På förra årets bokmässa gick man ut och sa att "nästa Henning Mankell ska vara en kvinna". Vet inte om de sedan tyckte att Liza Marklund blev denne Mankell, men själv tyckte jag nog då att det redan fanns en sådan. Nämligen Håkan Nesser. Hans deckare har enligt mig oftast varit strået vassare än Mankells. Dels på grund av att det är lättare att gå in i den fiktiva värld han skapat - verkliga platser kan störa den egna fantasin på samma sätt som det är hopplöst att läsa romanen efter det att man sett filmen - och dels därför att både hans personteckning och hans intriger känns djupare och trovärdigare.

Förutom deckarna skriver han vad som brukar kallas psykologiska thrillers. Den nya "Flugan och evigheten" handlar om en man som en gång mördat sin professor. Vi får historien i bitar och den innehåller flera ibland överraskande poänger. Trots det känns den väldigt konstruerad. En romanintrig är naturligtvis alltid det, men när den är lyckad så sveps vi med och glömmer det under läsningens gång. Här är byggnadens skelett lite för tydligt för att så ska ske. Nesser vill problematisera och diskutera filosofiska frågor runt vad som styr våra liv. Slumpen, vår egen vilja eller rent av andras vilja?

Hans pedagogiska ambitioner blir bitvis lite för övertydliga. Särskilt i den insprängda filosofiska uppsats som en av huvudpersonerna skrivit. Kanske ställer jag lite för höga krav för att jag tyckt så mycket om en dal av Nessers övriga böcker. För visst läser jag även i den här ivrigt vidare för att få veta hur det går - även om jag faktiskt anar redan tidigt det som är själva huvudfinessen med historien. Och jag ser fram emot nästa bok.

text: Siri Reuterstrand