Länge har de stora frågorna inom biologin varit historiskt inriktade, man har i första hand velat förklara vad som hänt under det organiska livets utveckling. När såg det första livet dagens ljus? Hur och när har olika arter uppkommit? När kan vi säga att de första människorna inträdde på den biologiska arenan?

Det är nog inte en överdrift att 1900-talet, med sitt hot om globalt atomkrig, massindustrialisering och kraftiga befolkningsökning, har inneburit ett skifte från nyfiket tillbakablickande på det organiska livet historia till oroad spekulation om förutsättningarna för dess framtid. Sakta har en undran om hur länge livet på jorden kan bestå blivit allt mer befogad. Ska mångfalden av arter som vi fascinerats av i århundraden snart vara ett minne blott? Sist men inte minst, vilken roll har människan i frågan om livets framtid?

Livets framtid är både titel och ämne för Edward O Wilsons senaste bok. För många är kanske Wilson mest känd för sin bitvis kontroversiella bok Sociobiology: The New Synthesis (1975), vilken satte igång en långvarig och hätsk debatt om hur människans natur och kultur borde studeras och förklaras. Under årens lopp har Wilsons namn många gånger figurerat i kritik mot vad hos honom sågs som genetisk determinism, rasism, och vilseledande förenklingar kring kön och könsroller. Wilson har alltid varit en person som i sina böcker levererat kontroversiella idéer och åsikter, ett skäl till att hans namn väcker ganska skiftande reaktioner beroende på sammanhanget. Antingen nämns han som firad biolog, en Darwins efterföljare, eller så porträtteras han som en värdekonservativ person som utlägger sin syn på världen med biologin som förkläde.

Nu är Wilson som biolog, entomolog och författare knappast en person vars tankar och idéer enkelt ryms inom ramarna för sociobiologidebatten. Om detta vittnar flera av hans tidigare arbeten och inte minst denna hans senaste bok. Han är dubbel Pulitzer Prize vinnare och hans vetenskapliga karriär är väl kryddad med erkännande och utmärkelser, kort sagt är hans register bredare än de flestas.

Wilson, som nu har passerat 70 år, är starkt engagerad i miljöpolitiska frågor och sitter med i ett antal organisationer som har bevarandet av hotade biotoper som främsta uppgift. Hans naturengagemang stammar sedan barnsben, och då han har problem med hörseln och synen på ett öga blev studiet av fåglar eller grodor något han tidigt fick avskriva. Valet föll istället på insekter, och framförallt på myrorna vars sociala organisation fascinerade. Studiet av myrornas samhälle ledde småningom om till upptäckten av deras kommunikationssystem via kemiska dofter.

I Livets framtid ställs Wilsons visionära förmåga och vetenskapsoptimism på hårda prov. Hur är det möjligt att se en framtida utveckling av människans kultur på jorden som inte i allt raskare takt eliminerar arter och biotoper som det tagit årmiljoner att utveckla? Enligt Wilson befinner vi oss just nu i en flaskhals bestående av en befolkningsökning, globala orättvisor, kortsiktiga vinstintressen och storskalig miljöförstöring. Det gäller att komma ut på andra sidan med vad som räddas kan och med en metod, ett sätt att leva globalt som inte underminerar artrikedom och i slutänden livets möjligheter över huvud.

För Wilson är det inte bara människans väl och ve eller den globala rättvisan som den drivande kraften i projektet. Själva artrikedomen och biotopers variationer har ett egenvärde i Wilsons perspektiv. Naturen så som den utvecklats innan människan, jordens gissel, grep in i handlingen på ett avgörande sätt har den mest upphöjda platsen i den världsåskådning Wilson låter skymta i sin bok. Förvisso radar han upp en stor mängd praktiska och materiella fördelar människan kan tillskansa sig genom att satsa på långsiktig och hållbart nyttjande av jordens resurser, men det finns också andra värden som går bortom dom materiella.

Wilson fasar inför en utarmad biosfär, ett organiskt rike där det mest ekar tomt och öde i jämförelse med den prunkade artrikedomen från tiden innan utarmningen släpptes bortom kontroll. Wilson är ingen utpräglad Gaia teoretiker, men hans värderingar pekar ut en väg där respekten för Livet står i centrum. Jorden är draperad i en tunn hinna av organiskt liv, och insikten om detta gör att man måste vidta åtgärder för att förhindra att revorna och hålen förvandlar klädnaden till oigenkännlighet. Det här synsättet kan ifrågasättas och diskuteras på många sätt, men det är egentligen inte avgörande för de förslag till lösningar på flaskhalsdilemmat som Wilson för fram.

Wilsons natursyn vill gärna ansluta till den amerikanska naturalistiska traditionen. Thoreau, Emerson och Wright är ständiga följeslagare, även om deras roll i den här boken är begränsad. Att bevara möjligheten till upplevelser av naturens artrikedom, sinnrika konstruktioner och olikartade miljöer är kvaliteter som Wilson finner uttryckta i dessa författares prosa. Just entomologin som är Wilsons stora passion har ju också en tradition av hög stående essäister som Jean Henri Fabre.

Wilsons egen bok kan däremot inte riktigt nå samma nivåer, även om ett fiktivt brev till Thoreau inleder Livets framtid. Det beror däremot inte på att Wilson skulle vara en mindre god skribent, snarare är Wilson ute i ett annat ärende än att ge en inspirerande naturskildring som medicin mot en dyster framtid.

Wilson må värdera det biologiska livet och mångfalden högt, men hans bok är inte heller någon slags predikan till förmån för Livets värde utan konkret innehåll. Den som förväntar sig en själaläkande framställning med biologiska anslag kommer att bli besviken. Tvärtom präglas den största delen av framställningen av detaljerade fakta och uppgifter om elakartade tillståndet på vår planet. Det är nästan så att läsaren dukar under när eländet redovisas sida upp och sida ned. Trots mängden exempel på försvinnande eller redan försvunna arter och naturtyper klarar Wilson att hålla en linje i boken. Hans litterära grepp är närmast en chockbehandling, efter vilken man svårligen kan göra annat än att med eftertryck instämma i hans upprop för en global miljöpolitik och ett aktivt räddningsarbete för biosfären med alla medel som bjuds. Enligt Wilson ser det mörkt ut just nu, vi befinner hos i flaskhalsen, men han är trots alla problem en optimist. Agerar vi förnuftigt nu kan människan bromsa förfallet och även om mycket redan är förlorat och åtskilligt gott inte kommer att visa sig inom åtskilliga generationer, så kan den nedåtgående spiralen hejdas på sikt.

Att hejda förödelsen är det viktiga för Wilson, att han själv eller att hans barn inte kommer att uppleva någon radikalt annorlunda värld är inte viktigt. En av Wilsons kolleger sa vid ett tillfälle att han under sin livstid hellre räddade en enda art från undergång än att komma fram till ett stort vetenskapligt genombrott. Det mottot kan nog stämma även för Wilsons syn, hans storhet inom biologin till trots. Det pekar även på ett synsätt där det är naturen som har prioritet och ett egenvärde som står över såväl vetenskapen och dess tillämpningar. Eller rättare sagt, för Wilson är naturen grunden till människans kulturella höjdpunkter. Raserar vi denna grund kan ingen vetenskap eller högkultur bestå på sikt.

Oavsett om man delar Wilsons syn på naturen och människans plats i denna så som den formuleras i sociobiologiska termer så har han i Livets framtid med stor klarhet sammanställt en stor mängd relevanta data kring befolkningsökning, arters försvinnande och extremt resursslöseri. Det krävs inte någon stor retorisk konst från Wilsons sida för att visa i vilken allvarlig situation vi befinner oss. Såväl Wilsons gamla motståndare som hans trogna vapendragare borde kunna enas på den punkten utan att dra upp gamla oförrätter.

Den situation Wilson beskriver i Livets framtid kommer man inte ur med att lappa och laga lite där biosfären är som mest revad eller likt strutsar spendera vår fritid i små snart utarmade nationalparker.

2002.09.12