| |
|
Vi upplever idag en tilltagande globalisering. Det handlar mycket om krafter på makronivå, långt över våra huvuden. Men om allt detta inte skulle beröra oss i vår vardag skulle vi heller inte behöva intressera oss för globaliseringen. Så hur verkar dessa stora globala krafter på det lokala planet? Hur kan vi utveckla det lokala medborgarskapet? Den starka ställning Göteborg en gång hade i den svenska ekonomin var grundad i den position som tillverkningsindustrin och råvaruexporten hade. Varven, SKF, Volvo och Göteborgs hamn (som Sveriges port mot världsmarknaden) var en del av den ekonomiska infrastruktur som bar upp efterkrigstidens expansiva industrisamhälle. De senaste två decennierna har inneburit genomgripande förändringar av den svenska ekonomin. Även Göteborg har tvingats möta den deindustrialisering och de ekonomiska omstruktureringsprocesser som kännetecknar den samtida, 'postindustriella', globaliserade ekonomin. Varven är sedan länge borta, SKF bara en skugga av vad det en gång var, Volvo har ätits upp av Ford och svensk ekonomi är inte längre i samma behov av Göteborg som utposten mot världsmarknaden. De nationella satsningarna sker i andra regioner och inte minst Öresundsbron bidrar till att flytta fokus från västkusten. Men vad händer med en stads identitet när den går igenom denna typ av omvandlingar? Vad händer med kultur, livsformer och människors identiteter? Vad händer med känslan av tillhörighet? Vad händer med förtroendet för politiska institutioner och myndigheter, hur påverkas det lokala medborgarskapet av skeenden som de Göteborg just nu är inne i? Hur ser de förvärvsstrukturer och överlevnadsstrategier ut som utvecklas i det Nya Göteborg? Hur sker segregationen och hur ser dagens fattigdoms och marginaliseringsmönster ut samt hur gestaltas dessa i kulturella uttryck? Hur utvecklar man offentliga miljöer som förmår överbrygga segregation och skillnader och som stärker banden mellan människor. Frågorna är många. Många talar om att man lever i ett tredje-världenreservat. Denna position utgör den ena polen i det nya Göteborg vi nu ser växa fram. Den andra polen utgörs av de välbärgade stadsdelarna i väster som vill lämna staden och bli egna kommuner. Närvaron av dessa båda ytterligheter har under senare år aktiverat diskussionen om staden och den lokala demokratin. Som ett intressant 'case' mitt emellan dessa båda poler utgör i detta sammanhang stadsdelen Majorna. Här har sedan början av 1990-talet en stark, eller åtminstone högljudd och medialt uppmärksammad medborgarrörelse växt fram. Denna har dels tvingat fram förändringar av de prioriteringar och satsningar som stadsdelsnämndens politiker beslutat, men den har också startat en mer principiell diskussion om bristerna i de etablerade formerna för lokalt medborgarskap och därmed pekat på begränsningar i de lokala formerna för demokrati och politik. Det av Thomas Johansson tidigare nämnda arbetet utgör en närmast en urbansociologisk teoriram för den studie om lokalt medborgarskap vi nu söker medel. En rörelse växer fram Majorna är den stadsdel som sett de starkaste folkliga protesterna mot de nedskärningar som i det närmaste drabbade all statlig och kommunal verksamhet med ingången av 1990-talet och den ekonomiska kris Sverige då tvingades handskas med. Vid en hastig genomgång av tidningarnas klipparkiv växer en bild av en folklig rörelse fram. Rubrikerna speglar en dubbelhet, rörelsen handlar dels om att slåss för särintressen men visar också upp ett engagemang för mer principiella demokratiska frågor omkring det lokala medborgarskapets villkor. Under hösten 1999 sker det första öppna sdn-sammanträdet och nya besparingar inför 2000 presenteras. Under våren sker nya stormöten med majborna och de 'föräldraupprop' som startat under vintern sprider sig. I april går de olika nätverk som skapats av engagerade medborgare samman i jättedemonstrationer och den lokala pressen såväl som de regionala etermedierna ger stadsdelen stor uppmärksamhet. Vad är anledningen till att denna rörelse växt fram på detta sätt i just Majorna? Staddelen är långtifrån den enda som drabbats av nedskärningar. Är rörelsens framväxt, med dess relation till principiella frågor om med-borgarskap och lokal demokrati, kopplat till områdets sociala sammansättning, historiska förhållanden, invånarnas utbildningsnivå? Ja, frågorna är många. En intressant aspekt i sammanhanget rör den mediala uppmärksamheten. Medias intresse för stadsdelen och invånarnas inställning till den lokala demokratin har förmodligen fått en självstärkande effekt. Man kan spekulera i om inte rubrikerna skapat en reaktion av "är det så djävligt här hos oss (?)" och om de inte också bidragit till att en dialog mellan medborgare upprättats, i tvättstugan, på föräldramöten osv. Rubrikerna har också förmodligen också haft en mer direkt mobiliserande effekt - nu är det nya besparingar - nu måste vi försvara oss. Samtidigt känner åtskilliga inte igen sig i domedagsbeskrivningarna, av dessa känner många solidaritet med andra i mer utsatta stadsdelar där man förmodas ha det värre. Denna grupp, som på många sätt låter tala om sig, har också drivit mer principiella demokratifrågor . Under 1990-talet genomfördes en rad förändringar av de politiska strukturerna i Sverige. Dessa förändringar präglades av decentralisering och regionalisering. Vad gäller Göteborg innebär det att centrala politiska funktioner och beslut successivt flyttats från kommuncentrala nämnder till antingen stadsdelsnämnder eller till Västra Götalandsregionen (som bildades 1999). 1990 införde Göteborgs stad en organisation som byggde på 21 stadsdelsnämnder. Syftet med denna reform var att stärka den lokala demokratin och medborgarinflytandet. Denna reform talar kanske inte för att samhörigheten med staden som helhet skulle stärkas. Den internationella forskningen på området pekar också entydigt mot att de stora städerna faller sönder allt mer. Å ena sidan har vi gettot, slummen, kåkstäderna, fattigkvarteren, eller det vi i Sverige kallar förorter, å andra sidan gräddhyllor (edge cities), restaurerade och förborgligande gamla arbetarkvarter (gentrification) samt ett centrum som allt mer präglas av konsumtion och kommers. Är det överhuvudtaget meningsfullt att utgå från staden i en diskussion av det lokala medborgarskapet? Staden genomgår idag samma sönderfall som nationalstaten och det därtill relaterade välfärds-projektet. Frågor om medborgarskap behandlas i allt större utsträckning som frågor om identitet och identitetspolitik. I individualiseringens tecken värnar allt fler människor om sina identiteter, sina enskildheter, eller rättare sagt om sina kopplingar till och identifikation med vissa grupperingar i samhället. Om man vill studerar de processer som pågår i olika fysiska, social och kulturella formationer tvingas vi också fokusera centrala aspekter av det senmoderna samhället och dess kulturella logik. För att studera det lokala medborgarskapet måste detta därför sättas in i olika kontexter och relateras det till de strukturella förändringar som just nu präglar det samtida västerländska samhället: nedmonteringen av välfärdsstaten, kulten av individen, framväxten av ett nätverkssamhälle etc. Först då kan man uttala sig om det lokala medborgarskapets framtida möjligheter och begränsningar. Den rörelse som
växt fram i Majorna är
inte entydig. Här finns element av särintressen, men
det finns uppenbarligen också andra bevekelsegrunder för
att människor engagerat sig. Majorna är intressant
eftersom det här är möjligt att studera olika
aspekter av den samtida diskussionen om den postindustriella
stadens relation till det lokala medborgarskapet. Med den kunskap
vi nu har om stadsdelen ser vi det som möjligt att studera
relationen mellan partiell och universell solidariteten. THOMAS JOHANSSON |
 |