Sedan en tid tillbaka är "queer", och queer teori, ett begrepp som hörs vida omkring. Till och med ute på stan (läs: den homovänliga studentstaden Lund) har gemene man hört talas om begreppet "queer". Gaystudenterna i Lund och Malmö anordnar sedan några år tillbaka i samarbete med de lundensiska studentnationerna "Queer parties" ­ parties som välkomnar alla som trivs i en queer atmosfär.

Men vad menas med queer? Och vad har det för betydelse vem som definierar vad queer är? Den mer traditionella svenska queerakademiska definitionen av vad queer teori är kritiskt förhållningssätt till heteronormativitet och till heterosexualitetens ständiga proklamerande av sig själv som oumbärlig och naturlig. Jag har på senare tid börjat definiera "queer teori" som kritiskt förhållningsätt till normativitet beroende av kontext. Det innebär att jag kan ta mina queer kritiska glasögon och granska även homo- respektive binormativiteten, eller "HSB bostadsrättsföreningen Magne"-normativiteten. Kort sagt, var helst det i en grupp uppkommer en norm, och det går ungefär lika raskt som en grupp skapas, så kan jag ställa mig utanför och peta sönder, kritiskt ifrågasätta normen i gruppen.

Inga dubbla chanser
Jag kan fråga, Hur kommer det sig att en "sanning" om bisexuella, exempelvis att "vi bisexuella ser snarare till människan än till könet vad gäller val av partner", är mer gångbar i en grupp än en annan "sanning", som att jag som bisexuell fetischerar en viss sorts kvinnor och en viss sorts män? Det vill säga jag är ytterligt medveten om att jag som bi inte har "dubbla chanser" på en lördagskväll, utan har en mycket exklusiv smak. Snarare än allätare är jag finsmakare. Bara en viss sorts gratinerade lökar, bara en viss sorts marinerade gurkor faller mig i smaken. På jakt efter dessa små aptitretare får jag söka mig till de mest bisarra subkulturer.

På liknande vis kan man se det som att det i den heterosexuella subkulturen finns människor som fetischerar en viss sorts människor, där det mest socialt gångbara och "normala" fetischerings objektet, som kvinna, är en maskulin man. Som man är det mest gångbara fetischeringsobjektet, en feminin kvinna. Helst ska de respektive olika fetischeringsobjekten vara heterosexuella. För lika söker lika. Hetero söker hetero, homo söker homo.. För även om jag som man kan få menande blickar om jag kommer i sällskap med en bisexuell kvinna, så är det tveksamt om min flickvän blir lika populär i min heterosexuella manliga kompiskrets om det kommer ut att hon skulle kunna tänka sig att ha ett förhållande med en annan kvinna. Antingen ha parallella relationer, med både mig och den andra kvinnan, eller att hon förr eller senare kommer att lämna mig för en kvinna. Det vill säga att det handlar om något mer än roliga lekar där vi som par bjuder in andra kvinnor till den gemensamma sängen. Den heterosexuella fasaden - tryggheten att befinna sig innanför heteronormerna, eller jag i min egenskap av det kvinnliga heterosexuella fetischeringsobjektet "maskulin heteroman" som jag kan erbjuda räckte inte till. Utan allt vad jag står för kan när som helst brädas av en kvinna.

Hur upprätthålls gränserna?
Motsvarande skulle man kunna tolka kontaktannonser i homopressen där en homosexuell kvinna söker en annan kvinna, "dock ej bisexuell". Sedan får man som homo uppfatta sig vara hur "queer" och kulturkritiskt radikal som helst. Hur skeptisk som helst gentemot heteronormativitetens avvisande av "de avvikande". Så länge som man håller sig inom ramen och reglerna inom den egna gruppen.

Som jag ser det är ett queer teoretiskt projekt att granska hur grupper reproduceras och hur normer upprätthåller gränser mellan två "olika" grupper. Hur kommer det sig att argumentet att den egna gruppen är mer "normal", eller "maktmässigt sundare och bättre", "mer kulturkritiskt radikalt" än den andra räcker för att en grupp ska kunna proklamera och vinna gehör för sin överhöghet gentemot en annan?

HANNA BERTILSDOTTER
2001.10.25