Kompisen berättade om ett samtal han nyligen haft med sin 14- årige son.
- Vad du och jag är lika pappa, hade pojken sagt.
- Vadå då? undrade fadern.
- Jo, vi har lika kepor, går klädda i samma slags kläder och gillar samma slags musik...
Han hade ju tvingats erkänna att pojken hade rätt. Men samtidigt häpnade han över reflektionen - och förde på tal hur annorlunda det var när han själv var i samma ålder som grabben.
- Mina föräldrar klädde sig gammaldags och skällde över mina jeans, kråsskjortor och långa hår. För att inte tala om hur de gormade när jag satte på Beatles och Stones på grammofonen, skrattade han men blev genast allvarlig:
- I dag är vi jämlika - integrerade om man så vill - med våra barn. Men vad för samhälle har vi skapat i övrigt?
Ja, vad har hänt - när så många av dagens avgångselever från gymnasieklasserna får rikta in sig på att leva de första två, tre vuxenåren på socialbidrag. Ett alltmer krympande sådant, till och med.
För 25 år sedan fanns det jobb att få. Och inte var det allt för svårt att hyra sig en förstagångs-lägenhet till ett ganska rimligt pris dessutom.
Läser i Aftonbladet att Per Albin Hanssons folkhemstanke är långt borta. Svenskar köper trygghet, the american way, mer än någonsin. Marknaden för individuella sjukförsäkringar, sjukvårdsförsäkringar och olycksfallsförsäkringar är på väg att explodera.
Och antalet elever i friskolor har ökat med 324 procent på tio år.
Företagen slåss om de rika - fattiga svenskar göre sig icke besvär.
Inte för att det nånsin har funnits nåt paradis i det välfärdssamhälle som många med glansiga ögon i dag pratar om. Mina föräldrar bodde trångt och litet på övervåningen hos ett gammalt par när jag var nykommen. Och själv fick jag börja i en studentrumslägenhet, med delat kök och säng och skrivbord på 18 kvadrat.
Men förhoppningen, känslan av att det gick att få det bättre...måtte den leva kvar även hos dagens ungdom!
En invandrare jag lärde känna, då han hade en arbetsmarknadsåtgärd på det företag jag jobbar, bjöd hem mig och min chef på kurdisk julmiddag förra året.
Jag har nog aldrig ätit nåt så gott. I fyra timmar satt vi till bords och lät oss smaka av de olika rätterna. Jag har glömt vad de hette nu, men inte hur de smakade. Naturligtvis var de väl kryddsatta med deras egna specialiteter och gemytet och trevnaden visste inga gränser.
De tyckte det var roligt att få bjuda hem svenskar på mat.
Och vi pratade om deras kultur, deras öde och deras kamp - och jämförde med det svenska samhälle de bott i ett antal år.
En sak la jag på minnet. Det var när hans fru sa:
- Här i Sverige har man lagstiftat om rättigheter, men man bryr sig inte längre om från samhällets sida att leva upp till dem. Vårt folk har aldrig haft några rättigheter, därför bryr vi oss om varandra mer.
Vi svenskar har slussats in i ett samhälle där vi inte behöver bry oss. Allt ska klaras individuellt numera.

Därför glömmer vi bort att odla vänner och vänskap, tror jag - åtminstone på ett sätt som de flesta folk gör i fattigare länder.

Och hur skall vi då kunna integrera oss med invandrare, när vi har så svårt att förena oss med varann?
Ett första sätt är kanske att bjuda på returmiddag. Ja, jag vet - jag skäms. Men det är ju det här med tiden och jobbet och fästmön och tv-såporna och...

text: LEIF WILEHAG