Sverige har genomgått en exempellös befolkningsomvandling de senaste trettio åren. Från att ha varit ett etniskt homogent land är vi nu ett rikt blandat samhälle. Över en miljon människor är födda i andra länder och än fler har annan än helsvensk bakgrund.

Under den svenska modellens gyllene år rekryterades först arbetare från Finland och Sydeuropa. Sen tog Sverige generöst emot flyktingar. I vår övertygelse om vår förträfflighet förväntade vi oss att de skulle bli som vi. För vi var ju bäst. Men de som kom var inte bara arbetskraft eller flyktingar. De var människor. Individer med egna tänkesätt och kulturella beteenden. Och det var vi homogena svenskar inte beredda på.

Negativ utveckling
Nu när den svenska modellen är historia, välfärden krackelerar och Sverige åter är en liten nation bland andra har bristen på insikt om vad invandring innebär haft mycket negativa följder. De nya etniska grupperna har drabbats stenhårt under 1990-talet. När arbetslösheten bland svenskar är drygt fem procent är den över 28 % bland icke nordiska medborgare och 50 % bland icke européer. Hög utbildning är ingen garanti för jobb. Bland just icke européerna i Sverige är långt fler högutbildade än bland svenskar i gemen. Det hjälper heller inte med svenska akademiska examina. De enda chalmerister som inte fått jobb efter sina civilingenjörsutbildningar är svarta.

Boendesegregationen bland de nya etniska grupperna har accelererat under nittiotalet. I många stadsdelar i Stockholm, Göteborg och Malmö har mer än hälften av invånarna utländsk bakgrund. Mest märks det i skolorna i de segregerade områdena där ibland nästan alla elever - över 90 % - har utländsk bakgrund. I alla politiska församlingar och kulturella sammanhang är de nya svenskarna underrepresenterade, ofta helt osynliga. En tredjedel av svenskarna är direkt negativa till invandrare. Men inte bara dessa diskriminerar. Etnisk diskriminering är en generell företeelse i Sverige. Boendesegregationen och arbetslösheten har redan resulterat i ökande brottslighet och missbruk i de etniskt segregerade förstäderna. Om också ungdomarna från dessa områden stängs ute från jobb och samhällsdeltagande kommer etnisk kriminalitet och drogmissbruk att snabbt öka.

Slutsatsen är klar: De som inte är etniskt rena svenskar släpps inte in i vårt samhälle. Detta är just kännetecknet på etnisk segregation.

Den svenska modellens fel?
Om orsakerna till detta har föga forskats men något spekulerats. Mauricio Rojas visar på hur kort tid det gått sedan Sverige var ett homogent jordbrukarland utan erfarenhet av urbant liv och skilda befolkningsgrupper. Några talar också om särskilda svenska egenskaper såsom ängslan inför det avvikande, om ett omedvetet sökande efter samförstånd och likhet - undvikande av konflikt. Själv vill jag lägga till besvikelsen över att vi som trodde oss vara bäst i världen inte längre är det. Den svenska modellen har vissnat. Många har förlorat sin självkänsla och måste hitta en syndabock. I en värld där politikerna vänder sig bort från dem och istället välkomnar ett hotfullt Europa blir invandringen och befolkningsomvandlingen ett naturligt hatobjekt.

De negativa effekterna på det svenska samhället är påtagliga. I stället för att se mångfalden sluter vi oss till de som är lika och ger dem jobben och toppositionerna. Rädslan för nya kulturinflytanden leder till en nationell narcissism som försöker stänga ute "det andra" och därmed världen. Det sker samtidigt med en snabb internationalisering av både näringsliv och kultur.

Samtidigt som Sveriges befolkning globaliserats snabbare än något annat västland sätter majoritetsbefolkningen upp murar mot just en global omvärld. Som Nina Witoszec skriver i en essä "Stamsamhällets slut" i senaste numret av Moderna Tider (oktober 1999) om den svenska modellen: "Ett samhälle av stamfränder eller rättrogna riskerar därmed att bli ett samhälle av inkrökt individualism."

Trots att Sverige har unika befolkningsmässiga och etniska förutsättningar att göra sig gällande i en positiv internationell utveckling är faran stor att Sverige i stället sjunker tillbaka till en stagnerande, självcentrerad utkant av världen. Segregationen är Sveriges förlorade framtid.

En positiv framtid
Men det behöver inte gå så. Motverkande tendenser finns. Många ungdomar är internationella, reser och arbetar runt om i världen. Etniska skillnader är för dem oväsentliga, de ser till individen. Ungdomskulturen är också transnationell. Rap, hiphop, brakedance är en internationell storstadsföreteelse och förenar ungdomar utan etniska förtecken. Åtskilliga svenska företag har också börjat inse att de dels arbetar på en internationell marknad, dels har svenska kunder av alla etniska ursprung. De börjar som alla internationella företag söka medarbetare bara efter kompetens och utan etniska fördomar.

Det är den insikten och medvetenheten som måste vinna insteg hos svenska makthavare. Först då kan majoritetsbefolkningens attityder och fördomar förändras. Sker det kan Sverige bli 2.000-talets globala framtidsregion. Sker det inte kan vi se fram mot en balkanisering - ekonomisk tillbakagång, ökade klyftor, kompetensflykt och etniska konflikter.

Om den insikten präglade dagens makthavare skulle de inte ägna sig åt att göra de nya svenskarna till Svenssöner. Det är inte mer undervisning i svenska till de nya grupperna som är det väsentligaste. Det är i stället att få majoritetsbefolkningen att inse hur Sverige ser ut och ändra sina attityder så att de släpper in de nya grupperna, ger dem arbete och roller i samhället. Då först lär de sig att använda svenskan. I USA accepteras språkbrytning som något naturligt - lika naturligt som skånska eller gotländska.

Ömsesidig integration
Sveriges framtid handlar om majoritetsbefolkningen förmår att anamma nya tänkesätt och utvecklas i ett globalt sammanhang. Prövostenen kommer att bli den ömsesidiga integrationen av gamla och nya svenskar.

Historienostalgi odlas i gamla nationer på tillbakagång. I Serbien hålls myterna om det Storserbiska riket vid liv och slaget vid Trastfälten 1389 användes som motiv för förtrycket av Kosova. Ivan den förskräcklige och Peter den store hyllas åter som hjältar i Ryssland. Också i Sverige ägnas utställningar och TV-program åt den s k svenska stormaktstiden.

Men vad kännetecknade den? Stormännen var ofta invandrare t ex från Vallonien. Kungen och diplomaterna talade och skrev på latin, tyska eller franska. Kulturen var importerad. Vår ende filosof var Descartes. Den svenska målarkonstens fader - David Klöcker Ehrenstrahl - var tysk.. Malmbrytning i Bergslagen och den merkantila expansionen vilade på utländskt kapital och kunnande.

Kanske finns just där en likhet. Om Sverige skall återta en position som en ledande region i världen är det de erfarenheter, språk, kunskaper och synsätt som finns hos de nya grupperna svenskar som behöver odlas. När majoritetsbefolkningen inser att det går att kombinera deras egna erfarenheter med de andras då kan utvecklingen bära frukt. Det är det som menas med integration.

text: JAN MOLIN
Tidigare chef för invandrarförvaltningen i Göteborg
99.10.20