Vanligtvis recenserar vi böcker som om de existerar i ett vacuum. Eller i alla fall som om upplevelsen av dem endast står i relation till andra böcker eller kanske i vissa fall till någonting som vi lite abstrakt refererar till som "samhället". Väldigt sällan berättar vi som recenserar någonting om den riktigt direkta läsupplevelsen. Alltså om just den stund då vi läste boken. Trots att den naturligtvis har stor betydelse för hur vi tog till oss den text vi just läste.

Att jag tyckte mycket om och till och med bitvis tyckte att Arto Paasilinnas senaste, Adam och Eva, var rolig är ett alldeles fantastiskt bra betyg åt den. Jag läste den nämligen sittandes i ett sjukrum, bredvid min då mycket sjuka och förvirrade pappa. Jag var ganska säker på att han skulle dö vilken sekund som helst vilket han sedan trots allt inte gjorde, men jag kunde ändå sjunka in i Paasilinnas bok och faktiskt få lite tröst av den. Fantastiskt bra betyg åt den, inte sant?

Ett par andra inte fullt så dramatiska läsuplevelser har jag haft den här hösten. Tack vare ovan nämnda pappa, som inte ser så bra, har jag börjat "läsa" talböcker. Någonting som jag varmt rekommenderar. Alldeles särskilt bra för den typen av upplevelse passar deckare. Det finns ingenting som är så avkopplande som att sitta i mörkret, kanske med lite levande ljus och en kopp te, och lyssna på en spännande historia. Det otäcka blir otäckare och den lugna röst som läser om det skapar en lagom distans till det lästa, så att vi kan stå ut med det. Precis som när vi var små och våra föräldrar berättade hemska sagor eller sorgliga historier om barn som gick vilse (det v ar f ö min favorit-genre under en lång period).

Av avgörande betydelse blir förstås vem som läser. Det är inte alla författare som passar att läsa upp sina egna böcker och klok är den som förstår att avstå denna syssla till någon mer lämpad. Ett bra eller rättare dåligt exempel på det är en bok från slutet av åttiotalet, Uno Palmströms Hundarna skälla för lik. En egentligen helt okej deckare, men slarvigt läst (av författaren själv) och redigerad. Ibland är klippen lite väl hörbara och uppläsarens tempo varierar dessutom kraftigt. Fast på den tiden kanske man bara tänkte sig synsvaga som lyssnare och då var det väl inte så noga. Numer finns dock en hel del bra. Flera förlag har valt att satsa på böcker för öronen, den senaste storsatsningen är Bonnier Audio. Det finns också en särskild bokklubb, Lyssnarklubben med ett stort och brett urval för den som kommit på det fiffiga i att läsa med öronen.

Bäst att lyssna på, enligt min erfarenhet, är ofta kvinnliga skådespelare med lite mörk röst. Två bra exempel finns bland det som givits ut i höst. Anna Godenius som läser Eva Morenos fall av Håkan Nesser och Katharina Everlöv som läser Paradiset av Liza Marklund. Bägge bra exempel på kvalitetsdeckare som snabbt kommit ut i audioformat, som det brukar kallas numer. Ibland är det i form av kassetter och ibland som cd-skivor. Själv föredrar jag kassetter, det är lite bökigt med cd-skivor om man missat ett ställe. Svårare att hitta tillbaka - och många bärbara spelare är ju inte heller programmerbara så att man kan stanna exakt där man vill. För en bärbar spelare är halva nöjet. Med den kan du lyssna när du promenerar, åker buss, väntar på posten eller vad du nu får för stund som kan passa.

Prova - du kommer säkert att gilla det. Man slipper till och med att ha läsglasögonen på sig! Allt blir dock inte bra för att det finns på kassett. Varning utfärdas för kortversioner av böcker som befunnits för långa av förlaget och kortats ner. Det är inte så att det räcker med att träffa EN av bröderna Karamazov. Läs det finstilta på förpackningen!

Text: Siri Reuterstrand
00.12.13

Förresten - det finns flera bra böcker för barn på band. Outstanding där är Margaretha Krooks version av Eva Bexells morfar Prosten böcker och så förstås allt med Toivo Pavlo (Loranga böckerna) och Allan Edwalls Nalle Puh och senast i raden är Harry Potter. Kanske kan en av böckerna på band inspirera inte så lässugna barn i mellanåldrarna (mellan sagorna och romanerna) att läsa istället för att kolla på tv.