Ida Fastén har nyligen kommit hem till Sverige efter att ha agerat "mänsklig sköld" på Västbanken. Här kan du läsa om upplevelsen med hennes egna ord och se några av hennes bilder.

Sedan sommaren 2000 har jag besökt Palestina fem gånger. Mitt intresse för frågan fick jag genom arbete i en fredsförening, PeaceQuest, i vilken jag började jobba med ett mellanösternprojekt. I det samarbetade vi med en israelisk fredsförening och en palestinsk fredsförening och försökte skapa mötesplatser för ungdomar för att bryta stereotyper och fördomar.

Efter att intifadan startade förändrades situationen drastiskt och därmed även möjligheterna till att jobba med ett sådant projekt. Våldsspiralen i området trappades snabbt upp och jag insåg så småningom att det mest angelägna arbetet i området borde gå ut på att minska våldet. Därför tog jag kontakt med International Solidarity Movement i Palestina och började delta i deras ickevåldsaktioner. Över jul och nyår i vintras genomförde vi t.ex fredliga demonstrationer tillsammans med palestinier, öppnade upp en vägspärr vid Bier Zeit universitet samt gjorde en del andra aktioner till stöd för det palestinska folket. I våras bodde jag under tre månader hos en familj i ett flyktingläger på Västbanken för att visa solidaritet med dem och försöka minska våldet från soldaterna mot lägret.

Under dessa fem besök på Västbanken har jag sett den fruktansvärda utvecklingen. Först blev människorna instängda i sina städer och kunde inte ta sig till jobb eller universitet. De fick samtidigt vänja sig vid skottlossningar från bosättningarna runt omkring. Snart smattrade apachehelikoptrar ovanför dem och stridsvagnar runt städerna blev vardagsmat. Förra våren sattes stridsflyg in och i år har alltså människorna tvingats vänja sig vid totalt utegångsförbud, stridsvagnar på deras gator som sporadiskt dagligen skjuter mot bostadshusen, samt soldater som kommer in och söker igenom husen.

När jag senast kom till Bethlehem och flyktinglägret Deheisheh i mars hade israelisk militär just gjort en stor veckolång räd i alla flyktingläger på Västbanken. Det rådde fortfarande utegångsförbud och stridsvagnar omringade lägret, men jag gick runt och samlade in vittnesmål hos många drabbade familjer. En del hus hade bombats totalt sönder och ett par hundra hade förstörts då soldaterna hade gått med släggor rakt igenom väggarna. I Deheisheh bor mer än 11.000 människor på mindre än en kvadratkilometer, vilket betyder att det är oerhört trångbott och de små husen ligger vägg i vägg med varandra. En kvinna berättade för mig att hon och hennes barn hade tvingats att sitta på golvet i ett hörn under vapenhot medan ungefär 200 soldater klev in genom en vägg, genom hennes hem och ut genom ett hål i en annan vägg.

Många berättade om hur de stått i sina dörrar mot gatan och bett soldaterna att komma in den vägen i stället för att förstöra väggarna. Jag träffade också en man vars familj hade blivit utkastad från sitt hem av soldaterna som sedan bodde i huset under veckan de var i lägret. Han visade mig runt i spillrorna av det som varit hans hem, och det var en sorglig syn. Alla möbler och tv-apparat var sönderslaget, kläderna var utrivna från garderoberna och trasiga saker låg utspridda överallt på golven. Gamla konservburkar med hebreisk skrift låg också slängda varstans och på väggarna var kladdat med penna: "We hate you".

Bara ett par veckor efter denna tragiska attack kom alltså en ny offensiv från israel då de kom tillbaka, införde utegångsförbud igen och höll många städer totalt avstängda. Vad som händer med människor i en sådan situation går egentligen inte att förklara ordentligt tror jag. När jag nu ibland tänker tillbaka på hur jag mådde och på hur jag tänkte så kan jag se att det inte var riktigt klart och friskt kanske. Den psykiska stressen och svårigheten är nog det värsta i situationen som människor i Palestina lever under, men jag kan bara försöka beskriva vad den fysiska situationen är.

Utegångsförbudet betyder alltså att man inte kan gå ut. Men innebörden är mycket mer än så. Barnen kan inte gå i skolan, ingen kan ta sig till jobbet, och kanske viktigast: man kan inte ta sig och skaffa mat eller mediciner! Dessutom har ambulanserna i området mycket små möjligheter att ta sig fram för att hämta skadade eller sjuka till sjukhusen. Om man trotsar detta och går ut ändå så riskerar man att bli skjuten. Vid utegångsförbud skjuter soldaterna på allt som rör sig: kvinnor, åldringar och barn också. Vid min vistelse i Deheisheh i våras sköts en gammal man, som gick med hjälp av käpp, ihjäl då han rörde sig ute under utegångsförbudet. Dessutom skjuts ofta tårgas in bland bostadshusen som ska få folk att hålla sig inomhus. Gasen kommer dock ofta in i husen genom t ex fönster och bidrar med svårigheter för sjuka personer. Det finns fall då gravida kvinnor fått missfall på grund av gasen.

En annan sak som blir problem är sophanteringen. Man kan ju inte få iväg soporna någonstans, utan de ligger i högar i de små gränderna utanför husen och sprider bakterier och sjukdomar. Naturligtvis är hygienen ett av de största problemen i denna svåra situation. Då och då försvinner elen eller vatttnet vilket ytterligare försvårar livet för människorna.

När jag lämnade Deheisheh i början av juni hade vi levt i nästan tre månader sammanlagt under dessa förhållanden och alla mådde naturligtvis mycket dåligt. Speciellt barnen hade psykiska problem och har säkerligen fått men för livet. Nu har ytterligare tre månader gått och jag kan inte föreställa mig hur fattigt och misärt det måste vara där nu. Situationen är alltså katastrofal och behöver förändras direkt! Jag är övertygad av att det palestinska folket har enormt mycket tålamod och styrka, men ska ännu en generation behöva ha det?

2002.09.12

De israeliska soldaterna tar sig mellan husen u flyktinglägren genom att slå hål i väggarna. Överallt sprayar de pilar på väggarna för att alla ska kunna hitta rätt vägar genom lägret.

på denna plats dödades en kompis till mig då hans bil besköts av en missil. I den trånga gränden förstördes då även bostadshusen på bägge sidor.