Sällan stöter man på en bok som så elegant förenar kunskap med stilistiskt behag som Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Samtidigt visar den på ett stillsamt men alldeles övertygande sätt hur patriarkala strukturer, eller, för att vara något mindre högtidlig, en inskränkt, självgod dryg och hänsynslös manlighet genom sekler förgiftat livet för kvinnor, kanske inte minst när det handlat om kvinnor som varit intellektuella och kreativa.
Det är sådana kvinnor som är huvudpersoner i bokens femton essäer, som alla är upplagda på ett likartat sätt; från en utgångspunkt tagen i ett textavsnitt låter Holm ett utsnitt liv och tid gestaltas. Där träder människor fram, men också miljöer och idéer som formade deras liv och som de hade att ta ställning till, kanske ta strid mot och inte sällan anpassa sig till, för att alls kunna leva ett någorlunda drägligt liv.
För några gick inte det. Victoria Benedictsson möter vi mot slutet av hennes liv, när hon träffat Georg Brandes, som hon förälskat sig i och har ett förhållande med innan hon tar sitt liv genom att hugga av pulsådrorna i halsen. Och här träder ett av Holms bärande teman in i bilden; det är inte i första hand "olycklig kärlek" som driver fram självmordet eller på annat sätt orsakar kvinnors olycka, det är kvinnorollens blockeringar och ofrihet som fäller avgörandet i en situation där kvinnans kärlek möter mannens utnyttjande.
I essän om Victoria Bendictsson lyfter Holm fram en annan författare som tog sitt liv och där en kärlekshistoria aktualiserade vad hon upplevde som en tragisk och destruktiv skillnad mellan kvinnlig och manlig kärlek: "Detta, John, är något mycket svårare än att hänge sig åt den man ej älskar; att känna, att den man älskar, förstör en själ. Själva kärleken i ens egen själ blir det vapen som dödar en." Greta Beckius skriver till John Landquist, som liksom Brandes gör en slät figur inför den kvinnliga lidelsen, och framför allt, också liksom Brandes, försöker undvika att någon skugga av ansvar eller skuld skall falla över honom.

Birgitta Holm är litteraturvetare, och hon nämner en inspiratör till bokens tillkomst och det sätt på vilket hon tar sig an de olika författarskapen; Erich Auerbach, som med sin Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen tänt ett fyrljus för efterkommande litteraturtolkare. Auerbach gör just så här; utgår från centrala textstycken, brytpunkter, där en ny vinkel mot verkligheten anläggs, trots att det som sker kan vara nog så vardagligt. Hos Auerbach finns bara en kvinnlig författare med, Virginia Woolf, "men", skriver Birgitta Holm. "har inte annars kvinnorna haft mycket av sin hemvist just i det vardagliga? Är det inte hos dem som det finns anledning att söka ett nytt tilltal och en ny blick på tingen?"
Så följer berättelser om skrivande svenska kvinnor, som visar att det i det vardagliga finns allt mellan himmel och helvete, från den heliga Birgitta - som skriver om sin uppenbarelse där hennes nyss avlidne älsklingsson Karl fick sin själ omhändertagen av jungfru Maria - till Birgitta Stenberg; som med distanserat äckel skriver om hur hon blir våldtagen av tre killar i Geneve och om sin sexrelation med Egyptens siste kung, Farouk.
De författare som figurerar i Tusen år av ögonblick är kända och i de flesta fall redan mycket omskrivna. Ändå lyckas Birgitta Holm göra dessa berättelser om deras liv och samtider oerhört fräscha och laddade. Till dels har det förstås att göra med att hon inte väjer för det biografiska, som under lång tid betraktats som mindre relevant inom litteraturvetenskapen, till förmån för själva textstudiet. Men hon kan också motivera den litterära digniteten hos författare som länge sattes på undantag nedom en manligt självbespeglande parnass som exempelvis Maria Sandel, som skrev om svenskt arbetarliv tjugo år innan proletärförfattarna slog igenom på 30-talet men inte förrän nu - möjligen - fått det erkännande hon redan då var värd.

2002.09.12