| |
Med tanke på den publicitet och uppmärksamhet som
omgett inte minst författarinnan själv - förutom
att boken fått tre utmärkelser som fjolårets
bästa svenska thriller respektive debutantpris och polonipris
- så låg förväntningarna i luften innan
jag började läsa.
De infrias inte riktigt. Visst är det en välskriven
och spännande bok. Och interiörerna och rutinerna i
huvudhjältinnan Annika Bengtzons jobb som chef för
kriminalredaktionen på Kvällspressen känns till
största del trovärdiga och äkta. Ingen tvekan
om att det är Expressen som i huvudsak åsyftas. Jag
har själv jobbat där, samtidigt som Liza Marklund dessutom.
Men intrigen - den påhittade storyn om hur Stockholm fått
OS och hur dess chef, den karismatiska och officiellt beundrade
Christina Furhage, sprängs i luften med dynamit - och hur
sedan en annan person kopplad till olympiabygget också
går upp i atomer, för att Annika Bengtzon ska få
begravda hundar att leta efter och hur hon slutligen dras in
i crescendot, ställer jag mig lite tveksam till.
Inte för att det inte kan ske, för det har vi ju bittert
fått erfara nyligen. Men att det sker just av detta skäl
är aningen långsökt, och lite konstruerat för
att passa in i den tes som författaren förfäktar.
Förvisso vilar en mänsklighet hos hjältinnan;
under skalet av tuffhet kämpar koleriska utbrott med självömkelser.
Hon är hård mot sina arbetskamrater och de tycker
illa om henne för det. Men samtidigt framställs kollegerna
som statister i reporterarbete och hjältinnan som den enda
med kompetens.
Mannen och barnen försummar hon medvetet ibland, för
att hon brinner för sitt jobb. Hon älskar sitt karriäristyrke
och att bo svindyrt i Stockholms innerstad.
Man kan också läsa "Sprängaren" som
en feministisk roman om kvinnligt ledarskap. Eller som ett försvarstal
för kvällstidnings- journalistik. Fina morgontidningar
och slöa radio- och TV-redaktioner får sina slängar.
Sedan undrar jag om inte en tidigare kvinnlig Expressenchef fått
klä skott för ett instängt hat och missnöje,
i karaktären som intrigen kretsar kring.
Just det, förnamnet var Christina!
Hur som helst, det är en juste thriller. Och med en synnerligen
smart PR-kampanj från förlagets - och författarens
- sida är den på väg att slå försäljningsrekord.
Fast så bra är den inte.
text: LEIF WILEHAG
99.09.08
|
