En av nackdelarna med att recensera för en tidskrift som kommer ut med så få nummer om året är att man sällan blir först om en recension. Allt som kan sägas är redan sagt i andra tidningar ­ kanske till och med snitsigare än jag kan säga det.

Auster var under en period en av mina husgudar. New York-trilogin och Slumpens musik återkom ständigt när jag skulle lista mina favoritböcker. Men sedan låg han liksom av sig. Det var inte så kul när hans nya böcker kom ut. Berättelsernas konstruktion tog över och historierna kändes inte alls intressanta. Med Illusionernas bok har han dock hittat den gamla formen igen. Som vanligt handlar det mycket om hur vi driver runt i livet och hur våra öden formas av en slump som ibland är grym och ibland bringar oväntad lycka. Som vanligt står också en ensam man i berättelsens centrum. (Kanske var det delvis detta faktum som gjorde att jag tröttnade? Att avfärda Auster ur feministisk synvinkel är så lätt att det inte är kul att försöka.)
Den här gången heter den ensamme David Zimmer och har förlorat sin familj i en flygolycka. Han vältrar sig i självmedlidande och skuld och lyckas inte ta sig ur detta förlamande tillstånd förrän han av en slump råkar sitta framför tv:n och får se ett dokumentärprogram om gamla stumfilmer. En gammal stumfilmsaktör får honom plötsligt och oväntat att skratta. Detta skratt leder till att Zimmer börjar skriva en biografi över aktören, som heter Herrman Mann. Beslutet att skriva biografin kommer också till av en slump. Zimmer blir helt enkelt tillfrågad om han skriver en biografi, när han vill få tillgång till de filmer med Mann som finns bevarade. För att inte verka konstig - och för att ha ett legitimt skäl - svarar han ja. När detta ja väl är uttalat förpliktigar det och så är händelsekedjan igång.
Vad som sedan egentligen händer vill jag inte avslöja. Det skulle förstöra mycket av er eventuella läsning av romanen. Men en spännande historia blir det och framförallt har den många bottnar. Frågan om hur man egentligen vet att man finns och vad som ger oss vår identitet ställs gång på gång. När dör vi egentligen? Och kanske finns vi även om vi bara reducerats till andras minnen?
Läs och fundera och inse att den enda tröst vi har är att vi alltid kan lita på det oväntade (som Gunnel Linde skrev engång i en helt annan sorts bok).

Siri Reuterstrand
2002.09.12