Då en mötesplats kan vara en hjälp på vägen till att möta nya vänner så skall man inte underskatta vikten av själva mötesplatsen. Den sortens ställen som är renodlade mötesplatser är snarare en kultur för sig. Går man till busshållplatsen för att träffa en kompis är mötesplatsen inte till för att skaffa nya kontakter och upplevelser. Dessutom finns där inte de många möten med människor utanför ens vänkrets som man har på de mindre självklara "mötesplatserna" såsom skolan.

Mötesplatser finns överallt i vår vardag och de har i olika skepnader. Många av dem kommer man aldrig att tänka på igen just därför att de inte fick någon väsentlig inverkan på ens liv.
Så finns det de mötesplatser som snarare utgör en epok i ens liv, eller en minut för det delen, där det hände något som kom att förändra livet för alltid.Det är dessa mötesplatser som ger mening till livet. De för oss samman med människor och de ger oss möjligheter att upptäcka nya världar.
Jag ser på skolan, fritids, jobbet och semesterresan som de viktigaste mötesplatserna i livet. Kanske är de inte vad man först kommer att tänka på när man hör ordet mötesplats, men det är här, på dessa platser, som man kommer att möta nya vänner.

De mötesplatser som är till för att möta de vänner och kontakter man redan har ter sig inte lika spännande i mina ögon. De bleknar i förhållande till de där man kan få nya kunskaper och insikter. Att ta del av nya åsikter och att få titta in i andra människors världar gör ett möte till en meningsfull händelse.
De allra flesta man kommer att träffa på olika mötesplatser blir inte ens vänner. Men om man väl pratar med någon och tar sig tid att lyssna eller berätta, är man genast en erfarenhet rikare.
Omständigheter formar våra liv och avgör vilka vi fastnar för, eller varför vi fastnar för någon. En mötesplats kan vara en sådan mycket viktig och avgörande omständighet i en situation. Kanske möter vi vad som kunde blivit vårt livs kärlek utan att det slår oss som den otroliga händelse det skulle kunna vara. Detta för att mötesplatsen inte är den rätta.

Som med så mycket annat tas de olika mötesplatserna genom livet för givna. Sällan uppskattas de så mycket som när de inte längre är tillgängliga för oss. När man förlorar en mötesplats förlorar man ofta människor, ansikten och dagliga möten som man kanske aldrig ens funderat över. Först när man går ut högstadiet och märker att den gråa massan av elever som man aldrig mer än småpratade med är borta inser man att platsen i sig betydde något. Vännerna följer med en och man skaffar tillsammans nya ställen att träffas på. Men ut ur ens liv försvinner människor som man känner alldeles för lite för att ringa upp och prata med men som man ändå kan känna saknad efter.

Sedan finns det den sorters mötesplatser som varken är en plats där man bestämmer en tid att träffas eller en plats där man möter nya vänner. Dessa, till exempel tvättstugan eller ICA, fyller vårt dagliga liv med små händelser, händelser vilka tillvaron förutan skulle vara rätt så trist. Det kan många gånger vara människor man inte känner så väl som gör dessa mötesplatser: snabbköpskassörskan på ICA, grannen i tvättstugan eller servitören på stam-stället. Även om ens nära vänner är de viktigaste behöver man andra människor omkring sig i sin vardag. På så sätt kan även de ställen man besöker med sina vänner bli viktiga för möten med människor utanför vänkretsen.

Den sorg man känner när man inser att man lämnat ett ställe bakom sig för att inte återvända kan kännas tung. En kanske självklar trygghet försvinner.
Jag hoppas att jag med åren lär mig hålla fast vid de människor som betyder någonting, samtidigt som jag går vidare.
Nya mötesplatser väntar, de finns där för att försäkra att man aldrig blir ensam. Våga upptäcka dem. Besök, leta och ta kontakt. Men glöm framförallt inte att det är just mötesplatserna som många gånger banar väg för nya epoker i livet, uppskatta dem och var beredd på den dag du måste stå redo att söka upp nya.
Håll kontakten med gamla vänner och försvinner er mötesplats så leta tålmodigt vidare tills ni hittar hem..

text: LINA GUSTAVSSON
Rudebäcksgymnasiet
99.09.08