Är utbrändhet ett nytt fenomen? Inte alls, hade nog svaret blivit om vi kunnat fråga 1700-talets Carl Linneus, sedemera adlad till Carl von Linné. Det får man klart för sig om man läser Wilfrid Blunts nyligen översätta biografi.

Linnés forskarambitioner och försörjningsplikter gentemot en växande familj ställde hårda krav på arbetsinsatsen. Det pris Linné tvingades betala var en tidvis skral ekonomi och en sviktande hälsa. Periodvis var han utarbetad, på gränsen till sammanbrott. Nutida jäktare mellan yrkeslivets krav och familjelivets plikter kan alltså känna igen sig i den flitige naturalistens fåfänga försök att få livet att gå ihop.

Bristande självinsikt?
När Blunt fick i uppdrag att skriva en biografi över Linné kom han att fascineras av Linné som person och det är onekligen människan bakom de stora vetenskapliga gärningarna som fängslar i biografin. Delvis beror det kanske på att det inte blir någon entydig bild, trots ett stort material i form av Linnés egna brev, anteckningar och samtida vittnesmål från kollegor, elever och vänner. Detta inte sagt som kritik mot Blunt, snarare är det en följd av Linnés motsägelsefulla personlighet och, möjligen, att tiden förändrat vårt sätt att vara. Som läsare anar man ändå konturerna av personen Carl från Stenbrohult, Småland, Europa och Världen. En man som drevs av sin nyfikenhet, sin förmåga att iaktta, kategorisera och beskriva sina iakttagelser och, sist men inte minst, sin äregirighet.
Linné tycks inte ha hyst minsta tvivel om riktigheten i sina vetenskapliga slutsatser och metoder. Han drar sig inte för att utnämna sina böcker till de viktigaste som frambringats inom vetenskapen. Om Systema naturae skrev han själv "Ett mästerverk som ingen kan läsa för ofta eller beundra för mycket". Ingen falsk blygsamhet, alltså. Men eftersom Linné var djupt religiös kanske inte äran av framgångarna tillfaller honom personligen, hans begåvning var ju gudasänd. Trots en påtaglig självgodhet påstod han sig själv ogilla stolthet, något som Blunt syrligt konstaterar är att driva självbedrägeri ovanligt långt.

Okonventionell pedagogik
Men, visst hade Linné skäl att vara stolt. Hans epokgörande insatser och vetenskapliga produktion var nämligen enorma. Knappast någon annan svensk forskare har haft lika stor internationell betydelse. Förutom ett stort antal böcker och uppsatser kom han att stå bakom fler än 180 doktorsavhandlingar. Han tillbringade mycket tid på resor. Efter studenttiden bodde han tre år hos botanister och välgörare i Europa, främst i Amsterdam. Tillbaka i Sverige blev han så småningom både professor och rektor vid Uppsala universitet. Dessförinnan drev han under ett par år en medicinsk mottagning i Stockholm för att försörja sig och sin familj. Jodå, han var medicine doktor. På den tiden var det nämligen vanligt att läkare var botaniker. För oss som inte är insatta i hans vetenskapliga produktion är hans skildringar av studieresorna till Lappland, Öland /Gotland, Västergötland och Skåne nog mest bekanta. Rapporterna från dessa resor är kända för sitt närmast poetiska språkbruk. Muntligt uttryckte han sig också fängslande. Linnés föreläsningar vid universitetet var populära och han var även av andra skäl omtyckt som lärare. Inte enbart bland studenter. Under tiden som botanikprofessor i Uppsala organiserade han lördagsexkursioner till stadens omgivningar på somrarna. Exkursionerna var öppna för såväl studenter som allmänhet och lockade ofta hundratals deltagare. Efter förevisningar av den lokala floran och förtäring av mat och dryck i det gröna, företogs återtåget till staden ackompanjerat till musik! Undra på att professorskollegor förfasade sig.

Tungt verk i dubbel bemärkelse
Det är, som sagt, lätt att fängslas av Linné i Blunts biografi. Boken kom ut första gången 1971 och hör till de klassiska skildringarna av Linnés liv. När den nu kommit ut på svenska blir Linné onekligen mer lättillgänglig. Författarens engelska synvinkel tillför ibland en dimension. Hans skildringar av studentlivet och den akademiska standarden i Lund och Uppsala på 1700 talet kan användas till försvar av den nya högskoleutbyggnaden, likaväl som argument för att pengarna kunde användas bättre på annat sätt. Blunt var ursprungligen ingen Linnéforskare, men hade hjälp med det stora bakgrundsmaterialet av professor William Stearn, botanist vid British Museum och Natural History Museum i London och tidigare ordförande i Linnean Society. Stearns har också skrivit förordet och ett fristående kapitel om litteratur om Linné. Bokens drygt 250 sidor är rika på fakta och hänvisningar, men Blunt skriver ledigt och översättningen av Gull Brunius gör texten ändå lättläst. Till det bidrar också över 200 illustrationer, många i färg. Samtida målningar, Linnés egna teckningar, kartor över resvägar och nutida foton av byggnader och miljöer berikar och lättar upp. I slutet av boken finns en sammanfattande kronologi och ett person- och sakregister. En gedigen utgåva, alltså. Formatet gör boken mer lämplig att läsas i närheten av ett stabilt underlag än som reselektyr på tåget eller flyget (jag har prövat). Trots det var det ett nöje att bekanta sig med Linné.

2002.09.12