En av EU:s uppgifter att solidariskt arbeta för att utjämna skillnaderna mellan de fattiga och rika regionerna i unionen. Denna målsättning har funnits sedan 1975 då den europeiska regionala utvecklingsfonden bildades och förde upp regionalpolitiken på EG:s dagordning. Regionalstödet har därefter gradvis utvecklas genom ett antal strukturfonder och upptar en tredjedel av den gemensamma budgeten.

Utöver de olika strukturfonderna finns en speciell så kallad sammanhållningsfond som syftar till att särskilt stödja de mest eftersatta regionerna. Fattiga regioner är inte ett nationellt utan ett europeiskt gemensamt ansvar och där förväntas medlemsländerna solidariskt bidra.

Solidaritet är också ett nyckelord i utvidgningsförhandlingarna. Bakom de högtidliga formuleringarna om Europas enande och målet att skapa en hel kontinent finns ett verklig känsla av historiskt ansvar för grannländerna i Öst- och Centraleuropa nu när järnridån inte längre skiljer oss åt. De tolv kandidatländerna som för närvarande förhandlar, väntar otåligt på att få ett datum då de kan räkna med att få komma med. För att förbereda utvidgningen finns generösa fonder från EU:s sida med stöd för att bygga upp infrastruktur, administration, förbättra miljön och utveckla arbetet med att stärka demokratin och det civila samhället. Särskilt stöd ges också till arbetet med att integrera olika minoriteter och till att stärka de mänskliga rättigheterna.

Kandidatländerna gör sedan flera år tillbaka stora ansträngningar för att anpassa sig till alla EU:s krav men de nuvarande medlemsländerna har varit slöa med att själva genomföra de nödvändiga institutionella reformerna för att göra EU-samarbetet hanterbart med 30 länder.

EU:s toppmöte i Biarritz i förra veckan var på många sätt ett misslyckande i det avseendet. Förhandlingarna som skall leda till ett nytt fördrag i december gör mycket små framsteg och varje land bevakar sina positioner. Enandet av Europa är EU:s absolut viktigaste uppgift och det kommer att krävas ansträngningar från båda sidor om det skall lyckas. Att öppna Europasamarbetet för alla kommer att sätta solidariteten på hårda prov i praktiken.

Solidariteten visade sig dock från sin soligaste sida i Biarritz när det gällde Serbien. Glädjen över att det serbiska folket på ett oblodigt sätt gjort sig av med Milosovic är av naturliga skäl stor och Chirac, Schröder, Blair och de andra tävlade om att lova ett upphävande av sanktionerna och ekonomiskt stöd på inledningsvis 200 miljoner euro att användas till återuppbyggnad av de krigshärjade och fattiga Serbien, förhoppningsvis under ny demokratisk ledning. Målet är förstås att en dag kunna hälsa Serbien välkommen som medlem i den europeiska unionen. Tänk om bosnier, albaner och serber kan sitta runt samma bord och förhandla om de bästa miljölösningarna. Det kommer säkert att bli omständigt, stundtals hetsigt men det är ju ett så oändligt mer civiliserat sätt att komma överens än i skyttegravarna. Givetvis har Västeuropa ett ansvar att genom politiskt, ekonomiskt, teknisk, administrativt och kulturellt samarbete hjälpa Serbien på fötter igen.

EU är måna om att påpeka att solidariteten inte stannar vid Europas gränser. Med de flesta utvecklingsländer finns särskilda ram- och programavtal och EU är också världens största givare av humanitärt bistånd. EU stöder människorättskämpar över hela världen, delar ut ett slags Nobelsfredspris, det s.k. Sasharovpriset, och har frågan om mänskliga rättigheter uppe i diplomatiska förbindelser och i utvidgningsförhandlingar. Inte minst Europaparlamentet har ett starkt engagemang i mänskliga rättigheter och är en viktig röst i den internationella opinionsbildningen.

I många avseenden tillämpar EU således en solidarisk politik, internt, med sina grannländer och med övriga världen. Givetvis kan mycket mer göras och EU, liksom övriga världen tenderar att vara mer intresserat av Kina som marknad än av landets brott mot de mänskliga rättigheter. På det stora hela kan man dock säga att EU som internationell organisation försöker ta sitt globala ansvar.

MEN solidariteten har dock i mina ögon två viktiga stora begränsningar ­ flyktingpolitiken och jordbrukspolitiken. Det ena rör EU:s jordbrukspolitik. Den är ett träsk. Den har vissa bra och viktiga inslag men har sedan 50-talet växt till ett stort byråkratiskt monster. Den är dyr, gynnar knappast småskalighet, är oerhört byråkratisk och ett hinder för utvidgningen. Men inte minst, den är djupt osolidarisk mot tredje världen eftersom den genom sina konstgjorda priser gör det fullkomligt omöjligt för u-länderna att konkurrera med sina varor. Den sätter upp handelshinder, gränsskydd, exportbidrag och kvoter av olika slag och skapar på så sätt en konstgjord marknad som ger lägre världsmarknadspriser. Detta drabbar producenterna i u-länderna som inte kan konkurrera med de låga priserna och därför kanske tvingas importera livsmedel i stället för att utveckla sin egen produktion. Så här i Attac-tider är det känsligt att försvara frihandel men jag tror att många livsmedlemsproducerande uländer skulle gynnas oerhört om de fick tillträde med sina produkter och kunde konkurrera så de fick en bättre chans. Att avreglera EU:s jordbrukspolitik vore en i sanning solidarisk gärning.

Vad gäller flyktingpolitiken har medlemsländerna inte lyckats komma överens om gemensamma regler för asyl och flyktingar, något som resulterat i att allt fler länder stängt sina gränser. Det är allt svårare att ta sig till EU på laglig väg idag, visum krävs från 120 länder. Detta får förstås till följd att människosmugglingen ökar, något som dagligen resulterar i tragedier. Vi minns alla lastbilen med döda kineser i Dover i våras, men, mindre "Dovertragedier" inträffar varje dag runt omkring i Europa. Visumtvånget bör på sikt avskaffas, det måste gå att ta sig lagligt till EU! Dels kommer medlemsländerna inom kort att behöva importera arbetskraft, dels är det inget brott utan en mänsklig rättighet att söka asyl. EU-ländernas oförmåga att enas om en gemensam politik som "tvingar" varje land att ta sitt ansvar är skamlig. Kommissionen och Europaparlamentet försöker driva på genom att formulera förslag till minimiregler för anhöriginvandring, familjeåterförening, flyktingbarn och skolgång mm. Medlemsländerna tycks dock allt för pressade av växande främlingsfientliga partier och opinioner på hemmaplan för att ta tag i frågan. Istället skärper man straffen för smuggling, stänger gränserna och stoppar huvudet i sanden. Så mycket för den internationella solidariteten.

Inom jordbruket dominerar protektionism och skydd av den egna marknaden. Inget land i Europa kan på egen hand driva en solidarisk flyktingpolitik, därför är en viss samordning nödvändig Det saknas dock politiskt mod att gå emot främlingsfientliga strömningar på hemmaplan. Här klingar begreppet solidaritet obehagligt ihåligt.

CECILIA MALMSTRÖM
Europaparlamentet (fp)
25.10.2000