| |
|
Det finns numer ett sätt att märka varor, som kallas Rättvisemärkning. De varor som hittills bär denna märkning är livsmedel, som främst säljs av Konsum (t.ex. Änglamark kaffe och te), ICA (t.ex. SUNDA bananer), Hemköp (t.ex. Rapunzel kakao), Obs! och Prix. Kaffe var den första produkten som såldes som Rättvisemärkt och som också idag står för den största delen av försäljningen, med ungefär hälften. Anledningen till att anpassa sina varor, så att de tillåts bära en viss typ av märkning kan vara att företagen verkligen bryr sig om det som märkningen avser, men kan också härröra från stort tryck från konsumenterna. 99 % av alla människor har någon gång valt bort ett företag på grund av dess värderingar . Därför har det också blivit nödvändigt för företagen att anpassa sitt sortiment efter konsumentkraven, för att alls kunna överleva. Hittills har det mestadels rört sig om miljömärkning och då framförallt av rengöringsmedel, men även t.ex. kläder. Föreningen för Rättvisemärkt, med kontor i Stockholm, är den instans som har ansvar för kontrollen av Rättvisemärkta varor i Sverige. De skriver licensavtal med de importörer som önskar importera varor, som uppfyller vissa kriterier, för försäljning i Sverige. Föreningen för Rättvisemärkt är en ideell förening grundad på 14 svenska folkrörelser, bl.a. Sveriges Konsumentråd, LO, TCO, Utan Gränser samt ett antal kyrkliga organisationer. Dessutom stöds man av Sida. Rättvisemärket är en av de svenska tillämpningarna av det internationella begreppet Fair Trade . Det skapades redan på 1960-talet och Fair Trade-produkterna började då säljas av organisationer för alternativ handel i de så kallade Världsbutikerna. Organisationerna skulle erbjuda varor tillverkade av små producenter i Tredje Världen, till konsumenter i västvärlden. Fair Trade är ett antal principer till stöd för människa och miljö. Producenten måste uppfylla vissa kriterier för att få sälja en produkt som Fair Trade-handelsvara. Det handlar om sociala och i vissa fall ekologiska kriterier: Barnarbete skall t.ex. inte förekomma (man har en 14-årsgräns), utan barnen skall beredas tillfälle att gå i skolan. Därför skall också skola och även hälsovård finnas tillgängligt i närheten av produktionen. För att fattiga familjer skall ha råd att låta barnen gå i skolan, skall de vuxna som arbetar som anställda på t.ex. en plantage erhålla en lön det går att försörja sig på. Det skall också vara tillåtet att organisera sig i exempelvis en fackförening. Diskriminering p.g.a. kön, religion, ras eller politisk åsikt får inte förekomma. Långvariga handelskontrakt (1-10 år) skall upprättas, så att odlare kan planera långsiktigt för sin produktion. Produktionen kan bedrivas av plantager med anställda, eller med småbrukare i kooperativ. Efter att ha handlat i normalt två år med importörer av rättvist producerade varor kan ett kooperativ få upp till 60% av betalningen för grödorna i förskott. Minimipris betalas också och detta ligger alltid över världsmarknadspriset och aldrig under produktionskostnaden. Biologisk mångfald, d.v.s. att flera olika grödor odlas inom samma område, skall eftersträvas, eftersom monokulturer är betydligt mer känsliga för skadedjursangrepp än ett odlingsområde där olika grödor odlas. Detta gör också att mindre mängd bekämpningsmedel kan användas. Det är alltså viktigt att de sociala och ekologiska kriterierna uppfylls. En ökad förädlingsgrad i ursprungslandet eftersträvas också, för att så stor del som möjligt av varans värde skall stanna i landet, men detta får inte ske på produktkvalitetens bekostnad. När en produkt är godkänd att säljas som Rättvisemärkt görs kontrollbesök på den säljande plantagen eller kooperativet minst vartannat år. Kontrollanterna, företrädesvis inhemska, reser runt med en omfattande lista på saker som skall kontrolleras och gör intervjuer med de personer som är direkt involverade i produktionen. Fair Trade har alltså funnits som begrepp sedan 1960-talet. 1988 bildades så i Nederländerna organisationen Max Havelaar, vilken senare har fått ett flertal systerorganisationer, främst i Europa, bl.a. den svenska Föreningen för Rättvisemärkt (dessa båda organisationer ingår i moderorganisationen FairTrade Labelling Organizations International, i vilken ingår ett 15-tal landorganisationer, bl.a. de stora tyska Transfair och engelska Fair Trade Foundation). Mexikanska kaffeodlare hade tagit initiativ till att få mer betalt för sina produkter istället för bistånd. En tydlig skillnad med denna organisation jämfört med tidigare är att produkterna skall finnas tillgängliga i butiker där de flesta konsumenterna gör sina inköp, t.ex. på stormarknader, eftersom marknadstäckningen därmed blir betydligt större och fler odlare kan nå ut med sina produkter till fler konsumenter. Rättvisemärkt handel är inte exakt detsamma som rättvis handel (Fair Trade), men bygger på samma grund. Fair Trade kom först och sedan har FairTrade Labelling Organizations International byggt sina kriterier på det. Förutom Rättvisemärket finns ett flertal andra sätt att märka varor. Några av de märkningar som finns sedan tidigare i Sverige är Svanen, Bra Miljöval/Pilgrimsfalken, KRAV, EU-blomman, Demeter, Kaninen och Forest Stewardship Council. En utmaning för de Rättvisemärkta produkterna är att synas bland alla de märkningar som redan finns på en stor mängd produkter och som därmed upptar plats i konsumenters medvetande och alltså i viss mån utgör konkurrens till Rättvisemärket. Det som talar till Rättvisemärkets fördel är att miljörelaterade märkningar nu har funnits i 15-20 år. Det ligger nu i tiden att tänka etiskt - märkningen går alltså med största sannolikhet en ljus framtid till mötes. Text: Helena Lans |
 |
Vi kan visa solidaritet
på många sätt. Ett av de viktigaste är
kanske att utöva vår makt som konsumenter och försöka
köpa varor som producerats under så bra förhållanden
som möjligt. Men hur ska vi veta vad vi ska köpa?