De intellektuella har ett problematiskt förhållande till den breda allmänheten. Åtminstone i Sverige. Åtminstone i USA. Och förmodligen i allt högre grad även i Frankrike, där de intellektuella traditionellt har haft ett visst inflytande inom politiken. I Sverige tycks det vara lättare för intellektuella från andra länder att nå ryktbarhet. En sådan person är Edward Said, som har dragit fulla hus på sina föreläsningar vid några tillfällen i Göteborg. Att han är palestinier gör honom inte mindre spännande. Nu har han kommit med sin självbiografi på svenska. Vad kan en sådan bidra med?

I Sverige har Ed Said ett grundmurat rykte som intellektuell gigant. Han har skrivit en kärnfull essä om de intellektuellas uppgift i dagens samhälle. Senast (?) han var i Sverige var på bokmässan i Göteborg. Said talade om massmediernas roll i opinionsbildningen. Utifrån rapporteringen av utvecklingen i Palestina gan han en dyster bild av medier där ytligheten och det nationella navelskådandet breder ut sig alltmer.

Förlaget Ordfront har inte haft ensamrätt till denne författare, men har satsat hårt på lansering. Utan hemvist associerar till förhållandena i Palestina och väcker därför naturligt nog nyfikenhet på de människoöden som har drabbat så många människor på en liten del av Främre orienten. Ganska omgående förstår läsaren att Ed Said inte har mött samma dystra öde som många andra palestinier. Själv kommer han från en kristen överklassfamilj, som tillbringade en stor del av sin uppväxt i Kairo. I Palestina vistades han mest under faderns semestrar. Faders hade amerikanskt medborgarskap och Ed Said har studerat på de mest ryktbara skolorna i USA.

Jag måste erkänna att jag inte blev särskilt gripen av läsningen. Palestiniernas utsatthet såg Ed Said inte mycket av i sin ungdom. Det kulturella arv som han ända tycks ha fått från palestinska traditioner blir aldrig riktigt förkroppsligat. När Said lite valhänt försöker förstå sin mors förhållningssätt till honom, från ömsint i sin relation till den unge pojken till obegripligt avståndstagande till tonåringen Ed, går mina tankar till den tunisiska filmen Halfouine. I denna både frigjorda och exotiska miljö får sonen som pojke följa med sin mor till kvinnobadet. Men när blickarna så småningom blir alltför enträgna stängs han helt sonika ute från denna kvinnomiljö. Filmen har dofter och känslor som saknas i Eds akademiskt lite torra beskrivning av livet som udda fågel var han än råkar bo.

Ed Said är normalt en stor stilist. Han har dessutom humor som inte lyser igenom i den här boken. Möjligen är förklaringen att han har skrivit största delen av boken under en längre tids sjukdom. Så kanske ska man närma sig boken hermeneutiskt, dvs tolka dess innehåll som ett prisma som sprider ljuset beroende på varifrån det kommer?

Text: Christer Wigerfelt
13.12.2000