En artikel i Alba lever länge. Ett bevis på detta är nedanstående svar på en artikel som publicerades i november 1998. Albas korrespondent i Rumänien, Sorin Simion, skrev arttikeln: Minoritetsproblem i Östeuropa. Redaktionen för Hunsor, Hungarian-Swedish Online Resources, har nu hittat artikeln och skrivit ett svar. Inte minst med tanke på EU:s utvidgning till Östeuropa är denna debatt högintressant för alla våra läsare.

Det är som att jämföra äpplen med päron när man försöker dra paralleller mellan t.ex Sveriges invandrare och deras lojalitet mot det svenska samhället med de ungerska minoriteternas situation och attityder gentemot den rumänska och slovakiska staten. Först och främst kommer individerna till Sverige av egen fri vilja, alltså självmant, dessutom är landet ett praktexempel på demokrati och därmed är det helt naturligt och normalt att en invandrare bör vara lojal mot sitt mottagarland. I ett land som Sverige, där både de mänskliga och medborgerliga rättigheterna vördas och alla behandlas likvärdigt oavsett om individen är en infödd svensk eller en invandrare råder det ingen tvekan om lojalitet. Det är en självklarhet.

Men situationen i Rumänien och Slovakien är rena motsatsen: Först och främst handlar det om relativt nybildade länder, utan demokratiskt tradition och många av dagens makthavare i dessa länder kommer direkt från den gamla kommunistiska regimen. De flesta av dem är högutbildade marxister som har kryddat sin gamla, idag så omoderna, ideologi med nationalism. En välbekant och fungerande metod från deras sida är att spela ut sina kort med den "farliga" ungerska minoriteten i landet. Det duger bra om de vill förskjuta uppmärksamheten från landets fruktansvärt dåliga ekonomi, eller om de vill samla ihop några extra röster i valet. Dessutom måste vi också betona att de ungerska minoriteterna i dessa länder inte är några invandrare utan tillhör en historisk ursprungsbefolkning, idag också en minoritet vars förfäder levt där under 1000 år.

Ganska ofta trycks artiklar i Västvärlden samt i Rumänien och i Slovakien som förvrängt sanningen och framställer de ungerska minoriteterna som en fiende för staten. Ofta framställer de att ungrarna råkat hamna i dessa länder och talar om dem som om de vore invandrare. En rumänsk författare skriver t.ex. att en ungersk student säger att: "Mina föräldrar är ungrare" och "Ungern är ändå vårt land, inte Rumänien". "Vi råkade bara födas här i Transsylvanien".

Vad menas med "bara råkade födas här i Transsylvanien"? Först och främst, ger en ungersk student aldrig ett sådant löjligt uttalande, eftersom alla unga ungerska studenter vet att deras föräldrar, eller förföräldrar varit ungerska medborgare i Transsylvanien, eftersom området tillhörde det Ungerska kungariket under tusen år och att det inte var deras egen vilja att bli rumänska medborgare. Första världskrigets segrare är ansvariga för denna medborgarförskjutning. Via Trianonfördraget påtvingades Ungern att avstå från bl.a. Transsylvanien (i dagens Rumänien), Subkarpatien (i dagens Ukraina), Vojvodina (i dagens Jugoslavien), Baranya (i dagens Kroatien), Submura (i dagens Slovenien), Burgenland (i dagens Österrike) samt Ungerska Upplandet (i dagens Slovakien) och därmed förlorade landet 2/3 av sitt ursprungliga territorium och ca. 4 miljoner ungrare hamnade utanför Ungern. Alltså är de inte invandrare i ett tredje land. De hör hemma i dessa område.

Å andra sidan måste det också påpekas att den rumänska och slovakiska staten (och övriga) måste fullfölja vissa internationellt föreskrivna skyldigheter när det gäller minoriteternas ställning i landet, innan de kan förvänta eller rent av kräva dessa minoriteters lojalitet i gengäld: Att respektera de mänskliga rättigheterna i landet, att respektera och med lag skydda minoriteternas rättigheter i landet, att sluta diskriminera icke-rumäner, eller icke-slovaker o.s.v. Till detta hör också att den rumänska staten tämligen omgående ger tillbaka den ungerska historiska kyrkans konfiskerade egendomar samt att det rumänska parlamentet åter igen öppnar ett ungerskt språkigt universitet i Transsylvanien, Slovakien, och Vojvodina. Det finns en hel del förändringar som måste ske inom detta område! Därför att det är inte lojaliteten till staten som saknas, det är de grundläggande och internationellt föreskrivna skyldigheter gentemot den ungerska minoriteten som saknas i dessa stater.

Transylvanien kommer aldrig att bli ett nytt Kosovo och inte heller Slovakien eller Vojvodina. Det här skräckscenariot tillhör den nationalistiska propagandan. Alla vet att det här påståendet inte har någon verklighetsanknytning. Den ungerska minoriteten i landet har sin demokratiskt valda organisation "RMDSZ" (Rumänien Ungrarnas Demokratiska Samfund), som i sin kamp för de ungerska minoriteternas rättigheter endast använder demokratiska metoder liksom den ungerska staten. Samma gäller för den ungerska minoriteten i Slovakien. Deras demokratiskt valda organistation, Ungerska Koalitions Partiet, är med i dagens regering, och har mycket viktig roll inom den slovakiska politiken, inte bara i sin demokratiska och fredliga kamp för de ungerska minoriteternas rättigheter (d.v.s. en kamp för ett oberoende statlig finansierat universitet med ungersk undervisning, samt lokalt (kommunalt självstyre) i de kommunerna där ungerska befolkningen utgör en majoritet), men samtidigt aktivt bidrar till landets demokratisering och närmandet till EU genom sitt aktiva arbete inom den slovakiska koalitionsregeringen. Samma sak gäller för minoritets ungrare som bor i Vojvodina, som ligger i dagens norra Jugoslavien.

Vojvodina är en provins som hade en självstyre d.v.s. autonomi fanns i hela provinsen, provinsen hade sin huvudstad, med sin provinsriksdag, ett provinsstyre som liknade dagens självstyre i t.ex. Skottland, ungerska språket hade ett officiellt språk status. Staten Jugoslavien var inte hotad av existensen av autonomins självstyre, och ingen var heller emot att en provins i ett land med så många olika minoriteter hade sitt regionala självstyre, där folk hade rätt att studera på sitt eget språk på universitet, och kunde stifta sina lagar och lokalt bestämma över sin ekonomi. Ända fram till att Milosevic tog makten 1989, som tog bort självstyret.

Han gjorde det samma med den sydliga provinsen som är mer känt som Kosovo. Han proklamerade att åtgärderna vidtogs för att på "ett historiskt sätt" "ena det Serbiska folket och avsluta fördelningspolitiken och andras styre över serberna" som enligt honom var "undersatta för allas komplott mot dem". Serberna (och inte minoriteterna) var alltså nedtryckta och missförstådda av alla.

Milosevic tog bort alla de rättigheter som "grundlagen från 1974" garanterade till minoriteterna, alltså deras officiella språkstatus försvann, provinshuvudstadens parlament och dess befogenheter minskades i sådan grad att man kan säga att den finns för att kunna säga; "titta den är ju kvar" och "vi förstår inte vad i hela världen minoriteterna är missnöjda för".....åtgärd efter åtgärd, och så kom krig efter krig. De ungerska minoritets organisationerna har samtidigt, bara på ett demokratiskt sätt kämpat, och under Milosevic regimens störts förtryck och diktatur har gjort det samma, kämpat för demokratiseringen av samhället, mot diktatur och förtryck, och för demokrati och frihet och jämlikt behandling av alla invånare oavsett dess etniskt tillhörighet, eller religiöst tillhörighet.

Här är det viktigt att säga att de har gjort det med stort succé, minoritets ungrare var bestämt emot Milosevics regim under dessa 10 år, och har spelat en betydande roll, men åter igen på ett demokratiskt sätt tills att Milosevics regim föll till slut och han röstades bort i allmänna val.

Att prata om att ungrare skulle utgöra något hot eller är destabiliserande faktor i länderna som gränsar till dagens Ungern, d.v.s. Slovakien, Rumänien, eller i Jugoslaviens norra provins Vojvodina, när de faktiskt är en drivande faktor i de ländernas demokratiska utveckling samt närmande till EU, är minst sagt absurd.

Finns det då någon lösning?
Länderna bör vidtaga följande åtgärder:
1. Majoritetens misstänksamhet gentemot den ungerska minoriteten måste upphöra.
2. En så snabb integrering av regionerna till EU som möjligt.
3. Slovakien och Rumänien måste godkänna och acceptera den s.k. ungerska Statuslagen,
- lagen ger vissa förmåner till de som vill använda sig av dessa förmåner;
- en lag som vänder sig mot ungrare som bor i grannländerna,
- en lag som i sig själv inte är unik men redan finns i de länder (där ungrare bor som minoriteter t.ex. Slovakien, Rumänien),
- en lag som har som grundtanke att stimulera minoritetsungrare att stannar kvar i de länder de bor i,
- en lag som vill hjälpa till att stoppa flykten från de delar av Rumänien och Slovakien som ungrare bebott sen 1000 år tillbaka (områdena är idag tyvärr i ett katastrofalt ekonomiskt tillstånd).

Därmed kan vi se att Statuslagen har syftet att förbättra de ungerska minoriteternas situation i grannländerna. Lagen i sin grund ger och tar inget ifrån den som vill använda sig av dessa förmåner. Förmånerna är t.ex. att slippa ett eventuell visum vid inträde till Ungern, ungerska id-handlingar, arbetstillstånd i Ungern (men bara under en viss kort tid under året), möjligheter till att studera på gymnasie- och universitetsnivå i Ungern, samt lika förmånlig sjukvård som de ungerska medborgarna.

4. Den slovakiska och rumänska ultranationalismen och den paranoida attityden gentemot de ungerska minoriteterna måste avta. För objektivitetens skull borde man också nämna hur Stor Rumänska partiet verkar och vad den har för avsikter med minoritetsungrarna, eller hur Cluj-s (Kolozsvár)-s ultranationalistiske borgmästare Georghe Funar agerar i staden gentemot ungrarna och inte tala om Slovakiens nationalistiskt belagda f.d. president M. Meciar.

Hittills har slovakerna och rumänerna starkt kritiserat den ungerska Statuslagen och samtidigt har de tillämpat deras egna Statuslagar gentemot deras minoriteter. Samtidigt ger de dubbelt medborgarskap för alla som önskar det; om de är rumäner eller slovaker men bor i grannländerna, d.v.s. i Ungern också. Detta är ej fallet med Ungern. Ungern är mycket restriktiv beträffande den ungerska medborgarskapslagen.

Ungerska Statuslagen kom som den nionde Statuslagen i Europa. Den var inte först och den var inte unik. De förmåner som lagen ger till de berättigade, var inte mera långtgående i sin tur en de redan existerande övriga åtta Statuslagar. Ingen av de övriga nämndes i tv eller övriga media, fast alla var medvetna och hade kännedom för att de existerar och att de tillämpas, som i andra länder som i Ungern. Men när den ungerska lagen röstades fram i den Ungerska riksdagen, väcktes plötsligt protester och vrede, mest i Rumänien och Slovakien, fast de länder har samma statuslagar gentemot deras minoriteter som bor i grannländerna.

Ingen av de åtta övriga Statuslagarna kritiserades och i förhand deklarerades de som att de utgjorde ett hot mot staten, utan att den ens blev läst, så blev också fallet med den ungerska Statuslagen. Skillnaden i att förstå och acceptera lagens innebörd och grundtanke vore påtaglig om vi lyssnade eller läste vad de Slovakiska och Rumänska politiker har för åsikt om den, eller vad den Ukrainska, Kroatiska, Jugoslaviska, eller Slovenska regeringar uttalade sig om angående lagen.

Man skulle kunna påstå att det är dubbel moral som råder i dessa 2 länder, eller att ungrare pekas ut bara för att de är just ungrare, och för att de vill fram snabbare till EU, och är för en större demokratisering av samhället och dess institutioner där alla skulle behandlas lika från statens sida oavsett den etniska tillhörigheten, som tyvärr idag är ej fallet. I de länder utmålas istället ungrare ofta som syndabockar för allt som den Slovakiska eller Rumänska staten misslyckas med, det kan vara den ekonomiska eller demokratiska utvecklingen, närmandet till EU; alltid letar man efter någon man skulle kunna pekas ut som skyldig. Varför just ungrare skulle man kunna fråga sig.

En bortglömd minoritet och hur den skapades
Ungern har under de gångna 10 åren även internationellt åtagit sig ansvaret mer och mer att kämpa för minoritets ungrarnas ställning för den 4 miljoner stora ungerska minoriteten i Karpat bäckenet, som oftast lever under diskrimination av en eller annan form, i de närliggande staterna som skapades efter första världskriget.
(Fakta: utanför dagens Ungern, och alldeles nära gränsen bor och lever omkring 4 miljoner ungrare, som minoriteter i grannländerna, som är resultat av Versaillesfreden 1920 som gjorde att landets yta minskade med 2/3 delar, och landets 1/3 ungerska befolkning plötsligt blev medborgare i ett annat land)

Bakgrund
Efter "Skottet i Sarajevo" (attentat mot den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand, en orsak till att första världskriget bröt ut) blev Ungern indragen i första världskriget. Efter krigets slut, i staden Versailles (Frankrike) skrevs ett så kallad "fredsfördrag" under vilket Ungern drabbades värst under sin långa historia. 1920 försvann dubbelmonarkin Österrike-Ungern från Europas karta. Ungerska rikets gräns, som upprättades av Stefan den helige år 1000 e.Kr. fanns ej längre. Ungerska staten som varade och fungerade väl som en enhet i bokstavligen 1000 år, stympades kallblodigt, och från dess kropp, alltså landets yta, borttogs nästan 70%.När avtalet skrevs under, efter 1:a världskriget förlorade Ungern 2/3 delar av sin area som gick till Jugoslavien, Kroatien, Rumänien, Slovakien, Polen, nuvarande Ukraina och en liten del till Österrike, och därmed göra 4 miljoner ungrare till Europas största minoritet.

Ungerns relation till granländerna
och internationella initiativ
Ungern har alltid försökt att lösa minoritets frågorna i första hand inom ramen av de ömsesidiga och gemensamma förhandlingar med de grannländerna, samt har tagit upp frågorna till dem befintliga Europeiska institutioner som behandlar minoritets frågor, som t ex Europa Rådet, eller OSCE, eller inom EU-s institutioner som behandlar mänskliga och minoritets rättigheter. Den höga representanten för de Nationella Minoriteterna vid OSCE kontoret har delvis blivit engagerad i dem här frågorna mellan den Ungerska och Slovakiska staten. Resulterande i att båda staterna har accepterat och tillsatt en gemensam kommitté av oberoende experter som behandlar de problem som uppstår hos minoriteter i båda länder och som på nytt väljs vartannat år.

Ungerska regeringens huvudlinje är att utveckla och jobba för goda relationer med grannländerna, även med de regeringar som har påtagliga och stora brister beträffande minoriteters rättigheter om man ser den ur ett europeiskt perspektiv, men har ändå fortsätt att samarbeta i hopp om att arbetet kan möjliggöra en mera avspänd och stabilare situation för de ungerska minoriteterna i dessa länder.

Efter allt detta att påstå att den ungerska minoriteten skulle utgöra någon slags "destabiliseringsfaktor", när den själv aktivt jobbar för samhällets och landets demokratisering med fredliga medel, och att just denna minoritet skulle kunna orsaka "balkanisering" av Slovakien eller Rumänien, måste vi bestämt avvisa ett sånt påstående för att den saknar verklighetsförankring.

Alla måste acceptera varandra i ett samhälle och i ett helt land, och alla måste behandlas jämlikt i lagets mening och i praktiken. då skulle vi inte behöva prata om minoritets problem i Östeuropa som egentligen, ur en geografiskt synpunkt ligger ganska centralt. Så man skulle kunna svara ganska enkelt på alla frågor som framkommer i Sorin Simons insändare om "Minoritetsproblem I Östeuropa" och där han på någon konstig grund pekar ut minoritets ungrare som "möjlig" destabiliseringsfaktor med ännu en fråga på redan ställda frågor:

Är det inte så att staten är skyldig att behandla alla jämlikt inför lagen och I praktiken oavsett sin etniska tillhörighet även om man är minoritets ungrare och bor i Rumänien eller Slovakien?

Man måste acceptera varandra som jämlika om situationen ska förbättras, och man måste enligt grundlagen möjliggöra att ingen grupp diskrimineras på grund av sin etniska tillhörighet, sitt namn, sin hudfärg, eller sin religion!
Men låt oss hoppas att bättre tider kommer till Rumänien och Slovakien
också!

Må detta ske!
Hunsor Redaktionen
2001.11.29

Laszlo Kormos
Zoltan Raffai
András Hodik