| |
"Jag prövade Kerstin Ekmans
senaste på min fru, men hon tyckte inte att den var något
vidare."
Så styvmoderligt skulle aldrig någon behandla vuxenlitteratur,
men just så gör man ofta när barnböcker
recenseras. "Min dotter på fem tyckte den var bra."
Får det vara så slarvigt och varför är
det så?
Två av fredagens seminarier behandlade
den här frågan. På förmiddagen träffades
Sonja Svensson, Svenska barnboksinstitutet, och Ulla Lundqvist
som är författare och kritiker i ett samtal lett av
Eva Norlinder. På eftermiddagen var det de för allmänheten
kanske lite mer kända namnens, Mark Levengood, Margaretha
Strömstedt och Marja Tallgre, tur.
Gemensamt för
de två samtalen var att man
vara rörande eniga om att det är otroligt svårt
för barnlitteratur att göra sig hörd. Det gäller
för såväl barnböckerna i sig som den kringlitteratur
som finns i form av avhandlingar och andra teoretiska verk.
- Det känns ibland som om vi bara existerar inom vår
egen lilla krets.
Så sa Sonja Svensson och hon konstaterade dessutom att
eftersom den kretsen är så liten så är
det problem med vem som egentligen kan recensera vem. "Jag
kan ju inte skriva om mina egna vänner".
Naturligtvis är
den svenska barnlitteraturen värd
vettig kritik och uppmärksamhet. Men det är långt
ifrån självklart att den får det. På kultursidorna
samlar man gärna barnböckerna i vad Mark Levengood
kallade för "massgravar" (samlingsrecensioner)
och slänger ut dessa samlingar till jul - så får
det vara bra med det. När man skall presentera den svenska
litteraturen utomlands är det bara vuxenlitteratur som finns
med. Detta trots att det är barnlitteraturen som har anseende
och är den som har störst kommersiell potential.
- Jag som är författare inom bägge genrerna har
sett skillnaden, påpekade Margaretha Strömstedt. Mina
vuxenböcker är översatta till fyra språk
och barnböckerna till cirka femton. Det är en erfarenhet
jag delar med många.
Hon berättade dock att det faktiskt ändå gått
framåt. Innan 40-talet fanns knappast barnlitteraturen
på kartan överhuvudtaget. Men sedan kom Astrid Lindgren,
Lennart Hellsing och Hans Pettersson med flera. De kom just då
för att tiden hade förändrats. Synen på
barnen var nyare och modernare. Man gick från pedagogernas
tidevarv till psykologernas. När Lindgren sedan fick ett
litterärt pris 1946 gick det plötsligt an att skriva
om barnlitteratur i tidningarna. Man såg inte längre
på den som en angelägenhet för hemmafruar och
andra som kunde syssla med det på lediga stunder. (Ett
synsätt som Mark Levengood tyckte tyvärr var på
väg tillbaka.)
Utvecklingen har
sedan gått långsamt,
men på sextiotalet fanns en "barnboksmaffia"
som entusiastiskt drev barnens rätt till läsning. Det
resulterade bl a i att man på sjuttiotalet tog upp barnlitteraturen
i den akademiska världen. Även om Ulla Lundqvist på
förmiddagen berättade att det inte var särskilt
okej att skriva om Lindgren (som hon själv disputerade på);
Lindegren hade varit bättre.
- Men på sjuttiotalet hade ni i alla fall strider, kommenterade
Mark Levengood. Det tyder ju på ett engagemang. Vad ska
man göra nu för att någon skall bli upprörd?
Men för vem
är den kritik man efterlyser
till?
Inte skriver man recensioner för barnen?
Inte i första hand i alla fall, även om Mark Levengood
gärna vill ge en eloge till exempelvis Kamratposten som
faktiskt recenserar just direkt riktat till barn och kanske i
viss mån kan fylla den tomma plats som finns efter Stefan
Mählqvists ibland lite förhånade Boktipset.
-Vi borde starta en webbsite där barn, gamla, vilka det
nu kan vara kan skriva om barnböcker och rekommendera läsning
till varandra! Det vore kanske ett sätt att nå ut.
En sorts mötesplats för läsarna, föreslog
han.
Nej, vad man efterlyser
är en vettig kritik som kan
läsas av alla dem som faktiskt förmedlar litteraturen
till barnen; lärarna och bibliotekarierna och kanske morföräldrarna,
som man tror är de största bokköparna, när
det gäller barnböcker.
Hur vi skall kunna få fram den rådde det delade meningar
om, men de intressantaste tankarna om taktiken framfördes
på förmiddagens seminarium.
-Vi borde kanske lära oss av feministerna, vi får
krav plats på samma sätt som de.
- Att gnälla är definitivt fel taktik. Det är
det bästa sättet att bli helt negligerad.
Ulla Holmqvist reste sig till sist och fick avsluta eftermiddagens
seminarium med orden:
- Hjälp till! Alla ni som vill läsa bra kritik, ring
och skriv till era tidningar och kräv bra läsning.
Siri Reuterstrand
2002.09.20
|
