Någon har kanske undrat, hur skriver man historia? Frågan kan tyckas trivial för den som låter sig nöja med svaret, "genom att skriva böcker om vad som har hänt". Den envise frågaren kan dock stå på sig med en stilla undran om hur man vet vad som har hänt. I många fall måste svaret bli "genom att läsa andra historiska böcker".

Nu är det naturligtvis en sanning med modifikation, eftersom historikern också arbetar med skrivet material som faktiskt stammar från den tid som skall avhandlas, men helt kan ändå ingen befria sig från behovet av att i olika frågor läsa andra historiska framställningar. Just det behovet förenar till en viss del både fackhistorikern och den historiskt intresserade amatören. Båda är ibland i behov av stora orienterade översikter, där "Historien" kan ta form .

En del av det behovet har nyligen tillgodosetts när Tore Frängsmyr, stockholmsk professor i vetenskapshistoria, gett ut sitt tvåbandsverk Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år (1000-1809, 1809-2000). Arbetet spänner mellan två symboliska händelser och årtal, dels det kristna dopet av Olof Skötkonung år 1000 och dels vårt nuvarande år 2000, då kyrka och stat gick skilda vägar. Däremellan tecknar Frängsmyr den breda historien om bildning och vetenskap i Sverige.

Vid ett första möte med de två volymerna slås man av att böckerna har en påtaglig tyngd, vilket i det här fallet skall förstås i samband med utförandets höga kvalitet och inte som en reaktion på läsningen av innehållet. De två volymerna gör sig i vilken bokälskares hylla som helst och det rika illustrationsmaterialet med tillhörande bildtext inbjuder till ett nyfiket botaniserade bland de drygt åttahundra sidorna. Trots att det är en försvarlig textmassa inser man snart att Frängsmyrs stora utmaning måste ha varit att disponera tusen års idéhistoria inom denna ram. I krönikeform hade författaren haft två tredjedelar av en sida per år till förfogande, men tack och lov har historieskrivningen sedan länge lämnat denna tröttande form. Frängsmyr säger sig vilja ge ett slags centralperspektiv och därigenom "fånga det som varit aktuellt eller dominerande under olika tidsperioder, konkreta insatser såväl som det man kallar 'tidsandan'".

Läsaren bjuds ett slags panorama över den svenska idéhistorien där den succesiva spänningen mellan enskild bildning och institutionell vetenskap utgör en dynamisk faktor, och där de internationella sammanhangen formar en oundviklig ram. Ett försök att närmare redogöra för det rika innehållet skulle snabbt bli till en uppräkning som liknade innehållsförteckningen. Av den anledningen kan man kort säga att böckernas innehåll borde vara av värde för vem som helst som önskar en översikt och orientering i samspelet mellan vetenskap, politik och kultur under tusen år i Sverige, detta samtidigt som man blir introducerad för ett antal mer eller mindre välkända personer ur det idéhistoriska galleriet.

Frängsmyr har åstadkommit en framställning som är både intressant och tillgänglig, och det är en inte obetydlig bedrift att lyckas kombinera de ibland olikartade krav som en universitetsstuderande och en idéhistoriskt intresserad läsare utanför universitetes kurser kan ställa på en bok. Med en så brett anlagd målgrupp kan balansakten mellan fackvetenskap och populärvetenskap bli till ett vågstycke. Frängsmyr noterar dock själv att idéhistoriker ofta har haft ett intresse och förmåga att skriva med en bred publik i åtanke, och man får säga att hans eget bidrag är ett lyckat tillskott till den traditionen. Trots sina modiga åttahundra sidor är ändå Frängsmyrs Svensk idéhistoria" betydligt kortare och därmed för många en mer inbjudande framställning en Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria i fyra band. Den senare nådde tyvärr aldrig fram till det 1800- och 1900-tal där Frängsmyr lägger huvudvikten av sitt verk, vilket i sin tur ytterligare borde borga för att det får en läsekrets både inom och utanför universitetet

Frängsmyr har utan tvekan fullföljt sitt syfte att ge ett centralperspektiv på den svenska idéhistorien, men ett sådant mål leder också oundvikligen till att en del teman och perspektiv måste falla vid sidan. Det vore dock förmätet att i bedömningen av detta verk bara önska mer eller att ta fasta på det som kunde varit utförligare, när det uttryckliga målet har varit att skriva en bok som både kan fungera som kursbok vid universitetet och som kan läsas av den bildade allmänheten. Istället för att kan det vara på sin plats att kort fundera över hur ett sådant verk fungerar i relation till uppfattningen om vad idéhistoria är, eller som i det här fallet, vilken är den svenska idéhistorien?

I korthet kan man säga att när författaren säger att "någon fullständighet kan det inte bli tal om", så tycks det ge bilden av att historien egentligen är något helt och avslutat ur vilken man kan välja det viktigaste. Svårigheten att välja det viktigaste presenteras som ett metodiskt praktiskt problem, vilket det till en viss del är, men det är också intressant att fundera över hur man i dessa överväganden och val även skapar "Historien" eller "Svensk idéhistoria". Ett översiktsverk av denna typen etablerar en vedertagen uppfattning, ett slags kanon, om vad den svenska idéhistorien är och har varit. I jämförelse med naturvetenskapens handböcker som så att säga etablerar fakta kan dessa historiska översikter sägas göra detsamma för det humanistiska ämnet idéhistoria. Tidigare har nog Lindroths Svensk lärdomshistoria haft den funktionen, men nu har behovet av en framställning av 1800- och 1900-tal gjort sig gällande. Frängsmyrs verk innnebär inte någon revolutionerande ny kanon eftersom de olika teman som behandlas i den första delen tydligt har sin motsvarighet i Lindroths behandling av samma tidsperiod. Frängsmyrs arbete är att se som en fortsättning, men också som välbehövlig breddning, av det i förtid avbrutna Lindrothska värvet.

Till skillnad från ett rent fackvetenkapligt alster, där tonen präglas av det detaljerade, begränsade och i viss mån preliminära, utmärks handboken eller översikten av det säkerställda och vedertagna. Där facktexten medger öppna metoddiskussioner och argumentation för de gjorda valen utesluter det historiska översiktsverket den typen av överväganden till förmån för framställningens enhet. Den populära framställningen brukar i sin tur kännetecknas av att den tonar ned motsättningar och håller sig med en mer tydligt värderande sida. Dessutom är det här som vetenskapens fakta blir till kött, som det så träffande uttryckts av vetenskapsfilosofen Ludwik Fleck.

Med dessa skillnader i åtanke blir det tydligt att Frängsmyrs Svensk idéhistoria rör sig mellan handboken och den populära texten, vilket knappst förvånar med tanke på dess tänkta publik. För det första är det påtagligt hur den syntetiska helheten byggs upp utan att läsaren får någon inblick i att det inom forskningen förts fram olika och ibland motstridiga synpunkter, till exempel när det gäller Sveriges och det svenskas relation till upplysningen tankegods. I den välfyllda litterturlistan, som närmast är avsedd för tips till vidareläsning, ges heller ingen orientering i sådana frågor. Något som hade varit önskvärt, åtminstone för den läsare som kommer använda boken i sina universitetsstudier.

För det andra är Frängsmyrs framställning är i princip uppbyggd på ismer, epoker och personer, men när de senare inte förvånar med att vara av kött känns däremot framställning av de två förra ibland alltför objektiverande. Begrepp som idealism, empirism, empiriker, rationalism får ofta stå som ting utan närmare klargöranden, vilket kunde varit på sin plats med tanke på bokens breda målgrupp. I de innehållsrika faktarutorna är det nästan utan undantag personer och händelser som ges plats. Kanske kunde en del av detta utrymme också lämnats åt att lite utförligare diskutera den begreppsapparat som hela tiden används i beskrivningarna av idéhistorien. På en del ställen blir det oklart vad som faktsikt vill sägas, till exempel när romantik och empirism ställs mot varandra, alltså ett epokbegrepp vis avi ett kunskapsteoretiskt begrepp. Här kunde läsaren vara i behov av lite utförligare vägledning, men symptomatiskt har boken bara ett personregister, men inget sakregister för det ändamålet. Den rådige läsaren kan nog med fördel konsultera Filosofilexikon i liknande situationer.

Slutligen kan man återvända till den inledande frågan, hur skriver man historia? Uppenbarligen finns det många sätt att skriva historia och i Frängsmyrs Svensk idéhistoria möter man ett sätt som står i nära relation till den typ av historisk översikt som det här är fråga om. Det hindrar inte att en översikt av svensk idéhistoria skulle kunna se annorlunda ut eller sägas vara annat än det som ryms inom de två volymernas pärmar, och boken heter förvisso inte heller "Den svenska idéhistorien" i bestämd form. Med detta vill jag helt enkelt ha sagt att Svensk idéhistoria är ett imponernade arbete som kommer intressera och vägleda många läsare, men att det också är viktigt att läsaren själv är medveten om att ett sådant verk aldrig kan vara avslutat i och med att det sista bladet vänds. Läsaren har i sin hand ett material som kräver fortsatt reflexion för att inte stelna i ismer och epoker, och vad passar bättre än att avsluta med ett citat från en av idéhistoriens stora figurer som understryker just detta. (se nedan)

Text: Kaj Johansson
Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Göteborgs universitet
25.10.2000

Goethe skrev i inledningen till sin Färglära några meningar som elegant understryker just vad det är att skriva och läsa historia:

"Need we say that to write a history at all is always a hazardous affair; with the most honest intention there is always a danger of being dishonest ; for in such an undertaking, a writer tacitly announces at the outset that he means to place some things in light, others in shade. The author has, nevertheless, long derived pleasure from the prosecution of his task: but as it is the intention only that presents itself to the mind as a whole, while the execution is generally accomplished portion by portion, he is compelled to admit that instead of a history he furnishes only materials for one. These materials consists in translations, extracts, original and borrowed comments, hints, and notes; a collection, in short, which, if not answering all that is required, has at least the merit of having been made with earnestness and interest. Lastly, such materials, - not altogether untouched it is true, but still not exhausted, - may be more satisfactory to the reflecting reader in the state in which they are, as he can easily combine them according to his own judgment."

/KJ