Bror Rexed personifierar folkhemmet med den Du-reform han införde på sin tid som generaldirektör för socialstyrelsen, i mitten av 60-talet. Under konferensen Att förebygga brott och rädsla - perspektiv, problem, politik, i Göteborg 6-7 decmber förra året, höll Bror Rexed ett anförande. det kom att bli hans sista inför en större publik. Det handlade till stor del om hur hotbilden såg ut på Tage Erlanders tid som statsminister.

Det första jag skulle vilja göra är att berätta en liten anekdot för er, som en middagstalare som vill bli populär, med en god historia. Den här lilla incidenten hände när jag var generalsekreterare i forskningsberedningen och hade arbetsrum i statsrådsberedningen hos Tage Erlander.

Detta var början på sextiotalet. Då fanns ju inte alls den här bevakningen av departementen och händelsen utspelar sig i gamla kanslihuset som ligger på andra sidan kanalen som ni kanske vet, i kanten av Gamla stan med porten till inträdet till Kanslihuset mot slottet och parlamentet.

För att komma till Tage Erlanders ämbetsrum gick man över gården och sedan upp en trappa och förbi en vakt, det fanns en sådan faktiskt. Så gick man ytterligare en liten trappa och knackade, så kom man in i Erlanders del av huset.

Den här vakten var enda bevakningen. Det är helt annorlunda nu med alla säkerhetsslussar och guider som följer en. Man ska kunna bevisa att man har beställt tid och allt möjligt.
En dag hände det att en man ringde till polisen och sa att han skulle mörda Tage Erlander och tänkte tydligen också utföra detta dåd. Polisen tog, som ni förstår, detta på allvar och skickade en snabb kommendering till kanslihuset. Men när de inträdde så småningom och rusade upp för trapporna och in i Tage Erlanders rum, så satt Tage Erlander i soffan med mannen och talade lugnt med honom. Tage Erlander hade en så absolut säregen kontaktförmåga med människor. Han var allmänt positiv till att tala med och ha kontakter med folk, och han hade säkert mött mannen och sagt, "Goddag, vad vill du då?" Det var faktiskt så att Tage Erlander brukade ordet du, han var en läromästare på det sättet. Sedan kunde den här mannen inte annat än att säga att han hade något klagomål eller vad det var, och de satte sig. Den här episoden är intressant på två olika sätt åtminstone.

Det första är vilken samhällsförändring som skett sedan den här alldeles öppna attityden som landets stadsminister fortfarande kunde ha, som gjorde att vem som helst faktiskt kunde gå upp och i normala fall tala med vaktmästaren eller den som skötte mottagningen. I bästa fall kunde man då faktiskt, om Tage Erlander hade tid, få tala med honom. Det var inga andra ceremonier som behövdes.

Nuförtiden är det säkerhetsvakter och allting. Det är en helt annan karaktär på samhället som har utvecklat sig. Det som är märkvärdigt är väl det värde som människorna sätter på våldet som opinionsförstärkare, förmedlare av åsikter och som påtryckare. Det gäller ju i alla avseenden, upp till den allra grövsta terroristattack som den vi nyss har upplevt (New York 11 september 2001).

Det här innebär en grundläggande värderingsförändring hos människor, vilket vi också har hört om här idag ­ hur brottsbilden har ändrat sig. Men vi har också lärt oss att det märkvärdiga faktiskt är att brotten totalt sett, åtminstone här i Sverige, inte har ökat. Alla brottstyper uppför sig inte likadant, till exempel inte egendomsbrott. Där sker inte någon större förändring, medan våldsbrotten däremot har en sakta stigning som vi fick klart för oss.

Detta är någonting som präglar hela samhället och som förändrar människors inställning. Det tar bort det som man kan kalla tillit - en del av tryggheten, att man inte tror att människor kan vara så elaka, eller så illvilliga, eller redo att göra så otäcka saker, som de faktiskt kan vara, kanske både då för tiden men i allra högsta grad nu.

Den andra sidan av saken är naturligtvis Tage Erlanders egen reaktion. Hur kunde det komma sig att en statsminister, en upptagen och högt uppsatt man, van att umgås på det allvarligaste sätt med människor och bli bemött av alla med aktning och varnad en lång tid i förväg om han skulle få viktiga besök; hur kan det komma sig att en sådan man utan vidare kan gå fram till dörren, säkert skaka hand med denne person som han aldrig hade sett och inte kände och ändå fråga vad han ville? Och så satte de sig ner i soffan och talade.

Ja, det fanns naturligtvis hos Tage Erlander en särskild kontaktvilja, men hans reaktion var väl också typisk för människans reaktioner, i varje fall i början av det här seklet och fram till efterkrigstiden. Nämligen en vilja att ta gemensamma kontakter, att känna ett ansvar för den som man talade med - att släppa människor inpå livet, att vara öppen. Det var ett värde i sig att vara öppen.

Jag har ju varit instrument för att genomföra en du-reform, i alla fall gjorde jag det med min personal då en gång i tiden när jag var generaldirektör, och jag tror att detta enkla tilltalsord - du - lägger bort auktoriteten, man står inte på titeln. Man känner inte nödvändigtvis den som man duar, men man är redo att öppna sig så mycket att man tar emot honom på det närmaste sätt man kan göra, nämligen som du som vill fråga, vill tala, vill säga någonting.

Det gamla demokratiska representativa systemet är inte tillräckligt längre och denna känsla av existentiell förlust är så stark så att den naturligtvis också bidrar till den här brottsligheten som utvecklar sig. Inte minst då naturligtvis den här känslan av att till slut måste man tillgripa våldet. Det är ju ett urgammalt problem, det här med tyrann-mordet. Det vet ni väl att även i gamla tider, i den klassiska tiden diskuterade man vad man ska göra i ett samhälle som råkar ut för en tyrann? En farlig människa som tar till sig makten med vad för sorts medel som helst?

Schiller har skrivit om detta och i en dikt skildrar han hur människor i situationer av förtryck i samhället, som han säger måste "räcka handen upp mot himlen för att kräva sina mänskliga rättigheter". Han skildrar det mycket utförligt, men till slut säger han, att "om nu detta ändå inte hjälper, vad gör man då? Ja, då finns bara svärdet." Det här är naturligtvis en gräns för vad man kallar terrorism, det har vi inte talat om här i dag, vi har talat om en definition av brott, men inte av terrorism. Terrorismen är någonting oerhört, är man hårt träffad av den så vill man naturligtvis kalla allt för terrorism. Det finns ju också uppror som så att säga är nödvändiga, inte i våra demokratiska stater, men på andra platser.

Göran Johansson talade i början klokt och insiktsfullt, som han alltid gör och han sa någonting som jag skulle vilja påminna er om. Han sa att kunskap om brott, om brottslighet, gör allting mycket svårare. Och det är faktiskt sant, nämligen att ju mer man vet och förstår om brottets orsaker desto krångligare. Det är alltid lätt med den omedelbara bestraffningen, den kan man låta bli hur hård som helst, men det är svårt att finna ut vad man ska göra i andra ledet, på lång sikt för att ta bort de förutsättningar som den komplicerade brottsligheten har bakom sig.

Det är faktiskt svårare att förstå hur man ska angripa detta ju djupare man kommer in i kunskapen, och den paradoxen får man leva med. Man kämpar efter att göra det svårare för sig själv att hantera brottsligheten. Det är inte nog med att se brottslingen som en ond människa, som någon som är behärskad av ondskan. Människor är alla delade och det finns mycket man kan se utan att förklara med ett sådant begrepp.

Men det man kan göra är naturligtvis ändå att försöka förstå de faktorer som man ser bakom det hela och göra något åt dem.

2001.12.06