Likt modern mordplatsundersökare, eller dissekerande obducent, ger sig Jersild i kast med den mänskliga naturen. Han väljer den tidiga i dunkel höljda medeltiden som spelplan, men kompletterar med den nutida arkeologens sökande efter det förgångnas hemligheter. Ingen sten lämnas ovänd, och ur allt grävande uppstår berättelsen om det allra hemskaste, om en mänsklig godhet som blir sin raka motsats.

Tre män kom under 1100-talet till Skeppsholmen, i en tid då ingen historia ännu var skriven. Tysta var de, sammansvetsade i tanke och handling. Hantverkare som inte bad om vare sig uppskattning eller uppmärksamhet. De fanns och de handlade gott, rätt och väl. Deras ledare var Richard, mannen från Frankrike, en katar och oppositionell till den katolska kyrkans världslighet. De tre sökte den rena godheten, den som icke kräver något tillbaka. Den är inte helt god som vill bli uppskattad för sin godhet. Den rena godheten måste vara handlingar som gör gott men inte ger något i gengäld, som inte väcker förväntan på belöning, inte ens i himlen…

Skönlitteratur, visst, men ändå inte. Fakta och fiktion vävs samman, stilen är den kyligt refererande, ingen dialog, bara ett sakligt framläggande av fakta. Med fakta – fiktiva och verkliga - väver Jersild mönster, skapar nyfikenhet, väcker frågor och driver obönhörligen läsningen framåt. I det respektlösa brytandet mot genrer och former skapas spänningsfält där människan tillåts speglas i all sin bräcklighet och all sin kraft, varken på gott eller ont, som om gott och ont inte finns.

Stockholm, som på 1100-talet bara var mer eller mindre tillfälliga bosättningar runt M älarens utlopp, drog till sig allehanda existenser, en del vinddrivna och landsatta sjömän, andra frigivna eller förrymda trälar. Dit kom de tre männen över Mälarens is. Inte ett ord talade de, för en frigjord tunga kunde säga vilka okontrollerade saker som helst. Hur de kunde vara så samstämda utan att tala visste ingen. Ändå måste de ha kommunicerat. På nätterna sov de med huvudena mot varandra. Ingen kvinna fick komma dem nära, inget fick rubba deras treeniga balans. När deras läger vid Klara Sjö blev tillhåll för prostituerade flydde de, och hamnade så småningom de (enligt samstämmiga vittnen flög de) på det som idag är Skeppsholmen. Då hade de hunnit bli fem. De betraktades som heliga, folk gav dem gåvor, mer än de i sin rena godhet kunde ta emot. En del av överflödet gav de bort, men givandet var riskabelt. De kunde drabbas av självgodhet. Och den rena godheten var ju att ge utan att få något tillbaka.

Så skedde det otroliga. De fem, som ju aldrig ville förhäva sig, började bygga. De, som inte ville att något skulle påminna om deras existens, byggde en L-formad länga i sten. När inga andra stenhus fanns byggde de. Och murarna var dubbla utan fyllning emellan. Bara ett tomrum stort nog att rymma en människa.
Barn kom på avvägar och på obestånd, och några kom till de heligas ö. Fattiga barn, men också barn till rikemän. Från skilda håll kom de dit men vad som hände med dem vet ingen.
Det skulle dröja mer än niohundra år innan någon började tänka på vad som kunde ha hänt.

Jersilds dissekerande prosa är helt i avsaknad av dialog. Ändå lever berättelsen, såväl i tidig medeltid som i nutid. Han väljer att låta det som hände mötas i det som händer nu. Han väljer en medeltida fransk katar, kättaren Richard, som utgångspunkt för ett resonemang om människans outgrundlighet, och väljer att låta en dykare som av åldersskäl inte längre får dyka i vatten ta sig an hemligheter som döljs på land. Läsningen tvingar sig framåt, texten är tät och frågetecknen hopar sig mångfaldigt. Utgrävningarna avslöjar inte bara urgamla hemligheter, utan också nya (Skeppsholmen var ju länge en bas för svenska flottan). Dåtida intriger och nutida går hand i hand, och utgrävningarna skapar motsättningar på sitt alldeles eget sätt. Men den religiösa fanatismen är inte ny. Den är lika gammal som människan.

2003.10.23