För 200 år sedan fungerade vissa av överklassens salonger som centrum för spridning av nya filosofiska, kulturella, politiska och vetenskapliga tankar. Genusforskaren Ingrid Holmqvist skildrar en svensk mans äventyr i Berlins salonger.

Den svenske diplomaten Carl Gustaf von Brinkmans vistelse i de tyska salongerna äger rum mellan 1792 och 1806 då han arbetar som legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Berlin. Hans tid i Berlin sammanfaller med en mycket expansiv fas i stadens salongskultur. De första salongerna växte fram under 1780-talet då Berlin började bli en storstad med en kulturellt intresserad befolkning: franska upplysningsidéer och en framväxande tysk nationallitteratur engagerade relativt många både inom adeln och borgerligheten. En grupp som fick ett särskilt stort inflytande på salongskulturen var den litterärt intresserade judiska borgerligheten och speciellt de unga judiska kvinnor som etablerade sig som salongsvärdinnor och salongshabituéer. Under periden 1780-1806 leddes 9 av totalt 14 kända salonger av judiska kvinnor.

Salongsforskaren Petra Wilhelmy förklarar den judiska dominansen med att denna salongsmiljö blev ett socialt och ideologiskt "frirum", som svarade mot olika gruppers behov. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att den judiska medelklassen vid denna tid hade ytterst begränsade medborgerliga rättigheter och låg social status. Men i Berlin fanns en judisk elit, som hade förvärvat stora ekonomiska och kulturella resurser och vars eleganta och kultiverade hem - ofta med en prägel av fransk kultur - kunde erbjuda attraktiva mötesplatser. Härtill kom att denna judiska överklass just genom sitt sociala utanförskap kunde skapa ett mera öppet socialt och kulturellt rum. I den judiska miljön kunde den växande intelligentian inom adeln och borgerligheten mötas över ståndsgränserna, vilket annars inte lät sig göras enligt den officiella sociala hierarkin.

Den judiska salongsmiljön var radikal. Hos Henriette Hertz som anses ha startat den första litterära salongen i Berlin förenades upplysningens emancipatoriska tankar med Sturm und Drang-litteraturens upproriska stämningar. Hos Rahel Levin, Berlins mest berömda salongsvärdinna, stod intresset för individen och dess kreativa potential i centrum under inflytande dels av romantiken, dels av Goethe och nyhumanismen. I båda miljöerna diskuterades också relationerna mellan könen, äktenskapet och kärleken i en ifrågasättande anda. För dessa och andra unga judiska kvinnor som etablerade sig som värdinnor blev salongen en fristad från den judiska familjetraditionen och dess förväntningar på dem som kvinnor. De var ofta mycket välutbildade, men samtidigt uppfostrade enligt strängt patriarkala principer som innebar att de kunde bli bortgifta vid tidig ålder utan att deras önskemål efterfrågades. Rahel Levin var här ett undantag - hon lyckades undkomma föräldrarnas giftermålsplaner och var den första ogifta kvinnan som öppnade salong i Berlin. I flera andra fall ledde de arrangerade äktenskapen till skilsmässor och nya förbindelser, ofta med män som de judiska kvinnorna träffat i salongerna.

Napoleonkrigen och den franska ockupationen av Berlin 1806-1808 innebar att salongerna kom att leva på sparlåga fram till efter Wienkongressen och restaurationen 1815. Den judiska salongsmiljön drabbades hårt av kriget genom att en stark tysk nationalism växte fram och då blommade antisemitismen som hela tiden hade funnits under ytan upp igen. Efter 1815 inträdde i hela Europa en bred politisk reaktion mot den tidigare radikalismen och detta kom även att prägla kulturklimatet i Berlin. Den politiska efterkrigsregimen i Preussen blev ultrakonservativ och införde en sträng censur som effektivt motverkade all oppositionell debatt. Nya betydelsefulla litterära salonger växte ändå fram, till exempel Amalia von Helvigs, men dessa kan sägas följa upp den inåtvända, antipolitiska tendens som redan tidigare gjort sig gällande.

Brinkmans sätt att röra sig mellan olika salonger är typiskt för hans kön, klass, ålder och civilstånd. Som många ogifta, unga män tillbringade han mycket tid i sällskapslivet och frekventerade flera olika salonger. Som aristokrat var han också välkommen i de flesta miljöer och som ung man behövde han inte heller riskera sitt rykte genom att umgås i mindre socialt accepterade omgivningar. En sådan frihet kunde också adliga kvinnor ta sig, men inte borgerliga. Det respektabla borgerskapets döttrar kunde till exempel inte umgås hos Rahel Levin, där man kunde riskera att möta skådespelerskor. Men även om Brinkman har typiska drag som salongsman - också hans yrke är ju typiskt - verkar han ändå speciell genom det intensiva engagemang som han ägnar salongskulturen. Han är en allestädes närvarande "introduktör", menar en forskare, och en annan kallar honom för en "Verbindungsmann", en förmedlare, mellan de berlinska salongerna. Han sägs älska att föra samman folk och skapa kontakter, inte minst romanser, och gärna mellan judiska och icke-judiska salongsdeltagare.

Brinkman var inte ensam om att beundra Rahel Levin. Hon var berömd i sin samtid för sina "Dachstubewahrheiten", de "sanningar" som hon utan att tveka förelade sina gäster när de besökte henne i vindsvåningen i föräldrahemmet, där hon höll salong fram till 1806. Inte nog med att hon var frispråkig och ogift, hon var också annorlunda som värdinna genom att inte vara särskilt förmögen - därav de speciella lokaliteterna där det endast serverades te - och dessutom ansågs hon vara ful. Trots eller kanske snarare tack vare detta samlade hon en mycket dynamisk krets omkring sig. Den svarade mot föreställningen om den ideala salongen på det sättet att där samlades ett ovanligt brett socialt spektrum. Där kunde man träffa representanter från aristokratins absoluta toppskikt som den preussiske prinsen Louis Ferdinand som var en framstående musikalisk begåvning, men även diplomater, lärda och författare och vissa berömda skådespelerskor som Pauline Wiesel och Friederike Unzelmann. Bland de författare som umgicks här fanns flera av romantikerna: Friedrich Schlegel, Ludwig Tieck och Jean Paul Richter.

Rahel Levins styrka som värdinna låg i att hon i ovanligt hög grad behärskade salongens centrala aktivitet - hon var en synnerligen inspirerande talare och samtalspartner. Det var inte bara det att hon vågade säga "sanningar", hon ansågs också ha en märklig intuition för mänsklig psykologi såväl som litteratur och konst och en förmåga att formulera sig originellt och träffande.

I Brinkmans minnesteckning över Rahel Levin, skriven efter hennes död, framträder det nyhumanistiska människo- och bildningsideal som genomsyrade den berlinska salongskulturen och särskilt odlades hos Rahel Levin. Om du vill bli en hel människa utan "slavsinne" och "människofruktan", så tro på Goethe och mig, säger Rahel Levin till Brinkman redan i början av deras kontakt enligt hans egen utsago. Och det verkar som om Brinkman har antagit utmaningen. Självklart är hans bild av relationen till Rahel Levin idealiserande - det ligger både i hans chevalereska salongsposition och i minnesteckningen som genre - men det hindrar inte att hon förefaller ha haft ett avgörande inflytande på hans intellektuella utveckling. Hos henne kunde han finna bekräftelse på idéer som han redan tidigare hade utvecklat. I hennes humanism och "självtänkande" fick han stöd fär sin kritiska medvetenhet, för människointresset och fascinationen för psykologi. Rahel Levin praktiserade också den av Brinkman uppskattade föreningen av känsla och intellekt i sitt tal, hon var enligt honom på en gång skarp och besjälad. Dessa egenskaper och attityder återkommer sedan ständigt i hans tänkande - de förefaller ha fått en fast position i hans självbild genom samvaron med Rahel Levin.

Salongernas män hamnar oftast i skymundan i forskningen om salongskulturen. De kvinnliga värdinnorna står i fokus för intresset - och det med all rätt, eftersom salongerna har ett speciellt intresse som en miljö där kvinnor kunde vara kulturellt verksamma i ovanligt hög grad för sin tid. Men det hindrar inte att salongerna har haft en avgörande betydelse även för många mäns konstnärliga och intellektuella utveckling.

text: INGRID HOLMQVIST
institutionen för genusvetenskap, Göteborgs universitet
990908