I det stora och ambitiösa projektet att skriva den svenska pressens fullständiga historia har nyligen den tionde volymen utkommit; Bland gnetar och rödhättor. Den socialistiska vänsterns press 1965-2000, skriven av den göteborgske ekonom-historikern Sverker Jonsson.

Det ska genast sägas att Jonsson gjort ett enormt arbete med att kartlägga den rika flora av socialistiska tidningar och tidskrifter, som funnits i Sverige under perioden. Såvitt det går att bedöma har han hittat i princip alla tryckta alster som utkommit. Med tanke på vänsterns lika berömda som sorgliga splittringsbenägenhet - där varje organisatorisk brytning givetvis ledsagades av startandet av en ny tidskrift - så är detta en aktningsvärd insats. Eftersom Jonsson skriver väl blir boken på det hela taget läsvärd, trots det oundvikliga draget av katalog, som en sådan här skrift får.
Bland gnetar och rödhättor är, efter en kort inledning, indelad i tre huvudkapitel. Det första utgörs av en tämligen konventionell och okontroversiell socioekonomisk bakgrundsteckning, som utifrån etablerade forskningsresultat beskriver den ekonomiska och politiska utvecklingen under perioden och tecknar huvuddragen i ungdomsrevolten och studentrevolten på 1950- och 60-talen. Läsaren får en god bild av de brytningar och omvandlingar i ekonomiska, demografiska, ideologiska och kulturella förhållanden som förekom. Vad man här möjligen kunde efterlysa var att författaren också hade konsulterat den växande idéhistoriska forskningen om efterkrigstidens ideologiska klimatförändringar. Under senare år har denna avsatt ett par avhandlingar och en rad artiklar, vilkas innehåll hade kunnat fördjupa förståelsen för de nya idéer som framfördes.
Det andra kapitlet är bokens tyngdpunkt och omfattar ungefär hälften av bokens totala innehåll. Här genomför Jonsson sin noggranna empiriska undersökning av vilka tidningar och tidskrifter som funnits under perioden. Han kan katalogisera den icke föraktliga summan av 220 organ, de flesta visserligen ganska kortlivade och med tämligen gles utgivning. Men med tanke på att det mesta arbetet utfördes av ideella krafter och med usla ekonomiska förutsättningar var vänsterns kraftutveckling i detta avseende imponerande.

En diger källa
Systematiskt avhandlas en rad olika riktningar och deras ansträngningar att med hjälp av tryckta alster nå ut i offentligheten. Den gamla vänstern, den nya vänstern, traditionalister, modernister, maoister, trotskister, syndikalister, feminister med flera gav alla ut pressorgan av olika slag. Jonsson tycks ha luskat rätt på alla; dagstidningar, teoretiska organ, fabrikstidningar, soldattidningar, ungdomstidningar och även ett helt individuellt projekt i Malmö ­ inget undgår hans samlarblick. I stort sett är framställningen mycket fyllig och välinformerad, vilket naturligtvis gör Jonssons bok till Boken om vänsterpressens historia. En oundgänglig utgångspunkt och mycket rik källa för dem som vill gå vidare med mer specifika studier.
Men en läsare som närvarande recensent, med egen erfarenhet av tidningsutgivning under perioden, kan naturligtvis bistå med kompletterande upplysningar på enstaka punkter av underordnad karaktär. Ett litet sådant exempel är tidskriften Fotfolket, som Jonsson karaktäriserar som Förbundet Kommunists tidning riktad mot de militära förbanden (s.97). Det är inte alldeles korrekt. Fotfolket föregicks av Information, utgiven av Fredspolitiska föreningen Pax i Lund, och var till en början stencilerad. Den tidningen startades redan på 60-talet och bytte namn 1971. Innehållet breddades då, för att bli vad som närmast kan kallas för kulturpolitiskt, och det var i den egenskapen FK började engagera sig i tidskriften 1973.

Väl grov indelning av vänstern
Detta är naturligtvis en petitess. En allvarligare invändning är, enligt min mening, däremot de indelningsgrunder Jonsson arbetar med. De tenderar att bli slentrianmässiga och historiskt inexakta och strängt taget vilseledande angående de olika organisationernas politiska ståndpunkter. Inte heller är han helt konsekvent. I den löpande texten används emellanåt termer som stalinistisk, trotskistisk och maoistisk för att skilja mellan 70-talsvänsterns olika riktningar. Men den huvudsakligen indelningen sker mellan kommunister och trotskister (särskilt i bilagorna). Det som är tråkigt med ett så grovt raster är att det döljer de försök till nytänkande inom vänstern som ändå förekom. På så vis blir historieskrivningen inte tillräckligt noggrann och tenderar att fortplanta en uppfattning om att den enda oppositionen mot en i grunden moskvakommunistisk linje var den trotskistiska. En innehållsanalys av t ex Arbetarkamp, Gnistan, Internationalen och Proletären skulle visa stora skillnader i inställningen till Sovjetunionen. Här skulle Arbetarkamp och Internationalen ligga alldeles i närheten av varann, men långt ifrån de övriga två. Enligt Jonssons etikettering är det dock bara Internationalen som skiljs ut, de tre andra kallas utan vidare "kommunistiska" (se bil 1).

Ekonomidel med osäkra källor
I det tredje och avslutande kapitlet gör författaren vad han kallar en strukturanalys. Här granskas diverse siffror angående upplagestorlekar och tidningarnas ekonomiska förhållanden. Enligt min mening är detta kapitel det minst intressanta i boken. För det första är en hel del av de uppgifter Jonsson arbetar med ganska osäkra, byggda på vad tidningarna och organisationerna själva angett i årsredovisningar och liknande. Av flera skäl tror jag att dessa siffror är överdrivna. Jonsson diskuterar denna fråga på ett rätt försiktigt sätt och tenderar, väl i brist på säkrare uppgifter, att ta dem för goda. En annan orsak är att resultaten blir de förväntade; alla tidningar och tidskrifter hade i princip hela tiden dålig eller mycket dålig ekonomi samt att såväl antalet organ som deras upplagesiffror ansluter väl till de allmänna politiska och ideologiska svängningarna i samhället.
Den dåliga ekonomin innebar förstås att det statliga presstödet blev en välkommen räddningsplanka för dessa revolutionära tidningar. Den enda av de "större" tidningarna som konsekvent avböjde statsstöd var FiB/Kulturfront. I princip alla andra, som kunde komma ifråga, accepterade mer eller mindre motvilligt att ta emot pengar från den borgerliga staten. Eller, som Jonsson konstaterar i bokens sista mening angående de fem vänstertidningar av dagstidningskaraktär som fortfarande existerar: "De är alltså, för att tala deras språk, helt utlämnade till den kapitalistiska statens repressiva tolerans".
På det hela taget har Jonsson med sin bok gjort en mycket förtjänstfull pionjärgärning. Bland gnetar och rödhättor är, trots dess till viss del nödtvungna karaktär av katalog, både läsvärd och läsbar. Alla som undrar vad den s k avgrundsvänstern höll på med på 70- och 80-talen bör absolut läsa den här boken!

2002.09.12