Fredagen den 28 september sa Finlands riksdag ja till att homosexuella skulle få registrera sitt partnerskap. Kvällen innan promenerade jag hem genom staden med två av mina bästa vänner.

Vi har varit på restaurang Namaskaar på Mannerheimsvägen och ätit gott. Humöret är på topp efter en skyltfönsterkavalkad med hamockar och leksaker utmed Mannerhemsvägen.
Väl framme vid riksdagshuset möttes vi av banderoller med orden "det de gör i mörkret vågar vi inte ens tala om på dagen" (fritt översatt bibelcitat).
På riksdagshusets trappa ligger ungdomar i fosterställning och ber. Vi stannar till. Min ena vän som är homosexuell funderar på att gå fram för att prata med gänget som ockuperat platsen framför riksdagshuset. Gröna militärtält och banderoller fyller gräsmattan. Jag och den andra vännen lägger fram idén att vi ska gå fram och presentera oss som homosexuella och säga att vi vill gifta oss. Ingetdera gör vi.
Något av kvällens fina stämning har gått förlorad. När vi skiljs åt gör vi det med förhoppningar om ett positivt resultat i det stundande
valet. Annars skulle vi väl få emigrera och skämmas.

Det tog lång tid för Finland att acceptera kvinnliga präster.
Och det var först den 28 september som Finlands riksdag röstade ja till att homosexuella ska få registrera sitt partnerskap. Detta med inte alltför stor mariginal.
Helgen efter valet kunde man se lyckliga homosexuella par flanera i Helsingfors. Det är nog lättare att kliva ut ur skåpet när det är legalt.

Själv har jag så svårt att förstå den ilska homosexualitet kan väcka hos vissa människor. Jag har många homosexuella vänner och jag kan inte längre kan betrakta dem som en homogen grupp. Jag känner kvinnor som är mer manliga än män och män som är mer kvinnliga än kvinnor och däremellan finns otaliga variationer. Varför kan vi acceptera som många variationer på utseende men så få på insidan? Vem som helst får byta hårfärg och stil, men bestämmer sig någon för att älska någon av samma kön blir det rubriker.
En av mina vänner berättade häromsistens för mig att hon inte kan stryka bort det faktum att hon har haft en flickvän ur sitt liv, med betoning på en. Annars föredrar hon män eller pojkar. Varför ska man vilja stryka bort en kärlek ur sitt liv? Som en sinnessjukdom eller något annat stigma. Själv satt jag och smålog på en heterovänlig homobar i våras, för jag insåg att jag aldrig förr varit på lokal i Helsingfors och sett så många bekanta ansikten i rummet. Kan det vara så att människor är mer lika på insidan än utsidan ändå? För jag vill tro att jag är rätt vidsynt och liberal vad gäller människors sätt att leva sitt lilla liv. Här fanns kanske fler av denna sort, för jag kände mig onekligen hemma i detta sällskap.

I riksdagens omröstning röstade 99 ledamöter ja till lagen om
registrering av homosexuella par. En lämnade in en blank röst. En blankröst som inte sa vad ledamoten tänkte. Oppositionsledaren Esko Aho röstade emot lagen. Den finska centern, Keskusta på finska, ligger i många frågor mer till höger än den finska högern, eller samlingspartiet som de heter.
Den finska presidenten Tarja Halonen hade nog röstat för lagen. Hon är känd för sitt engagemang i homosexuellas frågor. Tur att vi har Tarja. Och tur att 99 personer valde att rösta ja den 28
september, så att jag slapp att emigrera igen.

TUULA POLOJÄRVI
2001.10.25