtons anda. (Mason döper i boken till och med sitt barn efter mannen i fråga.) Men varför Pynchon via Cherrycoke berättar denna historia som är utan förnimbar poäng och varför pastorns åhörare är så begeistrade förblir en gåta. På det hela taget är Mason och Dixon en bok som saknar riktning, förutom sin kronologi, och mål, bortsett döden. Men den lever, där mellan pärmarna. Och den blir nog svår att glömma.

MAGNUS KÖRNER
2001.11.29