Första anhalten. Italienaren sitter på torget i Marta vid sjön Lago di Bolsena med sin cappuccino. Bostaden som mötesplats? Hans min röjer att han betraktar mig som en gycklare, en som leker med begreppen.
Andra anhalten. På ölstugan med det egentillverkade ölet i Kiel blir reaktionen ungefär densamma. Hade han förstått frågan riktigt, eller spelar språkförbistringen ett spratt?

Visst låter det som en självmotsägelse att tala om bostaden som en mötesplats. Bostaden uppfattas tvärtom som en kokong och plats för avståndstagande från yttervärlden. Men om man ställer sig frågan hur relationen mellan mötesplats och bostad ser ut och om den har förändrats blir problemställningen mer öppen. Här hemma har vi en aktuell anknytning till den nyligen avslutade bostadsmässan i Helsingborg. Har den något att tillföra den diskussionen?

Själv bor jag i ett av Göteborgs första storskaliga bostadsområden. Dess förhistoria började i liten skala redan vid slutet av 1800-talet. Den lokala brandstadgan krävde att trähus inte fick byggas högre än två våningar. När Göteborg växte i storlek växte också behovet av ytterligare förtätning av husen. Då lade man helt enkelt till en nedre våning i sten och fick vad som kom att kallas ladshövdingehus. De första storskaliga områdena med denna typ av hus anlades på 20-talet.

20-talets nya bostadsområden skiljer sig från senare bostadsområden. Kvarteret betraktades som en miniatyr av hela staden. Förutom bostäder innehöll kvarteret oftast småskaliga affärer och industrier. Rika och mindre bemedlade delade hus. Med skillnaden att de rika hade lägenheterna mot gatan, gärna en bit upp i huset, medan de fattiga ofta fick nöja sig med mörkare gårdshus.

Haga, Göteborgs första förort i slutet av 1800-talet. Till höger ett exempel på de typiska landshövdingehusen

Bostaden var inte lika privat som idag. Studera gamla stadsfoton från förra sekelskiftet. Sannolikheten är inte så liten att man ser ett myllrande folkliv på gatan. Det var det offentliga rummet som utgjorde mötesplatserna och gatorna var dåtidens Internet. Dessa kommunikationslänkar hade stor symbolisk betydelse i orostider. Den som behärskade gatorna hade det politiska initiativet. Boulevarderna i Paris anlades delvis som medvetna försök att skära av kommunikationsläkarna och inringa oroshärdar. Men gatornas politiska betydelse är inte bara historia. Kampen mot Milosevic i dagens Jugoslavien manifesteras fortfarande på gatorna.

Bostaden ingick i viss mån i kommunikationssystemet. Ett öppet fönster inbjöd till samtal mellan folk inne i lägenheten och folk på gatan. Ingen drog sig för att från gatan ropa på någon inne i lägenheten. Samtalsformen skulle idag ofta uppfattas som av mer privat slag än då. Grannarna hade koll på varandra betydligt mer, på gott och ont.

Bostaden fanns här tätt inpå det offentliga rummet men inte riktigt inne i det. Denna fas i stadens historia följdes av en tydligare privatisering av bostaden, med miljonprogrammet som det stora språnget. Därefter har kommunikationen mellan omvärlden och bostaden utgjorts av telefonen och televisionen.

Men idag växer intresset starkt för dubbelriktad kommunikation. Nya begrepp dyker upp: kommunikationsnät, noder, flödesrum. Cafélivet i Wien dammas av från de historiska gömmorna som en möjlig form att skapa framtidsinriktade rum. Finns det egentligen någon plats för bostaden i denna process?

Åt vilket håll ska man titta för att få svar på en sådan fråga om inte mot Helsingborg? Här har årets bomässa nyligen stängt sina portar. Bostadsmässor brukar fungera som en mätare av strömningarna i tiden, kanske rent av som uttolkare av tendenser för framtiden.

Tredje anhalten. Plötsligt är hela rangerbangården vid färjelägret i Helsingborg bortsopad och ersatt av ett nytt centralt beläget bostadsområde. Bostaden har både bildligt och bokstavligt åter hamnat i centrum. En trend i tiden? Bomässan i början av 80-talet i Upplands Väsby andades tydligt förort. Bomässan runt 1990 i Örebro låg inte heller direkt i centrum, men området innehöll delvis imiterad stadskultur.

På ritningarna skiljer sig inte bostäderna på denna mässa från de andra. De stora och generösa balkongerna från Väsby återfinner man även här i Helsingborg. Skillnaden är att balkongerna här har staden som utsikt åt ena hållet och hamnen och Helsingör åt andra hållet. Dessutom har de parallellt placerade husen utsikt mot grannhusens alla inglasade balkonger. Det privata är dominerande men har tagit ett försiktigt steg ut mot offentligheten.

Men mötesplats kan man inte riktigt tala om. Man ser ut och kan betrakta skeendet utanför, men någon kommunikation åt andra hållet är det inte fråga om. Utanför husen kastar cafélivet från wienerkulturens glansdagar sin skugga. Promenadstråket mellan husen och marinan kantas av caféer och pubar som vältrar sig utåt under ljusa och varma årstider. Här finns utrymme även för andra än de boende. Men inte ens här blir det nog frågan om någon mötesplats för nya och oväntade tankar. Bostadsområdet blir nog mer en oas för de redan välmående hyresgästerna som vill spegla sig mot omgivningen.

Bostaden tycks med andra ord ha genomgått en successiv privatisering under industrisamhället. Vill man se exempel på bostaden som ett offentligt rum får man gå längre tillbaka i tiden.

Text: CHRISTER WIGERFELT
990908

Nästa bomässa arrangeras i Malmö år 2001.
Sannolikt blir det därefter Göteborgs tur år 2003. Det kommer att bestämmas i oktober.

Mässans pärla
Mässans mest avlägsna del på en pir till marinan bjöd på det intressantaste bidraget till boendedebatten. Inte boendet som en del av det sociala rummet men hur ytorna kan användas på ett effektivt och ekonomiskt sätt. Ett knippe småhus, stora som kolonistugor, kallas av mässarrangörerna för flyt(t)bara hus, med hänvisning till den sk "mobile-home-rörelsen" i USA.

Vistet - litet men attraktivt. Kanske inte direkt mobilt

I en tid då kostnaderna för bostäderna ligger på en fortsatt hög nivå, blir det intressant att försöka få in boendets olika funktioner på mindre yta än tidigare. Det naturliga blir då att bryta specialiseringen av dessa utrymmen. Sovrummet kanske kan användas till något annat på dagtid? Utställningens småhus driver frågeställningarna längre än så. Här ska en bostad tvingas in på en fjärdedel av en normal lägenhetsyta.

De tiotalet småhusen fokuserar på olika aspekter på en önskelista över bostaden. Några vänder sig ut mot uterummet på ett tilltalande sätt, andra på köket som en del av någon annan funktion. Ett loft blir ett sätt att skapa mer rum på samma yta. Ingen lyckas lösa förvaringsproblemet på ett tillfredsställande sätt.

Man kan tolka det som ett uppbrott och ett farväl till modernismen och industrialismen. Man kan också tolka det som enbart ett sätt att skaffa en billig sommarbostad och inte en bostad för åretruntboendet. Osäkerheten i vad det är man egentligen betraktar liknar gamla vanliga konststrider. Märkligt nog tycks ingen annan ha uppfattat det på det viset.
/CW