Georg Klein förkroppsligar den kontinentala typen av intellektuella som blir alltmer sällsynt, åtminstone i Sverige. Han fick sin kulturella fostran i Ungern, innan han tvingades på flykt undan nazisterna och deras hantlangare. Idag är han en internationellt framstående cancerforskare.

Kontrasten till den svenska forskarkulturen bland medicinare är hisnande, om man får tro Tore Scherstén, pensionerad professor som tidigare hade stort inflytande i forskarsamhället som sekreterare i medicinska forskningsrådet. Han hävdar att biomedicinska biblioteket i Göteborg blir alltmer tomt på besökare. Forskarna sitter hellre framför datorn i sin jakt på litteratur. Därmed blir chanserna mindre att de träffar på något oväntat, hävdar Scherstén. Mina egna erfarenheter som redaktör på universitetet går i samma banor. Inga kunde så envetet som medicinare stoltsera med att de minsann inte hann med att läsa något annat än forskarrapporter.

Georg Klein visar inte bara att han kan orientera med framgång i kulturvärlden, han närmast koketterar med sina kunskaper. Här visar han upp en del av detta. Och för att vi inte ska missa något får vi även en del citat till livs ur tidigare utgivna böcker. Klein är rationalist. Kanske är det därför som jag under läsningen hela tiden letar efter en röd tråd i boken. Men jag hittar ingen. Istället får vi ta del av den kontinentala kulturen. Den ungerske författaren Imre Madach skrev dramat Människans tragedi vid mitten av 1800-talet och verket analyseras ingående. Det blir som skärvor av en biografi. Klein beskriver hur han som tonåring älskade tragedin. Tiderna var sannerligen annorlunda då, med allt svårare tider för judar i Ungern. Tragedin hjälpte honom att se världen som den var, menar han nu i mogen ålder.

I slutet av beskrivningen av Människans tragedi vrider Klein analysen ännu ett varv. Pjäsen är en kritik av alla politiska ideologier. Bakom dem finns alltid en plan. Liksom det gör med den genetiska koden. Hur som helst är Georg Klein bekymrad över att många humanister hyser en djup misstänksamhet gentemot den moderna biologin. Kanske gör de en rakare tolkning av "planen"? Om man är skeptisk mot den politiska planen, är det väl logiskt att vara skeptisk mot manipulationer av en genetiska koden?

Mot slutet av boken står det klart att det är kopplingen mellan kultur och genetik som är det centrala temat. Men Klein får inte riktigt ihop dessa bägge kulturer till en enhet. De kulturella avsnitten vill inte riktigt foga ihop sig med biologin. Man kan därför avläsa en stor fascination för kollegan Manuel Patarroyo från Colombia. Han har förmodligen inte samma klassiska bildning som Klein, men han har åtminstone fått ihop sina hälsopolitisk ambitioner med sin medicinska profession.

Patarroyo kämpar mot malarian, som är ett stort folkligt gissel. I det politiskt kaotiska Colombia har han inga politiska fiender. Till och med slummens barn vet vem han är. Hans stjärna lyser lika starkt som popidolernas. Inte helt oväntat ser kollegorna från andra länder på Patarroyo med stor skepsis.

Ett centralt avsnitt behandlar den politiskt kontroversiella biologin. Väntar man sig en klargörande diskussion blir man kanske besviken. En hel del kraft ägnas åt att diskutera frågor som var kontroversiella för några år sedan. Georg Klein hävdar att de breda folklagren är motståndare till evolutionsbiologin. Möjligen kan detta gälla delar av den amerikanska befolkningen, men knappast här i Europa.

Ett viktigare avsnitt diskuterar reduktionismen. Klein hävdar att det inte är biologerna som hävdar att arvet är det centrala för vilka människor vi blir. Denna typ av reduktionism är en vulgärtolkning av biologernas arbete, menar han. I så fall vore det väl bra om biologerna själva blir mer aktiva i den allmänna debatten.

Reduktionismen ligger djupt inbäddad i den genetiska forskningen. Det är först nu, när man ska försöka tolka genernas funktion, som miljöfrågor på allvar kommer in i bilden. Samtidigt blir forskningen alltmer komplex. Reduktionismen, som har varit naturvetenskapens kanske starkaste verktyg, blir allt svårare att hävda inom biologin. Samtidigt öppnar denna kris för en ny syn på forskningen. Många ser här inledningen till biologins roll som ledande forskningsområde inom naturvetenskapen. Det hade varit spännande att få läsa mer om detta i den här boken. Men Klein är ju hyfsat produktiv som författare, så det kanske kommer längre fram?

Det finns dock en passage i boken som gör mig tveksam till om Klein är rätt person för en sådan uppföljning. Klein skriver att "ungefär 50 procent av variationen i personlighetsdragen (är) genetiskt styrda". Är inte det ungefär som att säga, som inom vissa politiska grupperingar på 70-talet, att Stalin var 60 procent bra och 40 procent dålig. Hur väger man de olika kvaliteterna i ett gemensamt måttsystem? Jag väntar ändå nyfiket på ett framtida svar.

CHRISTER WIGERFELT
2001.11.29