Den norske filosofen, djupekologen, gandhisten med mera, Arne Næss, har efter 70 års intresse för Mohandas Karamchand Gandhi (1869-1948) nu skrivit ett djupt personligt verk om icke-våldskämpen. I bokens sista rader ställer Næss Gandhi jämte Rembrandt och Bach, övertygad om att även Gandhi kommer att behålla sin uppburna ställning genom århundradena. Frågan är bara inom vilket område?

Næss själv tycks genomgående vilja placera in Gandhi i en filosofisk kontext. Han konstaterar visserligen att Gandhi inte var någon filosofisk systematiker men läsaren får ändå en grundnorm och sex hypoteser presenterade, som en bakgrund till Gandhis politiska etik. Gandhi får även samtala med andra tänkare; såsom Luther, Hobbes, Nietzsche och Tolstoj. Kanhända delar Arne Næss min egna förvåning och saknad över att inte återfinna Mahatma Gandhi i filosofiska standardverk. Om det blir någon förändring på den punkten återstår att se.

Mahatma - "stor ande" - Gandhi, ja. Många var - och är - det nog som utifrån Gandhis insatser som praktisk etiker i gruppkonflikter vill tilldela honom en närmast helgonlik status. Næss är också beredd att kalla honom för ett "etiskt geni" utifrån hans osedvanliga uppfinningsrikedom och konstruktiva fantasi att finna politiska aktionsformer som var etiskt acceptabla. Men samtidigt fanns kritiker som menade att han varken fysiskt, intellektuellt eller moraliskt stod i någon sådan särklass att det gjorde honom lämpad att vara förebild åt andra. Den främsta företrädaren för denna åsikt tordes vara Gandhi själv som snarare blev förtvivlad än glad åt ärebetygelsen mahatma. Vad Gandhi ville visa var att djupa konflikter i praktiken verkligen kunde lösas utan våld - och detta trots vår egen etiska ofullkomlighet. Den som i för hög grad idealiserar personen Gandhi distanserar sig också lätt från att hans lära skulle gälla ens egna förehavanden och till synes långt mindre moraliska resning. För att Gandhi skulle lyckas med sina stora mål för Indiens befolkning - politisk frigörelse och frihet från våld mot religiöst oliktänkande - var det absolut nödvändigt att hans följeslagare själva aktiverade sig och inte lät Gandhi bli någon falsk Messias.

Det är intressant att läsa en framställning där Gandhi får en välförtjänt plats i filosofins historia. Betydligt viktigare och än mera intressant är emellertid Arne Næss applicerande av Gandhis tankar på vår egna tids svårigheter. Han skriver bland annat att det är svårt att tänka sig något mera ogandhistiskt än bombningarna av Kosovo. En alternativ gandhistisk kamp mot etnisk rensning skulle, enligt Arne Næss, vara en internationell icke-våldsam invasion av området. I Gandhis anda skulle konflikternas centrum sökas upp och motståndaren mötas ansikte mot ansikte. Denna invasionsstyrka skulle vara förberedd med aktuella språk- och kulturstudier. Väl på plats skulle dessa icke-våldsdiplomater söka kontakt med båda sidor. De som utrensas och de som utrensar, överallt sträva efter att ge den hjälp som efterfrågas och verka för kommunikation. Gandhi menar att bara den klara och oförfärade viljan att reducera våld finns så kan även det våldsamma sinnelaget reduceras och aggressionen dämpas hos dem man möter. En viktig punkt för Næss är också motståndet till isolation och bojkott. Istället för att isolera länder med tyranni och förtryck måste vi sträva efter motsatsen - mesta möjliga kontakt och kommunikation - detta för att i möjligaste mån kunna förmedla ett icke-våldsbudskap.

En sådan icke-våldsam invasion som kortfattat beskrevs här ovan känns onekligen utopisk både emot exempelvis den pengastinna vapenlobbyn i Washington och ibland rasistiska ledare i Mellanöstern. Vad Næss hoppas på är dock inte några snabba segrar utan snarare påverkan av folkopinion till att göra vissa beslut politiskt omöjliga. Det är också främst med de lokala folkgrupperna och inte ledarna Næss vill tala med i områden med konflikter. Och man känner instinktivt vid läsningen att det ligger en sanning i hela idén. För visst är kommunikation och mänsklig samvaro en säkrare väg till fred och trygghet än uteslutning och vapenhot.

2002.09.12